Från kvinnohistoria till genusvetenskap – pionjären Gunhild Kyle berättar

 Det sköljer en våg av biografiska berättelser genom Sverige i böcker och intervjuer. I den nyligen utkomna boken Föregångarna beskriver kvinnliga professorer födda på 1940-talet och tidigt 1950-tal sina genusvetenskapliga och personliga mödor och vedermödor. Ebba Witt-Brattström har dessutom skrivit om sitt 1970-tal och tidskriften Genus har publicerat artiklar om föregångare under flera års tid. Men en tidig pionjär har hittills inte uttalat sig: Gunhild Kyle. Vi lyckades få till stånd ett samtal med henne på hennes lantställe i Stjärnhov i augusti 2010. Då underströk hon att hon var en brygga mellan den gamla vetenskapen, kvinnohistoria, och den nya med genus i fokus. Eller snarare tyckte hon på sitt ödmjuka sätt att hon mer tillhörde den gamla vetenskapen: ”Jag är ju lika gammal som medeltiden” som hon formulerade sig i TV i våras. I själva verket är hon en pigg pionjär, född 1921, och Nordens första professor i kvinnohistoria.       

 

Karin Widerberg analyserar feministiska kunskapspositioner i olika generationer i en artikel i Kvinnovetenskaplig tidskrift ”Kunskapens kön – ett generationsperspektiv” (2001:1). Pionjärerna strax efter andra världskriget var få inom kvinnoforskningen och både synliga och diskriminerade. De fick vara med i de akademiska sammanhangen bara så länge de inte gjorde kön/genus till ett tema eller uttalade sig som feminister, skriver Karin Widerberg. De var forskare som Hilary Rose, Rita Liljeström och Harriet Holter. I Föregångarna. Kvinnliga professorer om liv, makt och vetenskap 2010 förtydligar redaktörerna Christina Florin och Kirsti Niskanen beskrivningen av banbrytarna inom genusforskningen genom att konstatera att det var forskare som Karin Westman Berg, Gunhild Kyle och Gunnar Qvist som introducerade kvinnoforskningen inom sina discipliner. De byggde också upp kvinnoseminarier och forskningsmiljöer. Vi menar att Kvinnohistoriska seminariet i Göteborg har betytt oerhört mycket för senare generationers genusforskare. Utan det hade ingen av oss två vågat satsa på en forskarutbildning.

Gunhild Kyle hade egentligen inte för avsikt att göra någon akademisk karriär. När hon skrev sin avhandling på 1960-talet ville hon tillbaka till lärarjobbet i Göteborg. Men för att få ett gymnasielektorat måste man ha disputerat på den tiden. Vägen till kvinnoforskningen var också lång för hennes del. Redan i slutet av 1940-talet skrev Gunhild en B-uppsats, som höll på att avsluta hennes karriär vid universitetet, om kampen för kvinnlig rösträtt. Det var fullt med folk (mest män) på seminariet: ”publiksuccé har fröken i alla fall”, sade professor Curt Weibull. Inte ett uppmuntrande ord om uppsatsen yttrades på seminariet, utan den sågades totalt som Gunhild upplevde det. Nästa dag passerade hon professorn på cykel på väg upp till universitetet. Hon stannade, hejdade på professorn och undrade hur han kunde skriva in ett godkänt i tentamensboken för en så dålig uppsats. ”Den var inte dålig”, menade han då. När sedan Gunnar Qvist några år senare sökte ett avhandlingsämne, rådde honom samma professor att välja något med kvinnor, ”för det är en ’flicka’ här som skrivit om den kvinnliga rösträtten och det verkar ju intressant!”. Han var ju egentligen ganska rar, men på seminarierna däremot som ”vitriol”, som Gunhild uttrycker det.

Gunhild Kyles bildningsresa var också lång och hon måste forcera både klass- och könsbarriärer på vägen. Ingen av hennes föräldrar hade tagit studenten; fadern hade tagit realen och modern hade gått i flickskola, och båda fick efter kontoristutbildning arbete på kontor i Göteborg efter första världskriget. De uppmuntrade sina barn att studera, för Gunhilds del först på flickskola och därefter fram till studenten på läroverk. Därmed blev hon den första i sin släkt som tog studenten. Det som drev både henne och föräldrarna var en stor kunskapstörst och ett starkt historieintresse, samtidigt som fadern med sin schartauanska bakgrund också hindrades av en uttalad jantelag och skamkänslor: att man egentligen inte räckte till. Den inställningen har också präglat hennes eget självförtroende, tror hon. Att börja läsa ett ämne som historia, där kvinnor var sällsynta och inte vidare välkomna på 1940-talet, var ett stort steg. Att sedan fortsätta och skriva uppsatser med kvinnor i fokus var ett ännu större steg. Men hon hade tur som fick stöd och uppmuntran av en professor i idéhistoria, Henrik Sandblad, som också inspirerade henne att börja forska om flickskolans historia, ett ämne som sedan växte till både licentiatuppsats och doktorsavhandling. Annars var akademins motstånd mot kvinnliga studenter kompakt på 1950-talet; finnas men inte synas var regeln, minns Gunhild Kyle. Hennes engagemang i forskningen ledde också till att hon skiljde sig från sin man, eftersom hans inställning till hennes forskning var: ”jag lät dig ju studera!”. De började också se på verkligheten på alltför olika sätt. Någon absolut sanning finns ju inte och inte heller en total relativism, som Gunhild formulerar sig.

 

Några nya positiva förebilder och intellektuella drivkrafter uppstod dock på 1960-talet . Gunnar Qvist skrev sin avhandling Kvinnofrågan i Sverige 1809–1846 redan 1960 och startade det kvinnohistoriska seminariet senare under samma decennium. Han var en erkänd historiker, tillhörde Curt Weibulls stall, och blev livligt engagerad i forskning om kvinnors demografiska och strukturella villkor, manlig jämställdhetsretorik och arbetarkvinnornas ställning inom LO. Kvinnorna i industrialismens samhälle hette det stora forskningsprojekt som Gunnar Qvist ledde under 1970-talet. Gunhild och Gunnar blev ett par så småningom och tillsammans publicerade de boken Kvinnorna i männens samhälle.  

Bland kvinnliga förebilder fanns Asta Ekenvall och Rosa Malmström, som startade Kvinnohistoriskt Arkiv 1958, en privat stiftelse som med tiden utvecklades till de Kvinnohistoriska samlingarna och övertogs av Göteborgs universitetsbibliotek. Ekenvall var tidigt med i det kvinnohistoriska seminariet, där också forskare som Beata Losman, Louise Lönnroth, Kerstin Keen, Kerstin Abukhanfusa och Helena Streiffert deltog. Kontakt togs med Karin Westman Bergs seminarium i Uppsala och senare växte också de nordiska kvinnohistorikermötena fram. Under denna första pionjärtid skrev Gunhild sin avhandling om Svensk flickskola under1800-talet 1972 och 1979 boken och forskningsrapporten Gästarbeterska i manssamhället. Studier om industriarbetande kvinnors villkor i Sverige, där hon följde industriarbetets, daghems-, utbildnings- och invandringspolitikens utveckling efter andra världskriget. Hon sökte där svar på frågor om könssegregeringen på den moderna arbetsmarknaden som den första forskaren med sådana frågeställningar. Det var alldeles rätt i tiden, som hon uttrycker sig, både personligt och forskningsmässigt. Redan Gunnar Qvists avhandling visade ju på vikten av ett kvinno(köns)-perspektiv inom historieforskningen, att detta kunde vara en bestämmande faktor eller till och med den bestämmande.

Gunnar Qvist tilldelades en personlig professur 1978 för sina insatser för kvinnoforskningen och efter hans död inrättades den första professuren i kvinnohistoria i Norden just vid Göteborgs universitet. Han hade före sin död uppmanat Gunhild Kyle att söka om en professur skulle utlysas. 1984 kom beslutet om en professur i kvinnohistoria och Gunhild sökte tillsammans med Ida Blom, Bengt Ankarloo och Beata Losman. Gunhild var den enda, vars forskning helt inriktades på kvinno- och könsperspektiv. På internationella kvinnodagen, den 8 mars 1984, utnämndes så Gunhild Kyle till professor under stort firande i Göteborg. 

Att akademin är en manlig maktstruktur fick hon veta även som professor på historiska institutionen i Göteborg. Alla de övriga professorerna var män med personlig service hemma i form av fruar som till hundra procent ställde upp på dem, berättar Gunhild. Fruarna fungerade som sekreterare också. På institutionen hade professorerna sina adepter och ämnen som passade dem och de hade hela sitt liv varit på universiteten. De såg sig som de enda riktiga historikerna. För dem var det självklart att det kvinnohistoriska seminariet hade lägre rang än deras, det allmänna seminariet, trots att de var gentlemän i gammaldags mening.  Därför krävde de att deltagarna i det kvinnohistoriska seminariet också skulle delta i det allmänna seminariet, men inte tvärtom. Gunhild gick med på det, även om hon var medveten om degraderingen av hennes forskningsfält. Inställningen var den att det hon höll på med var bara politik och emancipation, medan de andra sysslade med vetenskap (de politiska historikerna då, frågar sig Gunhild, sysslade inte de också med politik?). Gunhild upplevde ideliga nederlag på institutionen, även om motståndet inte var personligt utan strukturellt: ”Det var tunga år och jag är glad att de är slut och att jag överlevde”, som hon formulerade det vid en hearing 1995.[1]

Efter tre års professorstjänst skulle en efterträdare ses ut. Till sakkunniga utsågs Gunhild Kyle, Eva Österberg och Åke Holmberg. Dessa tre professorer hade helt olika syn på vad ämnet kvinnohistoria egentligen innebar, vilket också Gro Hagemann har påpekat i ett annat sammanhang.[2] Eva Österberg och Åke Holmberg definierade ämnet utifrån undersökningsobjektet kvinnor och såg det som ett område som låg socialhistoria, demografisk historia eller familjehistoria nära. Gunhild Kyle var den enda som hade en helt annan definition. Hon menade att det krävdes en ”problematisering av kvinnosituationen för att en historisk undersökning ska kunna kallas kvinnohistorisk”, alltså en definition efter problemställning eller köns(genus)perspektiv som vi säger i dag.  Det betyder att den forskning som omfattar kvinnor, men är könsblind i sitt perspektiv, inte är kvinnohistorisk enligt Kyles definition, medan sådan forskning som omfattar det katolska prästerskapet (enbart män) skulle kunna vara kvinnohistorisk om könet problematiserades. En av de sökande gick till skarpt angrepp mot Gunhild Kyles definition och kallade den just politiserad och ovetenskaplig. Eftersom huvudkandidaten, som de tre sakkunniga enats om i en kompromiss, drog tillbaka sin ansökan i sista stund var de oeniga. Det blev då en majoritet för den bland de sökande som kritiserat Gunhild Kyles definition, och han skulle utses. Men kvinnorörelsen protesterade kvinnogrant, Yvonne Hirdman överklagade och det ledde till att hon fick professuren till slut. Senare har Eva Österberg förklarat att det var Gunhild som var den klokaste av de sakkunniga.[3]  Gunhild Kyle ville ha Yvonne Hirdman som sin efterträdare på professuren i kvinnohistoria. Och i och med att det var Hirdman som lanserade begreppet genus i svensk historisk forskning kan Gunhild Kyle ses som en viktig och oumbärlig brygga mellan gammalt och nytt. Hon är en pionjär vars gärning inte får glömmas bort.

 

Renée Frangeur, FD, docent Linköpings universitet

Gunnel Karlsson, FD, lektor Örebro universitet



[1] Viljan att veta, SOU 1995:110, s. 260.

[2] Gro Hagemann, ”Kvinnohistoria – politik eller vetenskap?”,  Häften för kritiska studier 1988:3.

[3] Eva Österberg, ”Kultur, kvinnor och historia: mitt liv som forskare” i Föregångarna. Kvinnliga professorer om liv, makt och vetenskap (red.) Christina Florin och Kirsti Niskanen, SNS, Stockholm 2010, s. 367.