|
THEN SWÄNSKA
ARGUS
N:o I.
Ingen lärer kunna neka, at ju sådane Skriffter hafwa stor nytta med sig, som, på ett angenämt och lustigt sätt, föreställa Lärdomar och Wettenskaper; Derföre hafwa och de gamla, under roliga Dikter, liufliga Samtahl eller nöysamma Historier, underwisat Folket om Dygden, och likasom skiämtewijs förehållit dem alfwarsamma Sede-Läror. I nyare tider, och än i dag, se wi äfwen, hos kloka Nationer, sådane Skriffter med mycken nytta utgifwas och älskas. Men fast än hwarken de gamla sådane Läro-sätt skulle älskat eller nyare frägdade Folckeslag dem älska, så wete wi dock at Hof-smaken och Läckerheten {är} [äro] i wårt Land så {allmän} [allmänne], at en torr ock snörrätt Sedo-Lära, som icke, ehuru billigt ährende hon hafwer, likasom smickrar och lissmar sig in i den högmodiga efter-tankan, måste med all sin wyrdighet gå in genom det ena Örat, och ut genom det andra. Hon anses som en wälförtient Undersåte af en Monarch, hwilken är således förut intagen af wissa Favoriter, at erkäntzlan för denna smickerlösa Tienaren blir ledsam och stadnar i nådiga Ord, samt hemlig glädie at slippa honom.
Det är icke nog, at Sedo-Läran behöfwer likasom med skiämt söka sig förtroende hos Folcket, hon bör ock wara
2 ombytelig i sine gestalter, åtskillig i Skrif-Arter och altid taga nya wägar, at genskiuta de på Dårskaps-Bahnen löpande dödelige. Som Odygden dageligen upfinner nya sätt at giöra sig behagelig och insmyga sig i Menniskiors Sinnen, så bör Sedo-Läran deremot wara omtänckt, at med nya påfund uptäcka sådane Konst-Grep och wisa huru lätteligen Menniskior kunna låta narra och bedraga sig.
Til den ändan hafwa några Personer, som fast de sielfwa icke äro ostraffbare eller i Dygde-Läran myndige {Catoner} [Catones], likwäl hålla Gudz ähra och det Allmännas Nytta för sitt ändemål, nyligen öfwerenskommit at under Namn af {en Frispråkare} [then Swänska ARGUS] samla fria {tankar} [Tanckar] och opartiske upmärksamheter öfwer {allt} det, som sådant förtienar. En Publici Wän kan icke annat än gilla en så oskyldig afsikt, äfwensom en odugelig Republiquens Medlem, om icke uppenbarligen dock hemligen, deröfwer knorrar.
Fast moraliske wärck äro {rättnu} [i wår Tid nästanA] oräcknelige, så håll dock til goda, Läsare, när du får något nytt, och wet at en menniskia aldrig förofta påminnes {til} [om] sin plikt och skyldighet. Du märcker wäl at detta Arket skal tiena likasom til Förspråk för det öfriga, som efterkommer, hwaruti en Handtwärcks-Auctor skulle biuda til antingen med Hot eller Knäfall at {söka} [sökia] din bewågenhet, men förlåt oss, at wi {giöra} [giöre] intetdera. Wij förmoda din Billighet, när wårt werck sielf talar för sig. Intet biude Wij til at utpråla det med andra {färger? } [Färgor], eller at gifwa dig i begynnelsen en annan intryckning
3 derom, än det förtienar. Duger det, så tro wi, at du låter det duga. Duger det ock intet, så har du skiäl til at missgynna detsamma ,och då woro för oss dubbel skam, at först tigga din Nåd, och sedan ingen få.
Med alt detta, och ehuru Wij språka med dig, Läsare, så finne wij, at det första Arket är det {allraswåraste} [alldraswåraste] at skrifwa, ty wi weta intet genom hwad behageligit ämne eller ord wi skola komma i din bekantskap och förtroende. {Wämies} [Wämjes] du wid den första Complimenten, så kan i ditt tycke hela wårt omgenge bli skiämt. Och af det första Arket kan du dömma om det öfriga.
Den första inbillningen, man får om en sak, behålles gerna qwar i Minnet. Så går det til i werlden, men det är orätt. En Präst, som kommit i rop för sina predikningar, kan wäl få wara owulig sedan; ty man törs intet tro sina egna öron, om han slarfwar aldrig så mycket. Orsaken är, at när man tror det han predikar wäl, så intränger sig äfwen på samma räkning den tankan, det han aldrig kan predika illa. Huru mången mager Vers har slunckit med på kiöpet och wunnit beröm, ja Förundran, för det Poe"ten fått namn af god och förtreffelig? Altför långt blefwo oss nu, kära Läsare, at upräkna hwad {stora wärlden} [stort wärde] en förutfattad tancka kan sätta på en owärdig ting. Fram bättre lärer gifwas oss tilfälle at tala derom. Twert om betages somligom all förmåga til at giöra wäl, sedan de en gång hållits före at intet duga. Det är rätt löyeligit, at man will neka Folck bättra sig, ty på det sättet skulle wij intet få lof at skrifwa bättre längre fram, än nu i begynnelsen; Men wi skole ändå giörat, om wi kunne.
4
Wij willia bringa Läsaren til at annorledes dömma om detta wärcket, än om de Skriffter, som utkomma med Auctorernes namn, derföre sättia wij dem intet ut. De skola nu giöra wäl at läsa Arken för deras wärde och intet för Auctorens skull. Woro wåra namn dem bekante, så behöfdes intet mer; Ty då sade den, som hade god {tanka} [tancka] för oss alt gott om wåra skriffter oförskylt, och en annan, som hade ringa tycke för wåra personer, skulle tro at ingen Rad deraf dugde, effter wi hade skrifwit dem. Härwid hafwa wij aldeles ingen afsikt på de små begrepen, som fatta tycken om Böcker effter den förstas mening, som för dem talar derom, utan så {ledes} proppade Hiernar gå Wi förbi. Om en myndig Man antingen berömmer eller lastar wårt Werck för en bakslug semper concedens, hwilken fattar hans ord som {ädla stenar} [Ädla-Stenar], så låte Wi Narren löpa med sine tidningar. Han kan til äfwentyrs strax derpå få höra en myndigare, som talar twert emot.
Ingen må förundra sig, at wi i början giöra små Påminnelser til wår fördel. Wårt Kännetekn är at intet skrymta. Säije wi, at wi skrifwa detta til wåra Landzmäns tienst och gagn, så liuge wi intet; Men wiste wi förut, at ingen skulle tycka derom, så skarfwade wi faseligen, om wi nekade, at vi icke hellre låto blifwa alt Arbete, som derwid förefaller. Narrar wore wi, om wi skulle bry wåra Hufwuden, beswära oss med Correcturers genomläsande och på köpet kan skie komma i mistning af Penningar, som gerna skier med det, som tryckes på Swenska, om Wi wiste at Wi intet annat wunne dermed, än få höra, det wi skrifwit en elak Bok? Neij, wi bekänne gerna, at det skall fägna oss, om man
5 will med wälbehag ansee wårt upsåt och döma skiäligt om wåra Ark.
Det är nog lättare at skrifwa en stor Bok, än gifwa arktahls ut Discourser: I en Foliant, som består af många Alphabeter, kan ursäktas, om några gånger på åtskilliga ställen det samma och samma säijes, om et Capitel eller del är ey så wäl utarbetad, som en annan, med mera; Men i ett Ark observeras snart, om det är wäl eller illa skrifwit. Man skall i så få rader innefatta en wiktig sak, och framdraga det bästa som derom kan säijas, altid lagandes at Läsarens smak blir förnögd i det både saken och skrifarten är behagelig, så at Folket får så stor Lust at läsa Arken, som de hafwa at weta nytt. Derföre om alla stora Böcker skulle komma arktahls ut med det innehåll en dehl nu hafwa, så blefwo säkert många Ark ratade, som det tör hända skier med wårt {wärk} [Wärck].
Men ehwad flit och möda här wid fordras, och ehwad öde Wårt Arbete nu blir underkastat, så ha wi dock hälst welat blifwa vid det sättet, at kringsprida Sedoläror och hwad elliest nödigt finnes at omtalas, ty ett ark kan bli läsit, när det är ensamt, som i en Bok intet efftersöktes eller märktes mer än åtskilligt smått i Herr Rudbecks Atlantica af några Antiquarier. Dessutan förgätes och misswårdas en Bok snart nog, men desse effterhanden utkommande Arken hålla Folket altid i wäntan om något nytt och med det samma giöra til äfwentyrs godt gagn, när de stundom träffa sådane Läsare, som de angå. Änteligen har man wid lösa Arks utgifwande bästa tilfället at råka på en Odygd straxt hon märkes, hwilket sig elliest ey gerna låter giöra.
6
Det är sant at Calumnia är gerna Comes Calami, men man beskyller oss här i Swerige i synnerhet för en särdeles lusta at tadla på hwad som skrifwes, och sannerligen {fruktas} [frucktas] billigt at många nyttiga Arbeten saknas derföre, at man intet welat arbeta sig til förtret. De äro intet många som hafwa Magan starck nog at smälta [alla] Critiquer. En förnufftig Läsares påminnelser är obilligt at förtryta; Men då går skammen på torra Landet, när dumma, oförståndiga Hufwuden giöra sig en oförnufftig ähra af, at sättia sina Noter wid en skrifft, som de icke mer förstå än en del wåre Stor-pratande Statister weta Furstars Interessen; och si det wil mera Konst at lida.
Om något i dessa Arken skulle förekomma, som liknade en Satyre, så bedia wi dig, k. Läsare, intet tro, at wi förluste oss i något ohemult bitande skiämt; men {wi willie} [wilje] biuda til at begabba fåfänga och last, så at Folket må få Hat eller åtminstone mindre Lust dertil. Det är bekant, at mången intet älskar det Satyriske Skrif-sättet; Men så står dock fast, at när det blifwer innom sina skranckor, är det intet utan sin stora nytta. Huru offta hafwa Missbruk, som sig welat inrita, blifwit derigenom qwafde, at förnufftigt Folck dem begabbat? At grundeligen, dogmatice och Bröstgenges gå på galenskapen löst, är wäl; men, kära, huru månge begripa wåra skiäl eller vilja raisonera med Oss? En nakot sanning hyser man i Sop-wrån. Wi hade litet at säya, om Wi allenast bewiste at twå och twå äro fyra. Hwem wiste icke utan oss, at wi skole
7 täncka på döden? Wi wilje ock icke bestyrka wårt tahl med Kyrckio-Fädernes och andra Lärde Mäns wittnesbörder eller bestyrka Sanningen med en annan menniskias Myndighet; ty det synes oss fiollugt at bygga på Authoritet i saker, som ärkiänna Förnufftet för enda Domaren. Kunne wi öfwertyga dig, k. Läsare, at Måttelighet är en wacker dygd med andra skiäl, än det at Aristoteles så skrifwit, skole wi gärna giörat. Dessutan wilje Wi altså understödia Wår Mening om en warsam Satyrisk Skrif-Arts Nytta med sielfwa det menniskliga sinnets Beskaffenhet: Menniskian är högmodig, hon will intet gerna föracktas, ware huru det vill. En alwarsam Förmaning at aflåta sina Fel afhörer hon både i Kyrkan och annorstädes med lika så stor Heder, som förr, men åtlöyet tager henne på sitt swaga. Hon täncker så: Jag har en sådan last, som denne Moralen begabbar, jag måste nu ändra mig, på det förståndigt Folck ey må lee åt min galenskap och i sina Hiertan hålla mig för en Narr. Tro säkert det nappar bättre.
Wij lofwe hwarje Weka ett Arck, om Gud förlänar lifwet och hälsan, hwar uti Wi ärna tala om alt hwad wi mena lända til wåra Landzmäns nöije och nytta. Skullenågon behaga 6understödia wårt arbete med nyttiga saker, eller påminna och wid handen gifwa något, som borde omröras, så sändes sådant til Factoren Herr Lochner på stora Ny-Gatan och ställes Utanskriften til {Frispråkaren} [then Swänska ARGUS]. Wij skole giöra wåra Correspondenter alt nöije effter wår förmåga och med tack-samhet ärkänna deras benägenhet.
8
På det man med så mycket större säkerhet må lofwa Continuationen af dessa Ark, önskar man hälst at få Pra"numerationer af dem, som äro hugade at läsa och köpa dem. Hwadföre man underrättar hwar och en, at hos Factoren Herr Lochner på stora Nygatan och Boktryckaren Schneider emottages för hela Åhret {6 daler kopparmynt} [7. Daler Koppar Mynt]. Eljest säljes Arket för 2. Öre S<Mynt.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o II.
Min Läsare, din nyfikenhet at weta uphofsmannen til de i Gazetten utlofwade Papper, under namn af den Swänska Argus, förbinder mig ingalunda at uptäcka mig närmare för dig. Icke desto mindre wil jag intet aldeles lämna dig i owisshet om desse Arkens härkomst, på det du intet må hafwa någon owärdig Auctor misstänckt derföre, dem til nachdel och Förläggaren til skada.
Sedan några redeliga och wälsinnade Män funnit för det allmänna bästa helt nödigt och nyttigt at, genom allmänna skriffter, föreställa hwar och en sådane saker som ingen bör försumma at täncka vppå, hafwa de beslutit at twänne gånger om weckan sammanträda, då de meddela hwarannan sine tankar, som sedan uptecknas och til trycket befordras.
#10
Ledamöterne af detta sällskapet äro fölliande: Den första är en Hofbuss, begåfwad med alla sinnes och kropps förmåner och lärer för de öfriga mina Auctorer wara förtreffeligen nyttig, emedan han knapt öpnar munnen, förrän alla lyssna effter i hwad Planet wij bo, om jorden skall flyttas åt Jupiter, eller om Venus skall träda oss närmare: Dock när orden komma fram, äro de fulla med skiäl och förnufft, så at han är af alla älskad. Han har hafft en god upfostran och tilbrackt all sin tid i Hof, der han hafft tilfälle at giöra sig om det lefwernets beskaffenhet noga underrättad. Han wet huru man skall omgås med stora Herrar, huru man på sina fingrar bör weta deras swaga och styrcka; huru slipprige steg en Hofman har at gå, huru många försåt ställas för en favorit, huru oroligt det är, at bibehålla gunst, huru mörkt och obekant en intrigue plägar spelas, huru man bör syffta på ett, men mena ett annat, hwad försichtighet man i all ting bör bruka, hwad Ministeren har at innebära med mera. Han känner Fruentimmer så noga, som någon menniskia och har deras wåldsammaste passioner målade i sitt sinne, så at de icke med sminck eller utklädningar kunna döllia sig för hans ögon; kan således wäl omgås med dem utan at råka i fahra. I öfrigit är han wäl wäxt, har liflig hy, stora blå ögon, skön näsa och blodröda läppar. På hans ben tyckes mig at han måtte heta Ehrenmenu"et. Fåfengt skulle jag säija hwad kläder han har, ty de äro underkastade en beständig obeständighet och sällan like. Men som detta allenast är en wana af föga effterfölgd, när yppighetz förordningen blir effterlefwad, så 11 giör det intet til saken hos en förnufftig man, hwilken jag redan nästan så mycket känner, at jag altid wågar säija ut hwad han talar.
Den andra är en Soldat; som tyckes heta Hiertskott. Spak som ett Lam, och grym som ett Leijon. Fromhet och tapperhet äro hans Swenska lösen. Af Sagorne finner man, at han liknar många de gamla Swenska, och at hans förfäders blod lefwer i hans ådror, fast han icke skryter deraf, at han drager Fädernet af Ulfwar och Mödernet af Dufwor. Han är en riker Man, som nu tagit afskied och skiöter mera om at hushålla på sin gård, än at kriga. Med plogen ritar han nu bättre ut sin förtienst. I tiugo åhr har han fölgt kriget, hwarest han wjst at han hafft hierta i bröstet; Nijt för sitt fädernesland och försiktighet i sina wärf. Han wet at tala om Soldat lefwernets beswärligheter, och förargar sig öfwer de oförsöktas näswishet och falska bravourer, gifwandes altid när tilfälle yppar sig, åth unga Soldater, gamla bepröfwade reglor, hwareffter de kunna lämpa sit martialiske lefwerne, om de willia.
Den Tredie är en lärd Man, af hwilkens Physionomie jag kan dömma, at han heter Hiernbrott. En löylig Person at påsee, ty Peruquen sitter mäst på sned och kläderne i owårdsamhet, men du skall aldrig tro, min Läsare, hwad witterhet som bor i det magra hufwudet. När han först kom i sällskapet, begynte alla skratta åt hans sällsamma upsyn, menandes det wore en Pedant från någon Academia, ty grillsprängd ser han ut, men sedan han kom i
#12 bekantskapen, begynte hwar och en sanna det gamla ordspråket, at man ey skal skåda hunden effter håren. Han är en sund Theologus, stark Philosophus, beläsen Historicus och lyckelig Poe"t. Woro han så behagelig i utwärtes åtbörder, som i desse stycken, så höllo jag honom för den ypperste af mina alstrare; men jag tål intet något som gier mig magwärk wid första åsynen. Dock påtager jag mig icke här at drifwa det städningen och alt hwad til omgängeskonsten hörer, är oumgengeligt, ty innan jag wet ord af, kan jag få ett helt Regimente af wåra Lärda på halsen, som med Syllogismer kunde qwäfia mig obereddan. Jag lämnar dem fältet så lenge. En annan gång kan jag laga mig till at tala både om detta och mera. Med alt detta är Herr Hiernbrott en förtreffelig Man, hwilket jag dömer af den berättelsen han giör om sitt lefwerne: Fadren, säger han, war en Bonde, som effter han hade några Silfkappar, Kopparkettlor och plåtar liggandes, wille änteligen ha sin Son til Präst. Bönder ha ock äre-girughet, ja nedrigt folk håller för gement wara at lära handtwärck, mycket mera at plöija. De Swenska willa gerna wara herrar. Så snart han genom Scholan hint til Gymnasium, gick han Sokne-gång och lärde konsten at tigga, som icke litet ökte hans mod; Men när han kommit til Academien och med första läppiandet smakat Lärdoms källan, tror han, det icke så högfärdigt kräk andades under Solen som han. Det går så gerna: Ju mindre wi weta, ju mera wij yfwoms. Wid Academien blef han straxt lärd och tyckte det Professorerne ey hade mera at säija honom, men blef dock qwar
#13 at lysa på Parnassen, och war äfwen af mångom i 10 åhrs tid hållen för ett Himmels-tekn. Derpå wille han begifwa sig i Cronans tienst och redde sin hiässa til at där emottaga samma Lagerkrantzar som på Helicon, men, ack! han fant at han kunde ingen ting. Han märkte tämmeligen sent, at han ingen förundran förtiente, ty mästa delen af hans lärdom war inpracticabel. Twert om, man log, at han talade så mycket i wädret, derföre blef han så förtretad, at han studerade om igen och giorde Gud ett löffte, at om han en gång kunde få rent hufwud och otwingat förnufft, skulle han aldrig täncka på annan lärdom, än den som kunde wärkställas eller hwarmed han kunde gagna sig och sin nästa. Det har ock lyckats honom, så at han nu will det de swåraste sakerne, som en del lärda giöra obegripeliga, kunna begripas af sielfwa qwinnokönet. I Theologien will han icke allenast wara Dogmaticus och Theoreticus, utan ock Practicus. Lämpandet och wärkställigheten håller han för oskilljaktig från en rätt wettenskap, derföre är denna Mannen särdeles i mitt tycke.
Den fierde är en Advocat och gammal Man, som sedan han lagt god grund i ungdomen wid ett berömt Universitet i Juridiska Saker, har tilbrackt sin öfriga tid med Processers drifwande. Han äger en besynnerlig qwickhet, hwartil sedan förfarenheten kom, rycktet om hans skickelighet sig så utbredt i riket, at eho, som råkade i någon träta, genast sökte honom. I den tiden tog han namn af Gyllenbalance. Han har hwiskat mig i örat, at han warit mäktig til at sättia hwad färg han
#14 wille på en sak, så at den bästa domare hade swårt at utleta rätta sammanhanget och så wahn wid Processen, at han kunnat chicanera alla andra. Ehuru halt sak och skarpsynt domare han hade, så ägde han dock så gode bekantskaper och wiste så wäl wägarne, at tiden kunde utdragas tils han fick utspöka nya konster, understödde med wicktige skiäl utur Principalens pung. Således är Herr Gyllenbalance i stånd at gifwa mig uplysning om rättegångens bruk och missbruk; Men jag hörer honom så mycket hellre, somhan nu 9är en stilla och Gudfrucktig Man. Han hatar sitt förra Handtwärk, ångrar och beklagar at han brukat sådana Räfstrek för rättwisan, sitter nu i roo, giör alla gott, som honom behöfwa, och skaffar sig wänner af den orätta Mammon, han förwärfwat, menandes utan twifwel at gifwa Gud igen, det han tagit från Menniskior. Han är en tilflyckt för nödlidande, och en upriktig rådgifware för de enfaldiga. Han är nu mera ingen Advocat. Hans wälmening lärer du, Läsare, effter handen utur mina papper få see, så at jag ey mera behöfwer beskrifwa den samma.
Den femte är en Köpman, som kallar sig Patriot. Sällsamt Handelsnamn! När jag beskrifwer honom, lärer man förundra sig deröfwer: hå, lärer man säja, det är en Interessent i Ahlingsåhs, Cattuntryckeriet, Linne-Fabriquen eller någon annan Societet, som är delacktig af 5 proCents-Medlen; Men det är han fuller icke, så mycket jag wet, utan ändå en gammal, ährlig, förståndig, redelig och wälmenande Köpman. Han {har} [hafwer] rest wackert i ungdomen, tient på twå de förnemsta 15 Contoir i Europa, förstår således både andra Staters intressen, wet at tala om deras handel, effecter och Manufacturer, som ock Sweriges styrka och nu warande handel samt kan säja, genom hwad medel, den reelle handelen må försättias på bättre fot, til Rikets och inwånarnes nytta, upkomst och förkofring. Han lärer gifwa mig sådane underrättelser, som torde hända, gagnade både land och stad, der de togos i akt. De öfrige lämnas obemälte denne gången: Gifwes tilfälle, tör jag wäl också gifwa dig deras beskrifning.
Häraf ser du nu, kiäre Läsare, mina fömämsta Auctorer, men om jag något allmänt och widsträckt beskrifwit dem, at du icke nog blifwit wis deraf, så wet dock, at jag giort min skyldighet.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o III.
God dag, Swenska Fruentimmer! Det war länge sedan man gaf Eder från trycket en så förtrogen helsning. Wåra Lärda synas oförsiktiga i det de antingen skrifwa det I icke förstån, eller ock gå Ehr aldeles förbij, liksom den Satzen intet woro sann, at den som står wäl hos Ehr, kan uträtta hwad han wil. Edert Kön tyckes undertiden styra och beherska hela jordklotet och Eder Gunst är mångens lycka, antingen han är lyckan wärd eller intet; Derföre är jag nu så slug, at til Ehr ställes ett af mina första ark. Den ähran tilkommer ock wärkeligen ett så ädelt kön at få första Visiten, och jag hoppas at I tagen mig wäl emot. Dock at I icke mågen förakta min stora ödmiukhet, så will jag säija Ehr, at jag icke kommer til Ehr, som en smickrande Cavalier, hwilken ärnar med falsk ödmiukhet, söta ordalag och liufligt flaterie winna Eder wänskap. Sådant a la mode-kram ware långt ifrån Argus! Ney, jag kommer som en förtrolig och upriktig rådgifware, at wisa Eder dygde-wägen och lära Eder wackra, ärbara samt Edert wäna släkte anständiga seder. Än säger jag mer, ty jag kan icke inbilla mig at I blifwen misslynte
#17 öfwer en wälmenande Karl: Jag kommer til Ehr, som en alfwarsam Pra"ceptor, hwilken täncker icke på Gra"ska med högtrafwande obegripeligheter, utan på ren Swänska med enfaldiga läxor förehålla Eder Edra fehl, odygder och oanständiga upförande, om sådant skulle märkas, och ingen ting för liufliga ögne-kast skull sticka under stolen. I kunnen icke illa uptaga, om jag säijer alt det jag wet och afbördar alt det mig på hiertat ligger, ty då är jag Eder lik. I hafwen ont före at twinga Eder, så har jag. När I sen gubbar fählas galne som ynglingar, så blifwen I harmse, det blir ock jag. När I sen poikar löpa med skiägg, så len I, det giör ock jag. När j sen katten predika om samwete för råttorne, så bringens I både til harm och löije, det giör ock jag. Tro mig, wij lära wäl förlikas, och om I giören ett med mig, så skola Manfolkens laster bo trångt. Snart woro de Jättarne kullslungade, om I haden samma mening som jag, och man skulle då snart få orsak kalla Swerige de dygdigas och ädelmodigas Boning. Somliga säija ock wärkeligen at på Edert upförande beror Riksens upkomst eller undergång; Men detta får jag en annan gång skiärskåda och afdömma. Det är en almän fråga, jag wil gå til de besynnerliga: Hwarföre will Fruentimret med flit misstänkas för det, som intet duger, änskiönt det är stundom oskyldigt? Månne det är någon ähra, at hållas för odygdig? Herr Ehrenmenvet, som känner Ehr, Swenska Fruentimmer, bettre än I sielfwe, war i går vti wårt samqwäm, skräckelig förtretad öfwer denna wahnan. Han wille intet denna gången tahla om Eder Lättia och fåfenga,
#18 men ifrade starkt, at I icke weten i akt taga de ädla förmåner, som Naturen Eder tillagt, utan med flatt wäsende taga Ehr ett Herrawälde, som blänker Eder i ögonen, men för de klarsynte är fullt med fläckar. De Beskiedeliga undantagandes, sade han, arbeten I derpå med händer och fötter at Ehrt Kön må föraktas. Han tager så stor del i Ehr heder, at han berättade sig warit i åtskilliga enwiges kampar för det at man än kallat Ehr {papegoijor} [papegoyor], än swåra nödwändigheter, än lustiga plågor, etc. Hwaremot I giören ingen ting til Edert förswar; Men twertom äro någre utaf Ehr som slå sig så lösa, at hela staden blir upfylld af eftertahl och elaka gissningar om deras lefwerne, ty för någre dagar sen sade Herr Ehrenmenvet sig warit i sällskap hos en wiss Herre, jag må wäl nämna honom, det war Herr Tålmodig, hwars
#19 Fru Kättia Sällskapslik är bekant i hela staden för ett lättfärdigt stycke, fast jag icke warit så när at jag just wet om hon sådan är. Hon hade låtit sammankalla ett sällskap effter hennes smak, hwar ibland äfwen war mycket beskiedeligt folk. Om deras tidzfördrif wille han intet tala, men berättade allenast att Frun war så färdig i Kortblandande och spelande som någon Filou, och at han såg sådan färdighet i hennes fingrar til slögder, at om hon skulle lagt sig på någon nyttig handöfning, hade hon der med gått ganska wida. Hon war så tahlför, {läwis} [leewis] och munnwig at hon upmuntrade laget och upwäckte med sine infall allas löye. Hade hennes tunga, sade han, gått ut på dygdeläran, så hade det giort i allom en dubbel intryckning; men efter hennes wältalighet, war den lyckeligast, som giordt största framstegen i lättia och fåfenga. En ting wände hon bort med annat tal, när den bracktes på bahnen, det war Gudelighet; En ting tåhlte hon platt intet omtalas, det war ärbarhet; och en ting slarfwade hon så hastigt öfwer, som Sprätthökarne, när de skola framsäija en wältalig helsning, det war hushålls wett. Med karlar skämtar hon öfwer anständigheten utan all blygsel. Med alt detta berömmes Fru Kättia Sällskapslik af sitt kön, som en hurtig, liflig och angenäm Fru. Hennes omgänge skattas för en lycka. Skall något roligt ställas an, måste hon wara med, etc. Hwarföre giören I så, mitt ädla Swenska Fruentimmer? Kan icke hon få galnas för sig sielf, och om ingen af Ehr tilbeder och rosar henne, så lärer hon wäl bringas på andra tankar. Wijsen I, at Edra händer och munnar äro fallne til bättre saker, än det lappriet hon öfwar, hwilket så illa utropar henne hos de alwarsamma. Om hon hundra gånger icke woro sådan, som
#20 rycktet går, så bär hon dock namnet. Hennes Man Herr Tålamod deremot går som en {skuten} [skiuten] Örn. Han heter Hanrey, och jag frucktar billigt at så är, nog är liknelsen därtil stor. Men fast än, om han det woro, rådde han aldeles intet derföre mer än det barn i natt föddes. Om hon är lösaktig, skall han bära skammen derföre? Skall han stackare umgälla hennes odygd? Om wårt Fruentimmer will altid sätta god färg på sådane sitt Köns förbrytelser och aldeles kasta skammen på Männerne, så {lämnar} [lemnar] jag hwar och en at efftertänka, om icke det är en misstänkt Sak; ty jag påstår at de då slätt intet willa bortjaga den Friheten som de engång tagit sig. Men om de wille så säija: Jag beklagar den stackars Mannen, som råkat ut för en sådan lätt tingest. Hennes sällskap står oss intet an, Hon är wårt kön en skamfläck, etc. Sij då bewiste de, sade Herr Ehrenmenvet, at de icke togo dehl i fru Kättia Sällskapsliks wanryckte, hwilken de nu ursäkta och hägna. Jag wet redan förut, at jag lärer få öfwerlopp af Hanreyer och medan jag kommit på detta ämnet, så kan jag icke förtiga en liten lapp, som i går blef mig tilskickad, han lyder så:
Til ARGUS.
Min Herre!
Såsom jag förnummit det min Herre låter sig de nödlidandes trångmål gå til hiertat, så wil jag i min nöd härmed til honom taga min tilflykt. Jag må beklaga mitt swåra öde, ty i stället at jag i mitt giftermål skulle bli en hederlig man,
#21 så märker jag både i kyrkan, på gatan och i samqwäm at alla giöra tekn och mysa efter mig. Min Herre förstår wäl min mening. Jag är icke så boklärd, at jag kan utreda mig härutinnan och om jag det än woro, så kan skie det hulpo intet. Men käre Herr Argus giör Edert bästa, at jag åtminstone må få en liten tröst i mitt elände. Jag förblifwer etc.
Intet förstår jag rätt denna obekanta Personens mening, men jag kan nästan swärja på, at han har samma siuka, som jag har ofwanföre sökt bota. Jag wet intet hwad jag skall swara honom annat, än jag ber Ehr, kära Fruentimmer, at om I fån spaning på hans hustru, det I skiämmen ut henne och säijen henne midt i synen, at hon icke är wärd Ehrt omgenge. {Den Swänska} [THEN SWÄNSKA]
A R G U S
N:o IV.
En wettgirug önskade sig en gång den gåfwan at kunna see hwars och ens tankar. Han fick henne ock af en obekant kraft, som skiänkte honom en Mössa, at så ofta han den samma bar, talade alla til honom sig owettandes som de mente; Men den stackars Mannen blef snart nog ledsen wid sin Mössa, ty med hwem han talade, fick han altid nya förtretligheter. Sågo hans arfwingar honom, så kyste de hans hand och önskade honom döden. Besökte han sin wän, så tog denna honom i hand och skiällde honom för otidig och obeqwäm. Ja hans skiöna hustru sielf, flög honom i famn och önskade honom långt frånwarande. Korteligen, til hwem han wände sig, fick han bannor, sorg och bekymmer, til dess han förifrad kastade sin Mössa på eldbrasan, som intet wiste at smickra, utan altid oroa honom med den ledsamma Sanningen. Jag tror ock säkert at okunnigheten om andras tankar för oss, bidrager mästadelen til wårt nöije. Låtom oss derföre nöija oss dermed och intet begära see in i andras hiertan, på det wi {må} [måge] undwika oro, som elliest ofta nog besöker oss. Men i medlertid, fast än Argus intet äger den omtalte Mannens Mössa; så är han dock så skarpsynt, at han tiltror sig säija det ganska mycket liuges i dag öfwer hela wår stad
#23 och rike. Det skier så flera dagar, tänker du min läsare. Men intet så dierfft och öfwerflödigt som i dag. Huru då? Jo men. Nu på Nyåhrsdagen går en, som intet bekymrar sig mer om den andra, än jag om stora Mogol, och säijer doch åt hwem bekant han råkar, at han af alt hierta önskar honom i detta begynte åhret, hälsa och wältrefnad. Den som i sitt samwete intet skiäms wid at önska sin fiende slag och stickfluss, ja döden på stunden, går i dag til honom och liuger honom midt i synen, säijandes: Jag försäkrar at ingen tager större del i min Herres wälgång än jag, derföre är ock min upriktiga önskan at den stora Guden wille bibehålla honom wid hälsa och krafter samt förläna honom alskiöns lycka och wälsignelse, ey allenast i detta, utan så många åhr, som knapt någon menniskia lefwat.
Är icke detta at liuga skamlöst? det underlåter ju icke at wara en grof osanning, fast han talar wackert? Men stor sak, det giör mig ändå gott at orden äro Christelige och det fägnar mig när jag ser och hörer folket, efter gammalt fromt wijs önska hwarannan gott, man må nu ha mening dermed eller intet. Beware mig dock Gud före at tro annat än at ju månge upriktige giöra det af hiertans grund; Hwad fägnad är det icke då, när den ena redeliga betygar den andra sin innerliga glädie öfwer Gudz beskydd i den framwekne tiden och önskar honom det samma med rena suckar i den tilkommande.
Detta betraktades sidst i wårt sällskap och wid samma tilfälle utbrast wår ährliga Patriot i fölliande ord: Det ligger wäl mackt på, sade han, at bedia Gud alla dagar, men jag
#24 tilstår at jag med en särdeles andackt wid hwart åhrs början önskar Gudz beskydd och wälsignelse öfwer wår nådige Höga Öfwerhet och {kära} [kiära] Fädernesland. Om I, mina wänner, det tilstädien, begär jag, som en ledamot af Edert wärda sällskap, få anmoda Argus at kringföra min upriktiga Nyåhrs-Önskan.
Denna Herr Patriots påminnelse behagade hela wårt Sällskap öfwermåttan wäl ibland hwilket ingen är, som icke hyser samma hiertelag som han för Konungen, Drottningen och Fosterlandet, så at hwar och en sände til mig i förrgårs sin Nyårs-Önskan. Fast än jag nu intet wet om jag får den Nåden at betyga min nijt för min Öfwerhetz egna Ögon, så skall jag dock derigenom söka at upmuntra andra til samma hiertinnerliga Lyck-Önskan.
Effter Herr Patriot först gaf detta Förslaget, så will jag ock först hans önskan införa:
När jag eftersinnar huru den barmhertiga Guden, under hela wår Fridälskande Konungs Regemente, wälsignat wårt k. Fädernesland med frid och rolighet, samt lämnat oss tilfälle at tänka på landets förbättring, som så swåra plågat och aldeles utarmat war, kan jag ey annat för min ringa del än under innerlig tacksäyelse med Glädie-Tårar erkänna den samma store Gudens outsäyeliga Nåde; Önskandes at Swea Barn måtte länge få behålla en så mild Konung och huld Drottning, som intet kärare önska än Undersåtarnes wältrefnad och intet hellre arbeta på än Riketz förkofring. GUD låte Konung {Fredrichs} [FRIEDRICHS] ögon ännu få see fruckten af de för-fattningar, som han til Handelens utwidgande tagit. Hans Namn, som är fört til China, komme lyckeligen tilbakars
#25 med ymnig rikedom, som det hägnat! Hans försiktighet blifwe bekant i de West-Indiske Strander! Alla medelhafwets Hamnar, dit de Barbariske Hedningar, som nu wörda Hans Namn, lämna oss öppen wäg, fägne sig åt Swenska Flaggor! Tilwäxe genom din Omsorg, Nådigste Konung, flit och konst, Manufacturer och Fabriquer, innom ditt Rikes Gräntzor, at den wälsignelse, som Naturen oss gifwit, ey må längre så oförswarligen anwändas! Då lärer Konungen med hugnad få see Riket tilwäxa och grönskas. Amen.
Patriot.
Wår Hofman, som jag kallar Ehrenmenvet, fast jag icke grant wet huru han heter, icke heller will jag fråga honom, ty han ser så förnäm ut, skickade fölliande:
Stora. Par.
{FREDRICH} [FRIEDRICH]. och. ULRICA.
Himmelens. och. Sveriges.
Ögnestenar.
Hwad. skall. jag. skrifwa. Dig. til. behag?
Smickran?
Det. will. Du. intet. Det. kan. jag. intet.
Synd. at. taga. brödet. ur munnen.
På. de. arma. lyckans. trälar.
Beröm?
Det. bör. Du. hafwa. Det. wil. jag. gifwa.
Men. det. oroar. Din. Dygd.
Du. rådnar. wid. Din. afmålning.
Ty. hon. är. skönare. än. Du. wet.
Hwi. skall. jag. då. wara. Dig. obeqwäm?
#26
Hellre. önskar. jag. Dig.
Ett. gott. Nytt. Åhr.
Långt. Lif. och. lyckelig. Regering.
Min. önskan. är. at. Din. önskan.
Må. blifwa. upfyld.
I. åhr. och. altid.
Ty. då. blir. Swerige. sällt.
Store. LANDSENS. FADER.
Gifwe. Dig. GUD.
Rådgifware. til. Barn. och. icke. Barn. til. Rådgifware.
Det. är.
I. Rådgifwaren. Menlöshet. i Menlösheten. Råd.
I. råden. försiktighet. i försiktigheten. Gudsfruktan.
I. Gudsfruktan. Wälsignelse!
Omkring. Din. Thron. och. i Dina. ämbeten.
Förståndige. Barn. utan. Barnsligit. Förstånd.
Mogne. Män. Trogne. Män.
Gud. förwidge Enigheten.
Och. Egennyttan. ware. hennes. träl!
Wår käcka Soldat sände denna Skrifft:
Ehuru ofta min ungdoms giäsande blod lekt i mina ådror wid dönen af de liungande skott, wid glantzen af de hotande wapn och wid anfallen af de Mordgiruga fiender; har jag dock sedan lärt besinna den liufliga Fredens ädelhet.
Jag har lärt wörda plogen mer än wärjan, och tacka wår Frederika FRIEDERIC samt wår Hulderika ULRICA för roliga dagar; Men som trygghet är ett landz lycksalighet och ingen trygghet fins utan förswar; Så önskar jag i dag min
#27 Konung och Fosterland en fullkomlig Krigsmackt. Stridzmän, som hafwa Gud för ögonen, nijt för Fäderneslandet, tapperhet i hiertat och försiktighet i sina wärf. At, om tilfällen yppades, (det Gud afwärie) wåra nu tilwäxande Bussar må en gång likna den stora Konung CARL den XIItes från Swerige utbrytande Drabanter. At oförsökt högmod icke må intaga deras sinnen eller weklighet deras lemmar, utan at det finaste Guld må bo här i det hårdaste stål, det är Dygd i uthärdande; ty tappre barde Män äro
Spaka som däggande Lamb och tappre som ifriga Leijon.
Hiertskott.
Wår Lärda har denna gången gripit til Rim-fiädren: Bort med ett land, der barnetuckt och snillebragd förswinner, Der högfärd lättian tar i famn, der dumhet frälse winner, Der fräckt förakt för lärdom bor, ty i ett sådant land, Tar allmän blindhet slutelig Rikztömmen i sin hand. Då blir i Folket öfwerdåd, som altid slutes illa, I Himla-läran wankelmod, i Sedoläran willa, I dryga syslor Poikar och i ringa mogne Män, Och hela werket rusar kull, det byggs ey lätt igän. Tänk, om det mörka Barbarie, som wittra länder swärtat, Skull höllia Sweriges raska kropp och gå oss in i hiärtat, Då skull wår nya glitter frägd sitt Himmelrike få, Men säg: hwad skull wår gamla frägd och fasthet säija då? Jag önskar at wår milde Kong och Kongens milda Maka, Som begge fått af wishetz brunn de söta frukter smaka, Må lärdoms blomstertiden see, som sprider liuflig luckt; Men ingen lärdom, som ey kan dem gifwa nyttig frukt.
Hiernbrott.
#28
Sidst införer jag wår redeliga Advocats Skrifft, som effter sin wana har så i akt tagit formaliteten, at jag måst hans lyckönskande inlaga mycket ihopdraga och förkorta:
Stormäcktigste, Allernådigste Konung!
Således hafwer Eders Kongl. May<tz Lag styrkt och rätt skipat, alt sedan Eders May<t sin Konungsliga Eeda gångit, at jag gissar, detta är Eders May<tz största fägnad. Derföre will jag wid detta Nya Åhretz början önska min Konung Gudz Nåd til en sådan åtrå, ty med lag bygges land och på rätt grundar sig ett folks Sällhet. Wij hafwa ymnig och god lag. Gud låte ingen balk wara fåfeng, ty utan wärkställighet är lag onyttig. Nu önskar jag allenast, at owellduge domare må altid späkt freda och urafla utöda. At penningegirige icke {må} [måge] Lagen wränga eller rätten blinda. At oweld i nämnd må giöra snarhet i rätt, ty då har egennyttan icke råderum at spela ränkor och ställa giller. Skalka-näpst är redeligas lust. Så har det warit i Swerige af ålder, så önskar jag må altid wara i Eders May<tz tid. GUD styrke Eders May<tz kraffter!
Gyllenbalance.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o V.
Jag är hierteligen glad, sade i går Herr Ehrenmenvet uti wårt sällskap, at Landsens ungdom blifwer nu så bittida mogen. Jag märker at man i wår tid funnit de genwägar til witterhet, som warit dem Gamlom obekante. Det är mig nu icke sällsamt, at finna en 60 åhra Siäl i en 16 åhra kropp, hwilket också lärer wara det högsta, som kan förmodas; Men skulle Menniskians Anda framdeles så fortfara at wäxa från kroppen, som hittills en tid tilbaka, så skulle wåra {Barnebarn} [Barnabarn] tiena til Ministrer med Fallwalk i Pannan och Ledband på Axlarne. Wid desse Herr Ehrenmenvets ord skakade Herr Hiernbrott Hufwudet, utan til at swara, ty han hade alt för mycket at säya, som ey på en gång kunde komma ut; Men sedan wår Hofman bedt honom yttra sin tanka, talade han således: I blanden Mogenhet och kunskap tilsamman: Den förre är aldrig utan den senare, men den senare, ty wärr, offta utan den förra. Man kan offta weta mycket godt som en Dröm, men i öfrigit ey bry sig mer derom, än en prålsiuk yngling bekymrar sig om Riksens wälfärd. Det är sant at wårt tidiga Seculum ofta genom korta språng och löndegångar giör Gossar til Karlar, men derigenom giör det ock Karlar
#30 til Gossar, ty sådane Karlar mogna sällan. Barn tagas de ur Waggan och Barn läggas de på {sotsängen} [sot-sängen]. De Frukter och Wäxter, som alt för hastigt updrifwas, äro gemenligen sämre än de, som fått sin fulla tid. Jag nekar icke at en kort Methode, som wår tid kan fägna sig af, ju ansenligen hielper ungdomen til wettenskapers inhämtande; Twert om, önskar jag at kunna wid tilfälle gifwa ungdomen sådane Läro-grep wid handen, som förkorta dess wäg til witterhet, lätta dess förmente beswär, jaga skrämsel-Dimban från dess Ögon och upmuntra dess Håg til Wijshet; Men at skylla wår Ungdom för Wijshet och Mogenhet, fast en del går lika nackhög med gammalt Folck, talar sina Språk, raisonnerar om Himmel och Jord, ja understundom giör ett alwarsamt och moget anseende etc. Det är synd. Det är, at lägga Sten på Börda, ty han högfärdas nog ändå. Jag är nu gammal; Jag har med swårighet hulpit mig fram och wet således bättre, än at förackta någons Ungdom; Min största fägnad är, at omgås med ungt folk; Denna granlaga åldren bör icke mindre wara fri från förackt än från smickran; Jag tilstår ock, at många unga ämnen äro begåfwade med den qwickhet, at de icke allenast förr än andra kunna minnas, fatta och begripa, utan ock klokt dömma om alt förekommande; Men ehuru det är, will doch yrhet och ostadighet gerna hänga wid ynglingar, besynnerligen de qwicka, ty ju större Snille-Gåfwor en yngling äger, ju större Farligheter är han underkastad. Et ungt Sinne är hastigt förwirrat, snart af en Skiönhet, snart af ett prunkande, snart af ett elakt sällskap, och om icke af annat, dock af sitt eget Högmod, så framt det intet hålles innom sina skrankor til en
#31 tienlig tid. För min dehl tyckte jag at Herr Hiernbrott talade rätt. Jag will ock säya, at när en Gosse niuter Tygelfriheten, ligger förderfwet i försåt för honom uti alla hål, fast han stodo midt i Kyrkan eller midt i Öfwerhetens Håf, ty han liter på sin förtreffelighet, han har ännu icke lärt den konsten at misstro sig sielf och den Mogenhet som åhren och förfarenheten föda, anser han som en gammal mörk Nattstuga, hwilken allenast tienar til at sättia skräp uti. Uti detta tilståndet söfwes han så liufligt in i Lättia; ty, tänker han, hwad behöfwer jag plåga mitt Hufwud, som är en sådan Man? Hwad behöfwer jag giöra wäsende af det Lappriet? Utom det beswäret kan jag ju få min rikeliga Utkomst. etc. Han omgås ock med så många sina likar, som brista ut i samma Wältalighet, at han tröster swärja på det Flitighet är en Dårskap. Än mer, han ser och hörer många omogne Gamla, hwilka i sin Myndighet betyga ganska litet Tycke för Snillebragd, efter de ey förstå sig deruppå, så at Gossen ey annat kan, än styrkas i sin galna Tanka.
Deraf födes Okunnighet och Dumhet, som ännu aldrig har gagnat ett Rike. Det arma Publicum måste med Tiden i sina Ämbeten detta umgiälla. Folk kan komma til Sysslor, som intet har lärt leda sig sielf, mycket mindre sitt angelägna giöromål. Allenast jag får denna Tiensten, menar Ynglingen, så kan jag wäl snart lära at förstå henne; derföre söker han henne först och lärer henne sedan, med ämbetets skada, som då skall släppa til Lärepenningar. Ney, Min lilla Herre, det tager intet lag, mins desse Orden: Lär Sysslan först och sök henne sedan. Således föder Tygel-Friheten Högfärd, 32 Högfärden Lättia, Lättian Okunnighet och Okunnigheten Riksens Förderf. För 40, 50, 60 och 70 åhr sedan, gick man wid Academien lång Tid, innan man tiltrodde sig begära en Beställning, fast man {oskammandes} [oskämmandes] kunde pra"sidera för en Disputation. Deraf hände at wi i Riket fingo grundlärde Män, hwars Namn wi ännu wörda. De som äro döde, lefwa altid, och de som lefwa, lära aldrig döö, ty som det nu ser ut, lärer Efterwerlden koxa sig omkring efter mogne Mäns Namn.
Jag tycker mig redan höra, huru mången nu ropar: Hör på Pedanten! Hör huru Schol-Grälet ännu giäser fram!
Ney tro mig säkert, käre Ynglingar, min Klagan är ey ogrundad. Jag wet mycket wäl at en 30 åhra Läslymmel är et obeqwämt Diur i Sysslor och giör litet eller intet gagn i Republiquen; Men hwad hägn och beskydd får Okunnigheten deraf? Fast ganska många läsa utan afsikt, ladda sina {tankelösa} [tankalösa] Hufvuden med oändeliga Meningar, dem de ey weta rensa eller åtskillia, studera på onyttiga Theorier och blifwa för ingen kloka, mer än för sig sielfwa, bör man derför för-summa Ungdoms-Tiden och lämna Studier, som ett onyttigt Handtwärk? Skal derföre Poiken hoppa från Grammatican til Konungens Tienst? Ingalunda. En Man, som skall hafwa ett anseenligit Kall i Riket, måste hafwa fasta Tänder i Munnen, innan han understår sig det emottaga.
Först bör han för all ting wara wäl grundad i sin Religion. Är han intet det, så är hans andra wettenskaper skadeliga, ty hans förståndz-lius blir blott intriguer och Egennyttan hans
#33 endaste afsickt. Är han intet en god Christen, så will jag intet gifwa en Pipa Tobak för hela Karlen. Dernäst måste han lära at rätt bruka sitt {förnufft} [förnuft]: En konst som intet Cavaillerement snusas igenom Näsan på Poiken, utan genom tid och öfning winnes. Änteligen bör han i sådane ädle tidzfördrif blifwa så lenge qwarhållen, til dess han i sitt wäsende är stadgad. Således, när wi noga skiärskåda den genwägen, som Herr Ehrenmenvet omtalte, finna wi at desse tre stycken afgiöras på effterfölliande sätt: Det första går man i wår tid förbi, säijandes: Jag wil intet hafwa min Son til Präst, det andra heter Schole-gräl, och det tredie hielper intet i affairer. Sij på det sättet födes man så lärd, som man skal wara.
Men effter jag nu nämnde Präst til ett hederligt effterdömme, som det ock bör wara, så torde mången tänka at detta mitt tahl om mogenhet intet angår deras stånd. Jo, sannerligen äfwen så wäl som de andras. Härtil har jag också skiäl; Men för denna gången wil jag blott säya, at den som til det Ämbetet ärnar sig, måste intet tycka sig ha nog, om han kan skarfwa ihop en Predikan. Han bör icke allenast förstå Grundspråken, wara hemma i Kyrkio-Historien, kunna dömma om Kättare etc. utan ock wara så god Philosophe, at han kan möta en Atheist och Naturalist etc. Men när de förra {oundgengelige} [oumgengeliga] Saker ofta fattas,
#34 hwem undrar då at Förnufts-Bruket är aldeles osynligit? Jag skal wid tilfälle förställa wåra Herrar Biskopar denna saken och bedia dem see sig wäl före, innan de wiga en Präst.
Herr Ehrenmenvet fant sig, innan wi skilldoms åt, helt öfwertygad. Han mente största orsaken til {ungdomens} [ungdoms] flågfärdighet härröra af Mödrarne, som gerna bestyra om dess Information och willia snart få karlar af sina piltar. Jag förifrar mig nog {iblandt} [ibland], sade han, när jag ser Ungen komma in på Caffe'-Huset eller Källaren, så dryg, som han wille säija: Sij här kommer jag! Der äro pipan, tassen, och supen eller afsättaren, hans öfningar. Icke många kloka ord får man der höra af hans munn. När jag frågar effter, hwi han släppes så handlöst? swarar man: Han är engagerad i ett Collegio. Då törs jag icke säija ett ord. När Fadren går om dagen til sitt kall, så går Poiken ut och giör hwad han will, han en Auscultant, han wandrar omkring och hörer hwad som passerar i Staden och fäller omdömen deröfwer, så at gammalt folck måste tiga och skiämmas. Är icke detta at skiämma bort ungdomen. Herr Patriot sannade detta med beklagan at äfwen i hans stånd många köpmän alt för bittida blifwa karlar. Jag tiente sade han, til mina 30 åhr och behöfde än mycket lära. Nu löper man ur boden eller Contoiret, allenast man wet på hwad sida Debet och Credit skall stå, och då är man en slug köpman. Der på giör man banqueroute och när man är förlorad, så lärer man först handelen af sin skada.
#35
Jag mins ey alt hwad hwar och en sade denna gången, men jag förbehåller mig at widlyfftigare deröfwer få yttra mig en annan gång, effter det är ett det wiktigaste ämne jag kan drifwa.
#THEN SWÄNSKA A R G U S S N:o VI.
War icke det, jag spådde? Jag får redan höra Critiquer öfwer mig. Wår goda Wän, Herr Hiertskott, berättade mig, at i går kom en Mann in på {Altnecks} [Altenecks] Caff-e'-Hus, som sade sig sedt trenne mina Arck, och at han intet tyckte om, det min Förläggare begärt Pra"numerationer. Det är ock ett handtwärck, sade han, at mästra alt hwad man ser och hörer, och ändå begära Penningar derföre: Intet pra"numererar jag. Ett par andra sutto bredewid, som altid äro wane at swärja på denna Mannens ord, som straxt gumrade fram ett andäktigt: Neij, intet jag hellre. Kan du se, min Läsare, huru swårt det är at sättia Pennan på Papperet i wår tid. Hwad skall jag säija denna Mannen annat, än at han låter blifwa både at pra"numerera och köpa mina ark? Kan han wara förutan mig, så kan wäl jag wara förutan honom. Jag har redan så mycket förnämt och ädelsinnat Folck, som will kasta ögonen på mig en liten stund hwar {weka} [Wecka], at deras Antahl mår lika wäl, fast hans Person det icke {föröker} [förökar].
Eftermiddagen war wår ährlige Herr Hiernbrott i ett Sällskap, hwarest mycket taltes om Argus. Det skal fuller, sa en Galant-homme med en slug upsyn och förbehållande Löye,
#37 betekna den förtreffeliga insikt, det Folket har i alla saker, at de kalla Boken Argus. Det är just på Tyska Maneret, sade en Magister, stor Titul på lappris saker. En grann Köpman sade, det lär gå ut på det samma, som den Sedolärande Mercurius dref i fiohl.
Herre Gud, sade en Präst, Argus! få se huru skarpsynt han blir! Til alla dessa illmenande omdömen tordes intet Herr Hiernbrott lägga något godt, på det de andra icke måtte misstäncka honom för at wara Auctor; Men han teg, torkade in och war aldeles sinnad i dag at slå sig från wårt Sällskap, hwilket han ock säkert giordt, så framt Herr Hiertskott icke upmuntrat honom med samma hurtiga Ord och anletes dierfhet, som han sedt sina fiender under ögonen. Herr Hiernbrotts altför granlaga Försiktighet och räddhåga hade lenge sedan skakat orden ur hans Munn och Pennan ur hans Hand, så framt denna käcka och glättiga Krigsbussen med sin behageliga Fritalighet, som står det Folcket så wäl, icke hade gifwit honom Mod.
Wår Krigsman och wår Hofbuss giöra gierna ett i alt sitt wäsende och talade Herr Ehrenmenvet sålunda: Stor sak i widriga omdömen. Hafwa wi några emot oss, så ha wi dock några med oss, som intet äro rädda, när Hunden skiäller, eller rättare sagt, Folck som äro lika nögde om man afmålar dem eller intet, ty de se altid wäl ut. De weta, at deras Bilder intet bli lika några missfödzel, ty de ha goda Sam-weten och fruckta intet at man drar teckelset undan dem. För några dagar sedan råkade jag en myndig Man, som hade mig kanskie misstänkt för wårt Sällskap: Han frågade mig hwad Argus war för en? Jag sade, han war en Frispråkare.
#38 Hwad betyder det? sade han. Jo, swarade jag, den som utan någon afsikt fritt ut talar Sanningen. Hå, hå, skrek han til, jag förstår, det är en som gifwer hwar och en sin släng; Men sådane Titlar äro billigt misstänkte, det är farligt, man måste wara aktsam i wår fina tid, det är bäst wara wahrsam, Pennan löper så lätt, etc. Jag blef häpen öfwer hans dumma Försiktighet och sade: Titulen af en Bok är intet annat, än Skuggan af det effterfölliande innehållet. Den som nu är rädd för Skuggan, så undrar jag intet at han är rädd för sielfwa Kroppen, nemligen Sanningen. Jag tyckes at det ädlaste teknet af ett Rikes och Folks Frihet är det, at hwar och en får säja fritt ut, hwad han menar, besynnerligen när hans afsikt ingen annan är, än sin Nästas upbyggelse. Få se, om icke wår Nådige Konung och Riksens Ständer tycka wäl derom.
Löijligast war, at höra på, huru Herr Patriot berättade sig warit i lag med en stor hop af Borgerskapet, hwaraf en del berömde, en del lastade Argus. När laget sorlade som allramäst, så at man säkert kunde läst ut alla Bordläxorna med temmelig hög Röst och man ändå hade ment det man raisonnerat; Då upsteg en beläsen Man ibland dem, och begärte liud. När man tystnade, slog han Näfwen i Bordet och sade: I må nu säija, hwad I will, så är detta bara Parsquill. Alla tyckte han rimade artigt och woro på wägen at tro honom för rimet skull; Men Herr Patriot förestälte honom, at det som älskar Fäderneslandets wälfärd, ährar Konungen, hedrar hans trogne Ämbetzmän, underkastar sig i alla måhl wår Fundamental-Lag, ingen Menniskia wanryktar, lärer Dygdewägen och gifwer
#39 anledning til många nyttige Betraktelser, kan omöijeligen hafwa Namn af Pasquinade. Men han war oböijelig emot {hans} [dennesC] Föreställningar, som en Eek emot det wäldiga Nordanwädret, til dess wår ährliga Köpman äntelig sade til honom; Du Narr, Tror du wäl {at Hr Censor Librorum låter} [en så >gemehnC> gemen anstalt wara i wårt Land giord at man skall fåC] trycka Pasquinader? {Han skall iu sätta sitt namn på hwart ark} [Det äro ju >dheC> de, som taga >wahraC> wara på sådant innan de >sätta sitt namn inunder det som tryckas skallC> in under det som tryckas skall sätta sitt NamnC]. Då begaf han sig och war detta det endaste skiälet, som kunde binda honom.
Herr Gyllenbalance gaf oss deremot at förstå, at han i omgenge med Fruentimmer, förnummit at det täcka Könet är i detta mål ganska billigt och berömligt. De läsa gerna mina Arck, när de ha tid, och fälla derom mycket bewågna Omdömmen. Dessutan har jag ock fått ett kort Bref, som nog wisar, at mången beskiedlig Man wäl uttyder min wäl-mening. Det lyder sålunda:
Min Herre.
Jag kan intet annat, än berömma Ehrt upsåt, til at hwar Weka willia roa oss med nyttige Betraktelser, som angå wårt upförande och Dygdens wärkställighet. Hela Staden och Landet är upfylt med Nyfikenhet, hwilken kommer ganska wäl til pass, när hon drifwes til ett så ädelt ändemål. Hwar jag går, så ser jag Folket curieust efter lappris beskådande: Här om dagen gick jag öfwer Norrebro och såg en wäldig
#40 Folkeskara, lik den Homerus och Virgilius omtala, när Trojanerne stormade ut at see på Gra"kernas Trä-Häst. Icke är jag så särdeles syngirug, men en obekant åhåga (wet icke af hwad grund) trängde mig in ibland hopen, hwaribland många Peruquer gjorde mig hel hwit på Armar och Axlar; Men sen jag med Möda kommit in, der min åtrå skulle upfyllas, fick jag med de andra blott see; at en Katt låg ned i Strömmen, som hölt på at dränka sig. Min Herre giör derföre ganska wäl, at han anständigare föder den allmänna Wettgirugheten, hwaremot jag förblifwer
Min Herres
hörsamme Tienare
Lidanus.
Hwad nu deras Tapperhet angår, som angripa mitt Namn, så beklagar jag fuller at Folket stedze så hastigt rusar på den, som skrifwer något, utan til at först eftertänka, om han det förtiänt eller intet; Men tröstar mig dervid, at om än mina Uphofsmän kallat mig Monoculus i stellet för Argus, skulle man likafult criticerat derpå. Man må ha hundrade Ögon eller wara Enögd, så är det dock alla sanna Frispråkares öde, at blifwa anfallne eller föraktade.
At jag heter Argus, det betyder, at jag ymsar mångfaldiga ämnen och är åtskillig i Materier: Nu har Jag ett Öga här, nu ett annat där. Icke beteknar det at jag har skarpare syn, än alla andra, så at jag kan se genom 4, 5 Murar hwad den höga Herren giör i sitt Cabinet, Nunnan i sitt Kloster, Presten i Sacristian, Gniaren i sitt Hwalf. Raggen må påtaga sig den Sysslan. Tro mig, i denna tiden är det
#41 intet så lätt at see Folks Hemligheter. Herr Ehrenmenvet plär tala om, huru den ena Wännen nu wäger Orden på Guldwikt för den andra och fruktar at gifwa sin minsta ange-lägenhet eller afsikt tilkänna. Man agerar nu Stats-Minister öfwer inköpet af en tunna Lax, öfwer bytet af en gammal Häst, öfwer en Måltid, öfwer en Visite etc. Man måste win-lägga sig om en dryg och alfwarsam upsyn, om i sinom tid lämpade Complimenter etc. Hwad will jag då see? Huru långt skall wäl min syn kunna sträcka sig. Jag ser ibland icke annat än en kysk skiönhet, der sielfwa Kättian har sitt Residence. Jag ser understundom intet annat än en helig Man, der sielfwa Egennyttan har sin kuhla. Neij, på det sättet är det intet godt at wara Argus.
I öfrigit har Argus ingen annan Mercurius, som kan giöra ända på honom, än Dygden. När hon spelar, så somnar jag in. När Sweriges Dygd blänker i sin fullkomlighet, då är Sedoläran onödig. Men jag frucktar at jag får bli i fred för denna Mercurius, hwars insöfwande Spel och dödande Swärd skulle wara mig så kära, som mina Uphofsmän hålla sina lif; Derföre lärer jag, ty wärr, ända Striden med Laster och Dår-skaper, förän min sannskylliga Öfwermann kommer.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o VII.
Jag märker at wårt lif är gemenligen intet annat än et flygande omskiffte af stridande öfwerflödigheter. Wår tid är mäst otidighet och wårt mått omåttelighet. Ehuru {gamla} [gambla] wij äro, så liknar {mästadelen} [mästedelen] af oss {dheC} oförsökte Örnungar ,som gerna willia flyga, men snart alt för högt, snart alt för lågt. Medelwägen är säkert ingen Landzwäg hos oss, men en obekant Gångstig här och där {bland} [ibland] Klipporne. Wåra Tankar äro aldrig stilla, det kunna de icke {eller waraA} [hellerD], men det är illa at de {äro sällan} [så sällan äro] lika: Nu gifwa de oss den skiäpnaden, nu en annan: Nu äro wi alt för glade, nu alt för sorgsne, nu högtrafwande, nu nedrige, nu blide, nu grymme. Werldz-kärleken omskapar oss huru han will, och {wårt sinne körer} [kiörer wårt Sinne] med sina tömmar, wåra Begärelser, så at wårt lefwerne oförmärkt åker fram från den ena längtan til den andra. Med längtan tilbringas [ock] hela wår lifstid, så at när den ena släpper, tager den andra wid. Det är så sant, at jag tror, om hwar och en som läser mitt Ark i dag, will ransaka sig sielf, {så} skall han finna, at han altid roar och smickrar sitt sinne med ett wisst hopp eller en wiss längtan. Hos somlige är denna längtan anständig och hos somlige oanständig; Men
#43 det är denna gången icke egenteligen mitt Ämne, utan allenast at draga Wärjan emot wår åhågas oföränderlige Föränderlighet eller wår altid lika Sinnes-Olikhet.
Intet wet jag hwar Herr Gyllenballance hade warit i går, men så twär och trumpen war han i wårt sällskap, som en snål ämbetsman, när någon som ey offrar på hans altare, ber honom hielpa sig i någon sak. {Sådan wet jag nu at wår wän Gyllenbalance icke är} [Nog wet jag at wår wän Gyllenballance icke är sådan], derföre gissar jag, at han {effter} [efter förra] wanligheten blifwit chicanerad i någon Process; men jag undrar, at han, som är så wahn wid lagsaker, intet också är wahn at intorcka inwänningar, taga illgrep för reda penningar och lee i sitt sinne åt wederparters förtreteligheter.
Herr Hiertskott wände sina altid lika friska anletes later emot hans och frågade honom i tromål, hwad honom feltes: Det är skam, sade han, at en förnufftig Menniskia skal wara ett Fottråd för alla olika händelsers lopp och raseri, de må nu wara glättige eller ängslige. Ett högt sinne förändras sällan, det blir sig altid likt. Intet will jag rosa mig sielf eller taga mig til Edert efterdömme; Men denna konsten har jag tämmeligen lärt mig i fält, så at jag på slutet kunde med gladt mod dricka mina wänners skål i Swerige, när högsta bullret war om fiendens anlopp och när döden wiste mig sin lija med ett faseligit grinande, wjste jag honom min Tobacks-Pipa med ett otwunget löije. Jag giorde min syssla med alt efftertryck, men sällan öfwerilades mitt Sinne af hitzighet, fast hildar-leken som skarpast påstod och Segren fölgde oss så tätt som skuggan. Jag tilstår wäl at bloden litet rördes, hwar gång jag såg den stora Carl, men icke förändrades mitt sinne.
#44 Magan hwälfdes litet om, när krigslyckan hwälfdes om på Pultava wahlplatz och det susade något för öronen wid Turkarnas smattrande i Calabaliquen, men liksinnig war jag altid: I kunnen wäl dömma, at småsaker, som {nu dageligen kunna hända mig} [mig nu dageligen hända kunna], äro alt för swaga at ändra {eller oroa mig} [mitt sinne], sen jag warit i så god Schola. Nu lefwer jag mäst i roo på min gård och tillfällen äro få, som kunna upwäcka någon oro; Men om så hände, at wår nya tidz tordönar skulle liunga åskewiggar i min knut, så åhörer jag dem med samma sinne, som jag hörer bräkandet af mina fåhr. Ingen oförrätt, landzplåga eller olycka får af mig {see} annan upsyn, än den min Fogde håller för ett wisst tekn til drickspenningar. Öfwerwåld och owett kan jag käckt wräka från mig, men de lämna i mitt samwete inga eftergrundningar, mycket mindre har mit sinne wäderskifften wid klart eller mulit wäder.
Herr Ehrenmenvet beklagade wid detta tilfället den all-männa Sinnes-olikheten: Han sade sig känna Fruentimmer, som äro änglar den ena stunden, men den andra omskifftade i troll, alt effter som deras böijelser bli förnögde eller bestridde. En enda mine kan giöra dem som ett sohlskin och ett enda ord som en winternatt. I sällskap äro de liuflige nog, men i enslighet olåtige. Blotta orten och rummet, der de wistas, ware sig så behageligit {som} det fins, kan misshaga dem, [så] at de wilia från det ena til det andra. Jag känner mången Evas dotter, sade han, så omskifftelig, at när hon går til sin spegel kan hon wara {så} glättig som en skiönhet, den der menar sig sårat {tiugo} [tiugu] hiertan, men när hon går derifrån, så sorgbunden
#45 som en ung änka på sin första ensamhets dag. En hälsning, en dans, en klädprydning, ett hufwudknåp, en mode {etc: kan giöra} [kan hos en sådan ha den wärkan, ] at dess sinne det ena ögneblicket stiger up som en Morgonsky, men det andra faller ned som en styfkiortel, ty deras ro är en beständig oro.
Men hwad är det at undra på, sade han, när de som borde ha större begrep och starkare Natur, äro icke til ett hår bättre?
Jag wil icke tala om de liderliga och lastbara {Manfolken} [Manfolck], som hålla wissa wälluster för sina högsta behageligheter, at hwar gång nöijet af en sådan last är öfwerståndet blir strax sinnet intagit af bödelsplågor och frätande agg, ty desse oskiälige, som binda hågen til sådane flycktige spöken och falska nöijen, kunna icke annat än få {så olika och ostadiga sinnen, som deras begärelser och wälluster äro olika och ostadiga; men folk} [olika sinnen, alt effter som begärelserne och wällusterne äro olika och obeständige; Men de], som synas ha en rätt ähra till syfftemål, äro offta så föränderlige, som deras lycka är föränderlig.
Står en sådan wäl på {skådeplatsen och han märker minsta wink til missnåde, blir hieltesinnet} [skådeplatzen, så spelar han en tokglättig Como"dia, som orren när han leker, i det han hwarken ser eller hörer, men märker han en wink af missnåde, då blir hielte-sinnet] förtwiflande, fast han ey har orsak at wänta sig någon trago"dia utan af sig sielf. Hans Sinne, som war hårt som [en] sten, blir [då] miukt som en ost och faller i en skamlig nedrighet. {Deremot blir mången} [Mången blir] så förhäfwen af {medgången} [lyckan] ,at han ey känner igen sina gamla wänner. Hans sinne war
#46 helt annorlunda i förmaket än i Cabinettet och i kyllern än i purpurråcken. Är icke det skam, at tilståndet skall kunna {ombyta} [byta] sinnet? Somlige äro [åter] så lössinnade, at de kunna {förändras} [förandras] af det man talar dem wäl eller illa i lag {uti mål af slätt ingen effterfölgd, ja mina disk-kämpar} [, ja, de] räkna maten och dricken för så wiktige angelägenheter, at när {desse} [de] någon gång icke äro i deras smak, {beswära de sinnet i stellet för} [få de smärta i sinnet i stellet för i] magen.
Af detta mina Auctorers sammanspråk finner jag at en rätt grundad och ädel sinnes likhet är hos oss {mycket} rarare än hos de gamla hedningar. Wår tidz hufwuden mena at de derigenom äro ganska fina och wåra smakar willa dermed wisa sin särdeles läckerhet, at {de så flyktigt förändra sig effter omständigheterne} [ingen ting upfyller deras nöije], men tro mig, de äro derutinnan {faseligen dumma} [ganska dumme] och grofwe. Den som ständigt förnöijer sig med ädla sysslor och städze låter sina tanckar beta i en altid blommande och altid tilräckelig äng, nemligen den högsta fullkomlighetens beskådande, han tillåter sannerligen intet at sinnet är ett Apspel för swage böijelser. Gud är sig i ewighet lik och hans höga råd är ingen förändring {underkastadt, ty det är altid sysslesatt med sin oändeliga ähras upfyllande; } [underkastat, speglandes sig altid i sina oändeliga förtreffeligheter, ] derföre om hans beläte will wara honom likt, måste det altid wara sig likt derutinnan, at det är {sysslesatt med} [begripit i] ting, som äro ett sådant beläte anständige och besynnerligen {med} [i] det högsta wäsendets {ähra och betraktelser} [betracktelser].
#47
Om det altid bibehöllo denna likheten {och altid förehade detta ädla tidzfördrifwet} [med ädla tidzfördrif], så skulle du märka, min Läsare, at ingen ledsna eller ängslan intogo ditt sinne, at Gubbar icke saknade med beklagan sin ungdoms rase-tid, at ynglingar icke sudlade sig med frögd och bedröfwelse i den ena wällusten efter den andra, at både Gubbar och Ynglingar icke så ganska offta woro roo-löse, de woro icke så offta rådlöse om hwad de skulle taga sig före, de behöfde icke andra, som roade {sig} [dem], de sökte icke sällskap til at fördrifwa tiden etc. utan woro altid i stånd hos sig sielfwa, at freda sin {sinnes likhet och inwärtes roo} [sinnes-likhet]. Orsaken {dertil} will jag säija dig, {Så} [som tilförne: de] rena tankar på grundfaste ting, som icke wanfreda, utan hägna samwetet, {blifwa nöijsamme och oföränderlige i alla slags anstötar, ty} [äro nöysamme och oföränderlige derföre, at] Siktemålet, som de ställas på, är nöysamt och oföränderligt; hwaremot wällusterne äro lösa och föränderlige ting, som intet annat nöije och wärde hafwa, än det en oren och galen tanka sätter uppå dem, så at när de äro förbi, är ock det orena och galna nöijet förbi, derföre kan omöijeligen ett sinne wara roligt, som derwid fäster sig. Jag vill ock säija, at fast [än] Sinnet icke så särdeles fäster sig wid wissa Wälluster {och fåfängelAigheter}, men likafullt är orkelöst ifrån det {omtalte} ädla Tidzfördrifwet, kan det dock snart {blifwa} [bli] bekymrat och omskifftat af små föraktelige Orsaker .{, ty det seglar i ett haf, utan styre. } [. Jag wet! Sanningen at säija, icke hwad Menniskian är för ett Diur, när hon inge andra Sysslor har, än de som äro i Släktskap med Fänadens: Om morgonen stiger hon upp, hon kläder sig, hon
#48 spatzerar, hon äter, hon dricker, hon spelar, hon lägger sig, hon sofwer: Det skier en dag, det skier 20000. Annat blir här intet af. Der är hennes Lust och hela hennes kära lif, som hon så älskar, at Dödz-Tankan är för henne en skiälfwesot. Är hon då intet född til annat? Kan hon annat wara än föränderlig? när hon icke bygger på fastare Berg? Ney, ett sinne, som icke annat har at tänka på, måste ofelbart wara utsatt för minsta Wäder-pustar. För min del will jag winlägga mig om ett ädlare Mod, när omilda Läsare fälla om mig förackteliga Omdömmen, så at, oaktat en Man, hwilken af alla woro hållen för wår tidz Underwärck, behagade kalla mig bara Lappri, skall det dock icke bekymra mitt Sinne eller Upsåt. ]
Denna Betracktelsen anförtror jag alla wåra Wäder-Sinnen, som en förtreffelig Läkedom, och råder dem at {när de märka ändring och oro} [om de finna sig orolige], de då taga en god Dosis af ädla Sysslor och höga Tanckar utan Högfärd, ty den som så alwarsamt lefwer, [han] lärer på slutet skiämta med {sielfwa} döden.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o VIII.
Det är alt förwäl, at jag slipper moralisera så starkt i hwart Ark och giöra mig osmakelig för så många. Det är rätt ledsamt at swettas för fijnhet i ord och Sedolära, men få grofhet til lön af Trä-Hufvud. Nu har jag fått Hielp af Bref, som intet angå hwars och ens lilla Rike i synnerhet, utan det allmänna; får nu se huru det tar lag. Säg nu fritt, utstofferade Åsna, när du tuggar desse örterne, at de äro länte, ja stulne om du will, ty mina Correspondenters Hielp anser jag med tacksamhet som en Heder för mig; Men hittils eller hädanefter, när jag det intet sielf tilstår, har du intet skiäl dertil, ty will du taga til goda, så skal jag fordra dig med mitt eget Gräs.
I wår sidsta Sammankomst uplästes en myckenhet Bref, som til mig inkommit; och ehuruwäl jag gerna skulle önska at kunna utsprida dem allesammans ju förr ju hellre, så måste jag dock i anseende til åtskilliga omständigheter, låta dermed ännu hafwa anstånd. Imedlertid erkännes mina Correspondenters möda med all uptänkelig tacksamhet, som behaga
#50 understödia Argus med nyttiga ämnen och försäkras, at jag skal beflita mig om deras förnöijande det bästa jag kan.
Wår Wän Herr Patriot tog afskied ifrån oss på någon tid, at resa för sina angelägenheter skull til wår Bergslag. Kanskie, när han kommer tilbakars, at han berättar oss hwad der å Orten är wärdt at omtahla, hwaraf du äfwen, Min Läsare, wid tilfälle skal få behörig dehl.
Wid Afresan lofwade jag honom at giöra följande Bref allmänna:
Det förra är oss tilsändt af en som kallar sig Patrianus och lärer wara af samma Familie som Herr Patriot, det senare är en Afskrifft af ett Bref som kommit från London:
Til den Swänska Argus.
Min Herre.
Twå Orsaker giöra mig tilfälle med Honom at correspondera, hwaraf den första är betydelsen af des Namn, och den andra är des Patriotiske Sinnelag i des nya Skriffter redan anmärckt. Är nu af Edert eljest skarpsynte 100tals ögon et allenast ricktat på wårt wäsend och Tiders tilstånd, tror jag at sådant ju genast lärer falla underligt och fult af Intriguer. Ibland Konster och Swek, samt skadelige Försök äro de mindre, som wanka privatos emellan, men större och farligare äro de, som angå Landsens allmänna bästa och des Grundwahl. Jag tråtzar hela wärlden och alla Lärda i henne äro, at en af den stora hopen skal gitta bestrida, det icke god Oeconomie i Riket är Lands och Folcks rätta Wällfärd, utom
#51 hwilken hwarcken gemensam Nytta eller enskylt kan fås, ey heller Öfwerhet och Undersåtare bestå.
Det är en uppenbar samt af klokt och wälsinnat Folck widkänd Sanning, at all Rikets eljest goda Hushåldning, som ey äger Manufacturer och Commerce til Understöd och Medhielpare, är doch otilräckelig och miserabel; Ja, det är så af publique som private Män och Sammankomster klart bewist, at Landt-Bruk, Bergzlag och Handel utan Fabriquer och Handtwärkare ändå lemnar åt inbyggiarena en Gäldbunden och eländig lefnad. Ach! huru redligt Folck har alt detta betracktat, ach huru wälgrundade Medel och Hielpredor hafwa de icke härutinnan stadfästat, som af andra de mäcktigaste Grannar jemwäl efterfölgt blifwit? Men, äfwen desse, måste doch oskyldigt wis blifwa delacktige af Frälsarens Lidande i öknene. Nu wäl! min Herre, se Ehr wäl om på alla sidor, märck at Snille och Idoghet hos oss äro utsådde, som gro, wilja upkomma och lofwa oss Förkåfring och Rikedom i deras Mognad, lät desse ännu späda plantor i deras Barndom ej förqwäfjas, och lät oss ey skrämas af främmandes eller falska egnas trug och Hot, utan tro at wåra Producter äro Lif och Siäl för Utlänskas Wärkstäder och Smidior, tro at deras Offerter til wårt providerande med Wahror och Kram är deras Winst och wår Ruin, och tro at Mod och Mandom, Lust och Flit, samt redligt Hierta i Swensker Kropp skal doch segra på slutet.
#52
Om denne nyttiga Materia förbehåller jag mig härnäst tydeligare få tala, imedlertid förblifwer
Min Herres
Uprichtige Tienare.
Patrianus.
Copia. London den 6. Decemb. 1732.
Högtärade Herre.
Mit förra war af den 16 sidstl. Novembr. hwarpå mig refererar. Angående de Raisonnements som här höras om Sweriges författningar til Handelens utwidgande och Manufacturers inrättande; så kan jag försäkra, at man nu en tid bortåt begynt spänna up öronen. I förstone förestälte man sig at några wisse Personer alenast giorde sig mycket beswär med allehanda Förslagers framgifwande dels i afsickt på något egit Interesse, dels til at giöra sig namnkunnige. Men sedan det förmärktes at ey alenast Regeringen och Riksens Ständer alfwarsamt befordrade både det ena och andra, utan ock Nationen efterhanden wisat större och större Hug derföre, har man funnit at wärket måste winna framgång. Nu nyligen har jag återigen märkt i samtal med sluga Köpmän, på Grigsbys Caffe-Hus, som förstå, både hwad fördel Swerige sig härigenom kan förskaffa, som hwad skada dess gamle Handels
#män lära taga, at de lika som få nytt hopp, at det späda och än lika som wacklande wärket skal kunna kastas öfwer ända. Hwaremot då jag försäkrat dem Contrarium, hafwa de af deras egit Exempel föreställt mig, at et Land som är want at draga Profit af et annat, lärer näppeligen tilstädia och
#53 efterlåta detsamma at ändra dess Handel. Jag har swarat, at jag wäl intet kan se huru någon Sweriges wän kunde wisa sig missnögd, mindre låta märka sig at han wille hindra något som gagnar dess Crona och Undersåtare, det wore at röja en oförskämd åtrå at skinna och skada: At jag heller icke kan förstå huru det skulle låta sig giöra at hemligen lägga hinder i wägen. Jo, hafwa de sagt, wet I intet at Holländarnes sluga anstalter uppehöllo wåre Ylle-Fabriquers inrättande länge, fastän wi inbilla oss at den saken såg nog lättare ut för Engelland än för Swerige: Och det som wärst war de arbetade altsammans genom wåra egne. De sökte at inbilla oss det wi af sådane inrättningar aldeles ingen fördel kunde förwänta utan snarare skada, de satte wåra Ull-Handlare i Upror, så at om intet Regeringen snart giort alfwarsamma författningar däremot och skyndat på Fabriquernes Fortgång, hade wi i denna dag suttit i wårt förra mörker och warit i mistning af Millioner Folk och penningar som med desse Fabriquers inrättande nu äro wundne och til Engellands anseende det mästa bidragit. Ehuru girige desse Handelsmän altid hållits före, så togo de den gången spender-böxorna fram, så at här hördes et grufweligit glumkande om deras Ducaters och Gyldens stora wärckan. Man såg många förgylde meningar til deras fördel och man hörde många silfwerklingande Stämmor giälla för dem i sielfwa Parlamentet; så at saken såg tämmelig gunstig ut för de goda Holländarne i förstone. På slutet gick dock alt wäl, så at twedräckten om Fabriquernes inrättande aldeles förswan: Ock giordes et helt annat bruk af de Hol
#ländske Ducaterne än deras Generosite' förwäntat. Här steg
#54 en god Patriot fram, som i närwaro af en hop misstänkte personer, sade: Om intet annat kan bringa oss til enighet i så angelägne saker, så må de gyldene Läxor Holländarne oss så öfwerflödigt tilsändt, upmuntra oss därtil. Hwad menar I därmed sade de? Jag wil säja, swarade han, at om wi läsa deras Ducater med betänkande, så finne wi, at genom enighet kan et ringa Land snart förkofras men genom twedräkt, et mäktigt Rike lätteligen förstöras. Menen I, hafwa de sagt, at en Krigsmackt af sådane Bussar som stå på andra sidan af Ducaterne är så lätt at emotstå? Min Herre kan wäl tänka at jag alt detta med raillerie slog bort, säjandes: De Swänskas Bröst äro mera härdade, den Metallen är för wek til at wärka i sådane Hiärtan som aldrig fruktat för sielfwa det hårdaste stålet. Fast jag intet anförtror Pennan, hwad jag tänkte.
Effter jag wet, at min Herre har goda Bekantskaper och kan giöra godt bruk af det jag har den ähran at berätta, wil jag intet förtiga, at en wiss Man här i London, för några dagar sedan, hade mig åter på försök, äfwen denne Saken angående. Han begynte at tala om Swårigheten ja omöjeligheten för Swerige at komma til rätta med dess företagande. I hafwen begynt i Swerige, sade han widare, at anlägga Fabriquer, men det är sällsamt och förwida gångit, at I beläggen wåra Wahror med 5. pro Cent. Jag wijste honom at den som unnar oss ändamålet, som är vår förkåfring genom god hushållning, måste ock icke heller missunna oss medlen som föra til samma ändamål: Öfwertygandes honom med många Exempel af andra Nationers, i synnerhet Engellands egne Historier, at de altid betiänt sig af samma Medel: Jag
#55 drog äfven ett eller annat fram, som bewjste öfwerflödigt at Engelland aldrig giordt twifwelsmål om at taga samma steg i anseende til Swerige, hwarpå man aldrig undrat en gång, med mera. Ehuru klart detta lades honom för ögonen, for han ändå fort; än om wi belägga Edert Järn med 5. proCent, sade han, hwad skulle I tycka därom? Jag swarade, at jag fuller för min del intet ser, huru Engelland en gång kan utmåla något sken, mindre wisa med skiäl, sig hafwa någon Orsak därtil af Sweriges förhållande: At jag lämnar desse Disputer til Ministrer, dock at jag, som en Köpman, aldrig kan låta inbilla mig, at sådant här en gång kommer in qua"stione, mindre til wärckställighet, emedan ingen skulle däraf mera lida än Engelland sielf. Han hotade med det Ryska Järnet och de tillwärkningar som skola giöras i de Engelske Colonierne. Men jag swarade, at som jag nu redan någre år sielf lagt handen wid Handelen, kunna desse skiäl intet mera gälla hos mig, än hwad en slug Physicus wil inbilla en förfaren Åkerman, fast än kanske de kunna förskräcka den, som intet har nog insikt däruti. Således har jag bordt beswara min Herres angenäma af den 12 October, hwaraf min Herre behagar intaga at man giör här nog observantz på Sweriges steg til Commercens och Manufacturernes befordran. a Gouverno. Gud gifwe därtil sin Benediction! Jag beder tiänsteligen få Notitie om hwad a Costi passerar. Jag förmodar med Guds hielp, at saken har goda Rötter nog, men det kan jag försäkra, at om man i Swerige låter märka det minsta Tekn til ostadighet, få ey allenast främmande Handtwärkare en fasa för at gå djt, utan wi Swänska som wistas utom Riket måste 56 smälta många grofwa Pikar. Skulle af någon min Herres Wän Handtwärkare desidereras, skal jag försörja dem med Rese-Penningar och annat nödigt. Jag förblifwer med tillönskande af all Prosperitet. etc.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o IX.
Herr Hiernbrott är en ährlig och upbyggelig Man; men han har sitt lilla Hufwud för sig, at gerna willa wara speculativ och förlusta sig i tankar, som icke förlusta wårt Seculum. Han uppehåller oss med Versar, som han finner sinnrike och wäl gifne. Nu wid tilfälle at jag fått en hop rim i ett Bref, rörer han den frågan om Heroiska Versar böra gå på rim eller ey, med samma alwar, som om frågan woro, antingen Lurendreijare böra visiteras eller ey. Han frågar med samma nijt om Rimmen rygga Tankarne, som om egennyttige rygga Förordningarne altifrån 1622 til 1722. Han skiärskådar likså ifrigt, antingen en Heroisk Skald har större lycka i Swenskan eller i Latinen, som antingen en Heroisk Handlare har större lycka at låta frysa sig fast i Siön eller at gå sin gilla gång på landet. Men hwad är sådant snack? Månne jag eller mina alstrare äro giorde för några få tankspelare, som sitta
#58 här och där i wrårne? Ney, wi äro giorde för det allmänna och dess bästa. När Kroppen wåndas i hitzig Feber, så är ingen tid at bekymra sig om Liktornen. När fosterlandet först fått hugna sig af sin upkomst i handel och wandel dygd, rättwisa och rikedom, sij då få wi god tid at språka med Herrar Poe"terne. Dock har jag denna gången måst förnöya wår goda Herr Hiernbrott och be dig, min Läsare, hålla til godo med efterföljande bref: Min Herr Argus.
Fölliande Versar äro mig i händerne fallne och har jag ingen roo, förr än jag får dem min Herre tilställa, at förnimma, hwad omdömme han derom fäller. Jag förblifwer
Min Herres Hörsamma Tienare
Lidanus.
En sann och en falsk Ähra: Uptänd lycktor och blåss, enfaldiga Skalde-Gudinna, Sök uti winklar och wrår, at wi mågom ändtelig finna Ähran i all sin Glantz. Slikt arbete måste du lära Midt uti ährans land, der hwar man skryter af ähra:
Du säger ack, hwad skulle wäl här grant söka behöfwas? Är jag då blind? Jag ser ju at ähran oändelig öfwas? Derpå går alt wårt tahl, wåra wärk, uppå henne wi tänka: Gå wi til Håfs, der se wj ju ähran i dödliga blänka; På mångfaldiga sätt? Wår Kong som Stiernan i Norden Står bland Stiernor i ring, rotfästad i ähra på jorden.
#59 Gack uti Råde, besee det Folck, som Hermline bära, Märck at i lustigt swall en Höfding simmer i ähra. Ähra det är, Guld, Titlar och Godz bland Sysslorna wärfwa At sina Barn, som sku det i Swerje til ewighet ärfwa. Ährade gå wår Kungs Tro Män, för hwilka så många Böija sin hufwud. Märk öfwer alt huru Riddare prånga Med sina Godz, Släckt, Dräckt, Håf, Hästar och Wagnar och
Drängar, Och fast somliga skull' uti mangel af Adliga Pängar Sällia sitt arf, bortslösa sitt Odal och andra bedraga, Fylla de dock en tid utaf ähra sin hungriga Maga. Ähra det är, när stofftet utur nyskapade Dammar, At hafwa lif af Kongelig Blod, uråldriga Stammar, Höija til Himmelen upp sina Fäders wyrdiga Fahnor, Gamla Gewär, kort sagt, sina fyra och sextio Ahnor; Den icke kan, tycks likwäl at han utaf ähra sig gläder, Om han i miugg får bilda sig in förnämliga Fäder, Och byta namnet i långt af skiöld, Hiälm, Cronor och Krantzar, Lufwan i Hielm, Karfståcken i lantz, Skinpälsen i pantzar. Cronan uti sina tienster har allstans Ögon och Händer, (Domare med Hushållare kring sina Städer och Länder) Som uppå ähran see samt gripa de Medel i Bälte. Som draga dit: En i ährans fält slik kämpande Hiälte Giör icke blott ett steg utan han blifwer hyllad och krönter, För twå Rader, ett Ord, ett råd, en tancka belönter. Präster ha ock den sed, at i andackt famla til ähra: Nöije det är at see dem gläntzande Hattarne bära,
#60 Höra det de för wäggar och hwalf wälklingande prata, Weta det de hafwa lärt siuhundrade kättare rata. Konstigt winnes ock ähran utaf bokfrägdade Lärde, Ty de betee sina skattlösa Pund oskattbara wärde, Prägla på lappris wärck sina namn uti Stål och i Ceder, Wäxla sig til för gräl utaf ungdom Pengar och heder, Och om än ähran i mörkt förnuft skull' Strålarne wägra, Willja de dock på Gräska dess högd med minne belägra, Stoppade, proppade med sin plågade, rågade läsning, Tro de det ähra som öhl står för dem färdig i giäsning. Smak utaf Ähran ha ock wår tidz Vers-Makare funnit, Lyckelig den, som til deras höghet i werlden har hunnit! Bort med ett allmänt wett, bort ringa, begripliga Skrifter. Ord som icke begrips pråla på Brud-Sängar och Grifter. Ähra med aln som siden utaf wåra krämare mätes, Af wåra Borgare dricks hon i win, af Köpmän hon ätes; Ty de ha mestedels handel i Gross med Riddare seder Och genom utländsk hielp tilhandla sig ähra för heder. Men tyst, lämna nu rum, här komma de ståtlige Karlar, Unga til åhr; men gamla til ähra båd Hersar och Jarlar, Som hafwa glindrat i fremmande Land som hurtige drengar Och uti Franckrike wijst at Sweries Gossar ha Pengar Utstått fahrlige prof men trötte af utrikes heder Will' de nu hemma i ährans säng blött kasta sig neder. Slutelig Ähran är altid i färd med prunkande Titlar, Wiktiga Tienster och Guld, som Folket i tankarne kittlar:
#61 Ähra så jemt syns följa de Mäcktige, Präcktige, Rika! Som stedz skuggan ifrån sin kropp ey nånsine wika.
Ney, kära Barn, du ser icke rätt, blif bättre bekanter, Guld är ey alt, som glimmar och alt Glas icke Demanter: Tror du wäl ähran wins bland pengar och höghet i lotten? Tror du wäl, at wår Kung, den prisliga, prydliga Drotten, Ähras utaf sin Scepter och Glantz, sin Kongliga Crona Och tilbediare, som honom ey från smickrande skona? Neij, slik blänkande Sorg, slikt gyllene Törne wi jäfwa, FREDRIC har ähran utaf sin Dygd, at Lasterne bäfwa. Ähra få ey Riksråden i prackt, stolt bonad och föda, Purpuren är blott målningen af dess wiktiga möda; Men, Gudi lof, utaf ädla begrep, Rikztrefnad i hågen, Klokhet i wärk och fasthet i Råd, som klippan i wågen. Den som i Rikzens wärf plär landzens blomstrande mana, Den som i Andans wärf plär Siälar åt himmelen ana, Den som i wisdoms wärf med wett plär Swerige smycka, Plär icke wänta sig ähran utaf Godz, Höghet och Lycka.
Tänck huru tidt man ser uti lyckan en Åsna beprydder, Som fritt späckas utaf Sielfnytta, som Örter och Krydder; Men giör döden ett hugg med sin dumdristiga glafwen, Ruttnar ock Ähran i stort tillika med Aset i Grafwen. Twert om, måste du tro, enfaldiga Skalde-Gudinna, At {du} [tu] kan ähran {iblandt} [ibland] hos Fattiga, nedriga finna.
Sällsamma ting! Ack neij, skull' den hafwa stämpel af
ähra, 62 Som icke plär stolt Namn, stolt dräckt, stolt ämbete bära? Som uti Pungen har ey den blänkande, drifwande styrkan? Som icke får heta Doctor och wisa sin höghet i Kyrkan? Då skulle wist den liufliga seed uti Tyg-Huset hängas, At uti Håfwe med höfliga dråp om tiensterne trängas: Hwem wille då Skattgiömmare, Dommare, Konstlare blifwa, Om man åt ährans Thron för penningar ey skulle klifwa?
Jo, du bör Ährans Folk från präcktiga tiggare skillia, Som för en enskyllt wanskelig winst hos Gudarne gillia. Hiältar i dygd blott gå under Ährans modiga fahna, Och at {du} [tu] må dem känna, så märck deras Adliga wahna:
Den som i werlden har ey stedz werlden och flärden i
minnet, Men redan af Gudz ewiga lius bär strålar i sinnet, Som lite brydd at dygden är ey med lycka bemötter, Ser Favoriter i Håf nedan om sina stadiga fötter, Som at fägna sig sielf med flit sin sysla bekläder Och stedz från Sielfkärlek i fred sitt samwete gläder. Lättelig nögd, nog rik, stedz färdig at hugna sin nästa Anser han altid uti sina wärck det allmänna bästa. Sådane måste du tro wara wärde de ewiga stoder. Sök slikt folk. Märk, dygden är Ährans lifliga Moder.
Hwad nu denna Posien angår, lemnar jag i Herrar Poe"ternes omdömmen: Med dem gier jag mig icke så snart om bord, fast Herr Hiernbrott också kan scandera en Vers; Men {deras} [theras] innehåll kan jag berömma. Doch, jag wet wäl, kära Junkrar och {dåckor} [Dockor], som stå altid för speglarne, at I litet bryn Ehr om en sådan Ähra. I borden blyas om I intet
#63 rätten Ehr derefter. Men I Snåle och Gniare, Ehr will jag intet tahla til, ty förr skullen I tro den Hel. Skrifft tala i wädret, än at icke Ähran bestodo i Edra {skatter} [skattar].
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o X.
Nu skal du tro, min Läsare, at jag har fått giöra med ett löyligit Par: Jag wiste icke ord af, {för} [förr] än Herr Ehrenmenvet wräkte det in på mig förleden Lördags, då jag satt i min roliga enslighet, på det at jag skulle afmåla ett så märkeligit {hionalag} [Hionelag]; men jag blef så förwirrad af deras sällsamme påseende, at jag fruktar denna Afbilden blifwer icke anständig för så förnäma personer, som tilsamman wäl äga 100000 Vasaller emellan de Norska fiellar och de Beltiska Böllior. Desse Makar äro trogna Följeslagare, men Hufwud-Fiender. De hänga efter hwarannan så tätt, som Jalousien och en skiön Flicka, ja som Lättian och Fattigdommen, men de förlikas som Hund och Katt. Will du weta Namnen, så heter Han 1696 Åhrs Stat, men Hon heter 1733 åhrs Högfärd. Han är en ärbar och sedig Man, som upförer sig slätt och rätt efter gamla Swenska wiset; Men hon är en rasande fiålla, en förargelig Apa, som icke wet hwad hon will härma efter, ty hon will härma efter alt, Ett odygdigt stycke, som aldrig unnar den stackars Gubben någon roo. När han kom in, tog Han mig i Hand liksom wi hade warit länge bekante, doch torrt, alwarsamt och med den slitne, men aldrig utslitne goda
#65 Frågan: Huru står til? Men Hon satte begge Händerne i sidan och skrattade af alt Hierta och full Hals åt mitt ringa anseende och särdeles åt min hemma giorde Råck. Hwad skulle jag giöra? Jag tager mig icke särdeles när, då en sådan föraktar mig, derföre log jag nästan likså argt, som Hon, och böd Henne sitta på en liten Trä-Stol, men Hon sade spotskt, at Hon icke woro wahn at sitta, utan i Fauteuiler och Canape'er. Nå statt då, tänkte jag. Hon spatzerade af och an, speglade sig både för- och efteråt och finglade sitt 1000-tals Lappri Hon hade på Hufwud och Kropp, hållandes en sådan Mönstring i wår åsyn med sina Kläder, som en skienhelig Gniare i enrum med sina Panter, Sedlar och stemplade Metaller; Men Gubben satte sig tryggt ned på en Fallbänk. Jag satte mig bredewid och frågade honom huru länge han warit gifft med denna Frun? Han swarade sig aldrig blifwit wigd med henne, utan Hon hade mot Hans wilja blifwit Hans Maitresse. Hans rätta Hustru, sade Han, heta Sparsamhet, men denna undflydde Honom det mästa Hon kunde för Frillan skull, och bodde mäst på Landet eller ock mycket ensligit i Staden. Med henne hade Han en Dotter, som hette Wälmåga, men detta äkta Barnet, sade Han med Tårar, wara så siukligt och spädt af sig, at Han twiflade om det nånsin kommer til laga ålder. Deremot bekände han sig hafwa många trefne Foster med denna närwarande Kånan: Jag mins dem ey alla eller deras Historier, men det wet jag at en hette Bedrägerie, en annan intrigue, den tredie Banqueroute, den fierde Armod, den femte Förtwiflan, etc.
#66 Fuhla Ungar allesamman, men friska och frodiga på sitt sätt liksom de intet annat drucko, än Dubbel-Öhl.
Han pratade åtskilligt för mig och jemrade sig öfwer sin elacka Hustru, som smickrar och smädar honom på en gång, kysser och biter honom på en gång, klappar och örfilar honom på en gång, så at det är både löijligt och ledsamt at see dem ihop. Woro intet han, stackars Gubbe, så kallade jag dem Kältringar begge twå, men nu beklagar jag allenast honom, så lenge han är bunden wid {den åsnan} [det KreaturetC? ]. Hon dricker icke af ett Win, hon skriker på många [slagsC? ] och will de skola wara utwalde, men blir ändå aldrig otorstig. Hon äter icke utan plat de menage och oändelige Sophisterier i Rätterne, men blir ändå aldrig mätt. Hon will ha en ny Klädning hwar dag och sätter all sin Heder i, at kunna drilla yppighetz Förordningar, dem hon kallar Dårskaper och Förtreteligheter, men blir ändå aldrig klädd. Utländske stolte Tapeter skall hon hafwa, der hon är, elliest blir hon mörkrädd och samwetsswag. Hwad skall Gubben giöra? Han står i Skiortan och swär på, at han intet äger mer, än det han går och står uti. Han kallar henne Nådig, antingen hon bekläder stort eller medelmåttigt Rum, (ty det måste jag påminna, at han sade henne wara i alla stånd och tienster i Riket) bediandes henne dra {hin håle i wåld} [til tillC>--- C? ] Men hon giör ett flatt och förakteligit löije åt hans Nedrighet, och om hon intet af honom får det hon will, så har hon kanskie twå eller tre sina Barn och dessutan åtskilliga Galanter, som skaffa henne Medel, hwaribland Monsieur Mutkolf wille gerna, om han tordes, betiena henne och åtniuta hennes blidi-bragd.
#67 Madame Lönde-Räkning, som är en arg Kopplerska, will som offtast i tussmörkret smyga sig til henne och sätta mod i detta Trollet. Derföre frågade jag honom af hiertans grund, hwarföre han icke skillier sig wid henne och alt hennes Pack? Men han kunde icke swara utan med suckar. Woro det så wäl, sade han, at jag kunde bli qwitt henne, då skulle jag bli likså modig och hurtig, som en Fröken mitt i dantzen, jag skulle få unga Ben och jag skulle kunna bära mig så käckt med egna kraffter, som en prålande Cavailler bär sin förtienst med andras; Men jag lärer wara förtrollad. Hon är häxad på mig och det will mera til at skillia oss åt, än Ord och bewis. Jag tyckte Gubben talade sällsamt och mente at han blifwit lik några gamle Män, som äro Barn på nytt; Men kan hända det så är som han sade. Kan skie, sade jag til mig sielf, käre Argus, at {dina} [tina] Papper skulle giöra så mycket til denna Skillsmässan, som Skiägget giör til en Mans wyrdighet, derföre behöfwes wäl en starckare Hand dertil.
Rätt som wi suto, wille den swäfwande Frun ut och Gubben måste föllia med. Han wille at hon skulle gå med honom til footz, men hon utan til at swara, och så bekymrad, som hon hade hafft Rikzens wårdande Ährender i hufwudet, kastade sig i en stolt Wagn, som war omgifwen med en hop näswisa Laquajer och beprydd med en skräckelig Kutsk, som hade Päls och stora Moustacher. Hästarne hade Biörn-Harnesk och hela Equipagen war hotande och glindrande. Gubben lunkade efter. Få se huru denna Ståten tager lag med tiden, sade han: Kom wädz at wår naturliga Son Armod lyffter {dig} [tig] en gång ur Wagnen, när han blir stor. Glad blef jag, at jag slapp denna Visiten. 68
Hittils, min Läsare har jag intet annat giord>t än skiämtat. Nu will jag tala alwarsamt: Jag har giordt Personer af {de} [dem], som intet annat äro, än allmänt wanliga bruk. Wår Stats Nykterhet och wår Högfärdz Öfwerflöd har brackt mig til at giöra af twenne handgripelige ting, ett par obegripeliga Makar. Anledningen gaf mig Herr Ehrenmenvet, som giorde första Anmärkningen här öfwer och sade sig icke weta at starkare Antidote kunde finnas emot 1733 åhrs högfärd än 1696 åhrs Stat, ty han är knapp och hon frikostig, han påstår goda Hushållare och hon wil hafwa slösare; Men tänck, sade han, huru desse ändå kunna boo tilsamman. Myntet är sämre och kiöpet på mäst alt det wi behöfwa, är dyrare än den tiden Staten giordes, och ändå är prackt och öfwerflöd wida wägnar större. Det ser nu så rasande förnämt ut i Swerige, sade han, sedan det blifwit ont efter penningar, at om de kommit fram, som författat 96. Åhrs Stat och fingo see alt detta, skulle de först tro at Sahlbergs- och stora Kopparbergs-Grufwor blifwit långt gifmildare och sedan, at den gamla Staten blifwit förmerad til {några} [någon] 100 ProCent. Enär de ibland suus och dus, slöserie och läckerheter fått höra qwädas klagowisor öfwer swåra tider och små löningar, skulle de bli illa utkomne, innan de kunde finna sig deruti. När jag kommer ihog, sade han widare, huru Folcket lefde i min Ungdom och ser huru det nu lefwer, så wet jag knapt hwar jag är hemma. Det är wist at de då brukade både Galoner och gyllene Tyger, men så ha de nu Siden-Tyger, som offta äro dyrare, och fram för alt en föränderlig Anda, som will doublera, ty då brukte de en heders Klädning många åhr, men nu skier ständigt ombyte. Många af 69 Fruentimret skulle nu wäl willa slå mig i Munnen dermed, at de tilförne warit mycket grannare men jag kastar dem det tilbaka, at de då intet woro hälfften så högflygande och ombytelige, utan hade de då något kostbart, så wiste de at waktat och brukat. Då såg jag få Wagnar, men nu får jag icke gå många steg, förän jag måste wakta mig ur wägen. Detta, säger mången, är en lustre för Staden, det kan så wara, det är ett helt annat ämne; Men jag talar allenast om, huru det går ihop med den omtalte Staten. Få wi Pengar nog, så skall icke jag wara emot slösandet, allenast Penningarne blifwa i Landet; Men nu måste wi bygga på den Grund, wi {hafwa} [hafwe].
Fast jag wet, tillade Herr Ehrenmenvet, at mången beskiedelig Man pustar nog och klår sig bak örat, önskandes ändring härutinnan, at wårt lefwerne måtte sättas på gamla foten och inrättas effter samma Stat, som han niuter Lön af; Ser jag dock intet, at detta blir något bättre, förän sådane wisa sig alwarsamma i sina Hus i sielfwa wärket och giöra Sparsamhet til et Mode. Der til fordras i synnerhet, at man litet tager Byxorne af en dehl Fruentimmer. Det giör dem med tiden godt sielfwa, fast de i förstone skulle see litet sura ut. Yppighets-Förordningar äro goda och nyttiga, om de effterlefwas, men de Förordningar, som hwar och en Husbonde giör i detta mål i sitt Hus, uträtta mera.
Herr Hiernbrott, som jag i mitt sidsta Arck beskylte för onödige speculationer, hwarmed jag ingen mening hade, ty Gubben will allenast låta se sig så ibland, effter han, som jag, wäl wet at wårt högsinte Seculum heller ser, at man skrifwer för roo skull, än för nyttan skull, swarade Herr Ehrenmenvet
#70 wid detta tilfället småmysandes at man icke borde handla så hårt med wårt Fruentimmer som kunde giöra upror och komma Argus i wanryckte. Hellre böra wi tala dem så til, sade han: Ädla Kön! När prunkande Manfolk söka behaga tig med slösande och sin Egendoms försättiande, så war du den första, som föraktar en sådan Wettwilling. Fråga honom med {din} [tin] naturliga Täckhet, huru han menar kunna sättia Hustru och Barn i godt stånd? Huru ett Fruentimmer skall kunna förtro sin Wälfärd i en Slösares Händer? Hwad han winner dermed at han förlorar? Om han märker at {Du} [Tu] har misshag derföre, så lärer han säkert ändra sig, ty alt det prål och kostnad han giör, skier för {din skull} [tin skul], effter han menar winna titt tycke dermed, {Du Jordens} [Tu Jordenes] Herskarinna.
Sij detta Herr Hiernbrotts Förslag gillade både Herr Ehrenmenvet och wi andra. Sannerligen, wår Lärda har ingen Lärdom som är onyttig, när han dermed kan ställa sig in hos Fruentimmer.
THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XI.
Understundom kunna mina Uphofsmän sitta och roa sig med äfwentyr, liksom de intet annat hade at giöra. Dock, hwad skal jag säya derom? De äro då sådane, som folket i wår tid will ha dem, ty man will skratta åt mina Ark, men icke deraf hämta alwarsamma Betraktelser. Så giorde fordom Athenienserne, för hwilka en wiss Orator hölt på Torget skräckelig hårda Tahl, som han mente skulle miuka Demanter och de hårdaste Penninge-Hiärtan, alla angående Republiquens Wälfärd och de Fahrligheters förebyggande, som hotade henne: Men detta flög bort med Wädret, och de sielfkloka wände sig från honom, at se på Barnlekar. En gång fann han på detta Rådet: Fria Folk, sade han, Gudinnan Ceres, Åhlen och Swalan gingo fordom ut at wandra: de utstodo tilsammans många goda och onda Öden, til dess de kommo til en stor Flod. Huru skulle de komma öfwer? Åhlen sam genom Wattnet, Swalan flög genom Wädret til andra Brädden. Härwid höllt Oratoren.
Alla ropade strax: Än Ceres då? Huru blef det med henne? Tänck, swarade han, hwad tokar I ären allesamman, som stån här och frågen efter lappri! Än Kong Philippus då? Hwi frågen I intet snarare hwad han giör, som är en så
#72 mäktig Granne? Han utsår ibland Ehr Oenighets Frön, och tager Edra Rörelser i akt, på det han snart må upswällia Ehr, men I förlusten Ehr med Käringsladder.
Följande Saga lärde jag af Herr Hiernbrott i wår sidsta Sammankomst och sade han fuller at hon war mycket gammal för de Hedniska Dikter skull, men jag will slå wad at han funnit på henne sielf:
En wiss Hiälte war död på Jorden och Gudarne öfwerlade i Himmelen, om denne skulle intagas i deras sällskap eller ey. Meningarne woro skiljaktige, här woro wissa Partier och de odödelige woro nu lika de Dödelige. En Del hade fått Offer och Löfften af den Döda Hiältens Wänner, en del af Hans Fiender. Deltagande woro de alla. Jupiter wredgades öfwer slik Twist och frågade hwar nu Gudinnan {Odelachtighet} [OwäldughetC], woro? Hon war då icke tilfinnandes i Himmelen, derföre skickade han Mercur efter Henne, som förde Henne sent omsider til Högden igen; Men sedan befallte han hemligen en ung oförsökt Satyr fara ned på Jorden och giöra sig meriterad dermed, at han blefwo kunnig om de ställen, hwarest denna Gudinnan mäst uppehöllt sig, på det man en annan gång ey måtte behöfwa så länge at leta efter henne. Detta Diuret, som man så wäl kunde ombära i Himmelen, reste genom det stora Stierne-Fältet, men ibland så många gläntzande Klot, råkade han intet strax på Jorden utan på Månan; Der fann han fuller artigt Folck; Men Envoije'ens Creditive war icke stält på thenna Orten, derföre frågade han effter någon som war från jorden; Men där war slätt ingen,
#73 utan allenast några Expediter från Swerige. Han blef dock glad, at råka någon, och sade sig tilstå at {detta} [thetta] landet woro mäktigt, som kunde hålla Expediter så långwäga! Men man swarade sig äfwen twifla om {det} [de] höllo sådane i något annat land. Effter deras anwisning kom han ned på jorden, hwarest han begynte anställa sin ransakning, i liknelse af en Markatta, på det han skulle bli behagelig.
Först sökte han til Souverainiteten i landet, {dit} [der] han kom: Icke den {souverainetet} [Souverainiteten] som bor hos en Person, men den som bor i Lagen och allas Frihet, menandes der finna {Odelaktighets} [Owäldughets] yppersta wistande, men det war fåfengt. Wår löijliga Envoije' fick här näpligen see annat, än Gudinnans Namn och Skugga. Derifrån reste Markattan til Håfwet, emedan hon hört at Fru {Desinteressement} [Desintressement] skulle der offta wisa sig. Hon blef ock glad när hon kom dit, ty alla woro wänlige, alla höflige, alla kärlige, alla syntes lefwa i fullkomlighetens stånd med Ögonen på den allmänna Sällheten, utan afsikter. Hå, hå, tänckte hon, jag slipper resa längre, {Desinteressement} [Desintressement] bor icke annorstädes, än här; Men sedan hon nogare sedt sig om, war det intet annat än wisse Partier, wissa förbund, det ena mot det andra, som dock i sig sielfwa blott hängde ihop af Egennytta. Somlige waktade på Printzens påklädning, somlige på hans afklädning. Den ena lurade på hans utresa, den andra på hans hemkomst, den tredie på hans Måltid, den fierde på hans ögnekast etc. (Härwid prustade Herr Ehrenmenvet) Desinteressement fans intet utan hos Printzen sielf, som intet wiste hwilken han skulle förnöija, ty han wille ställa alla tilfredz.
Här på begaf hon sig til Domstolen, der Rättwisan sades boo, som war {Odelaktighetens} [Owäldughetens] Sam-Syster. Envoije'n gick i
#74 Förmaket, men fick ingen Audience. Betienter och Drängar sade honom med rasande chicanante Ansikten, at Frun sof ännu och at de intet wiste när hon upwaknade; Men så snart han gifwit ett par af dem Drickz-Penningar, sade de honom rent ut med blidare Anleten, at han wäntade fåfengt, ty de kände intet den Gudinnan, han frågade efter.
Han sade sig nog weta at {Odelaktighet} [Owäldughet] icke funnos hos Parterne, som sökte Rättwisan, ty den ena Norrmannen kallade den andra Bängel för en Hundwalp skull, eller för ett tiog Ägg; Men han påstod at hon skulle finnas in i Cabinettet hos sin Syster. Neij han fick intet wida0re beskied. En Wackt-Mästare, som intet offtare såg dagen än genom bottnen af Bouteillen, mente at han intet war klok och kastade honom ut för Trapporne. (Här wid log Herr Gyllenbalance.)
Der ifrån wandrade han til Templen; Der alla Gudinnor borde wistas, men den ena Prästen ropade om sitt Orakel, den andra om sitt Beläte, den tredie om sina half-Gudar, den fierde om sina Offer etc. så at Markattan gick ur Kyrkan lik så klok, som hon hade gått in. Än hos de Lärda då, tänckte Satyren, Sanningen är en, Meningarne måtte ock wara enahanda, och inga Pra"judicer lära döllia mig, at ju Owäldugheten finnes hos dem. Men ack, om aldrig Partier woro på de förra ställen, så woro de här: Den ena Wurmen war intagen af Auctoritet, den andra af {tankfrihet} [tank frihet] och begge woro de interesserade Narrar. En sade at Aristoteles war en Gud, en annan at han war ett Fä. Cartesianer skakade jorden och Wolfianer bestormade Himlarne. (Här wid suckade Herr Hiernbrott sielf.)
Tyst, sade Markattan, kan skie {Odelaktigheten} [Owäldugheten] fins hos Fruentimret. Gudinnan lärer älska Könet och trifwas bland
#75 det Släktet, som intet wet at förställa sig. Men sij, bland denna fagra hopen, fick hon sällan höra andra Ord, än dem som Interesset och Sielfkärleken framstafwade: Här woro ock starka Partier: En del förklarade sig för de stora Solfiädrar, en del för de små, en del för Sackar, en del för Lifkläder, en del för {famnwida} [famn-wida] Kiortlar, en del för medelmåttiga, en del för Triumphanter, en del för Succumbenter etc. etc.
Från dessa for Markattan til Handel och Commerce at söka {Odelaktigheten} [Owäldugheten]; Men det war nästan lika som at fara från Stockholm til Tellie at söka stort omgenge: Här lågo Manufacturister och Commissionairer hwarannan i håret och uppenbart Krig war emellan Patrioter och Krämare, så at Satyren war glad, at han fick taga sina Wantar och gå bort.
Stackars Kräk, sade Markattan, hwart skall jag taga wägen? Intet finner jag någon Owäldughet. Hon flög up och ärnade sig åter til Himla, men rätt i det samma fick hon see ett ensligt {hionalag} [Hione-Lag] i en Skog, hwars frihet syntes wara ett dageligt Gästebud. Ho wet, sade hon, om icke {Odelaktigheten} [Owäldugheten] så snart wistas här som i de stora Folk-hopar? hon frågade hos detta Folket effter Gudinnan. De swarade: Hon är hos oss mäst altjämt och har hon här sitt Hufwud-Quarter.
Denna afsides-Orten sade Herr Hiernbrott wara så lik Herr Hiertskotts Gård, at han mente der på wara ingen ting at skillia.
Härwid upstod Herr Hiertskott och bekände sig wara af det sinne at denna Gudinnan altid hade hos honom fri boning. Jag bryr mig, sade han, hwarken om Pehr eller
#76 Påhl, mindre blandar mig i Partier, så framt Rikzens Wälfärd ey deruppå beror, då jag altid förklarar mig utan ensidig Nytta. Jag har låtit vertera fölliande Ord af Boileaus 6. Epitre effter Fransöska Vers-Laget och skrifwa i min Säng-Cammar med gyllene Stafwar:
Ack, huru lycklig är den som af Werlden glömd
Nögd lefwer med sig sielf i en wrå stilla giömd;
Ty af lust för det Null, som hos oss kallas ähra
Och en flärdfuktig rök kan han rus aldrig bära.
Han giör det til sin frögd, at få i frihet bo,
Han sig allena sielf giör reda för sin roo.
För wåld och alt förtret han slipper fälla tårar,
Han trotzar uti fred wår månge stridand dårar.
Af sådant allt, som jag hört säjas i dag är jag nu blefwen så bekräfftad i den Bragd, som Fransoserne kalla desinteressement och de Swenska Owäldughet, at man knapt skall få höra Argus wara partisk. Om jag förer olika och mot hwarannan löpande Correspondencer til Torgs, så är det blott derföre, at jag wil låta Publicum deröfwer dömma, när det icke är sådana sanna Saker, som hwar och en täncker i sitt Samwete, men ingen wil säija fram utan en Frispråkare. Guld- och Silfwer-Naglar skola icke tilspärra mitt sinnes Dörr
#77 för Owäldughet, men jag skall altid kalla en Åsna en Åsna och en Högfärdig en Tok. Lyckan, det Spöket, och jag, kunna wara goda Wänner, men icke äre vi så hopwigde, at mina afsikter skulle dragas från Sanningen och på henne.
Se här, min Läsare, will jag meddela tig ett Bref, som en tilskickat mig i mening, at jag woro partisk, men sannerligen han bedrager sig ganska mycket, ty man måste giöra åtskillnad emellan Egennytta och Samwete.
Min Herre!
Jag har altid ansedt Ehr för den, som talar Sanningen utan någon afsicht och som en förträfligen desinteresserad Man; Men jag frucktar gissa ganska rätt, när jag tror Ehr ha hemligt Förstånd med de här i Landet theoretice tillwäxande Manufacturier. Emedan I ännu ingen gång tilbudit wisa omöijeligheten af de Slott, som Folcket så gierna will bygga i Luften. För min del skulle jag fuller önska, at wårt Fädernesland kunde sielf äga sitt dageliga Bröd, utan at dereffter se andra i Händerna; Men när jag ser så många tilbud gå Kräfftgången så woro jag en Narr, om jag opiniatrerade mot Himmel och jord. Huru går det med West-Indiske Compagniet? Huru står til med Porcellains-Bruket? etc. Hwad willien I säija? Månne jorden är wreden ur sin Medel-Punct, så at Swerige nu ligger ongefär under samma Climat som tilförende Engelland? Folcket kan hända har fått en sådan hastig omskapnad, emedan man rätt nu intet har afsky at mörda sig sielf för födan skull och desutan får så hög Smak
#78 i Oeconomien; Men icke tror jag jorden är ändrad: Så framt icke Edra Skriffter äga den Krafften. Neij hon lärer sannerligen blifwa in statu quo, och Swerige skapat hädan effter som hit tils, det är, at städse behöfwa andra Länders hielp. Huru många mogna Män hade wäl icke redan gifwit råd och förslag, om något hade stått til at giöra i dy måhl, som nu giöras så möijeliga? I öfrigt förblifwer
Min Herres
Hörsama Tienare
Monoculus.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XII.
Den som känner sig sielf, sade Herr Hiernbrott i dag, han kan altid styra sig sielf, och den detta kan, han är den Enewäldigaste Konung i hela werlden; ty Lyckan är för hans Sinne, som en Mygg mot en Elefant, och Olyckan, som en lätt Wäderpust för ett Hälleberg. Han liknar sin Skapare och han äger innom sig alla de Förmåner, som han betraktar utom sig. Hans Lycksalighet lyser bland de andra jordiska Sällheter, som Solen bland de Himmelske Lius, ty om de skola äga någon skiönhet och glantz, så måste de af henne läna: Utom Kännedomen af mitt eget Tilstånd och utom Härskandet öfwer mina egna Böyelser, har jag intet nöye i något nöye: Högheten är mig fuller då så liuf, som präktig, men hon är mig ock den aldrabrantaste Klippa, på hwilken jag rider sofwandes, fast en Klok behöfwer derå waken taga små steg, derföre är Högheten mig fahrlig. Lärdom är mig fuller då ett Tidzfördrif, men jag giör icke annat än drömmer, grillar och yfwes, derföre är Lärdom mig bedrägelig och bekymmersam. Hälsan är mig fuller då behielpelig i mina Wärf, men jag missbrukar henne til Dårskaper, derföre är Hälsan mig skadelig. Rikedom är mig fuller då anseenlig, men jag
#80 älskar honom som det högsta goda, så at jag utom denna Klimpen har ingen roo, derföre är Rikedom mig orolig. Kärleken til Könet kittlar mig fuller då i Hiärtat, men han förer mig i många swårigheter, derföre är Kärleken mig en Plåga. Korteligen: Den icke känner sig sielf, är usel i alla förmåner, men twärt om, den blir aldrig olyckelig, som--- hwart nu? sade Herr Ehrenmenvet, som föll härwid wår Philosoph i Talet. Är detta wårt Aftahl? Ha wi icke beslutit, at icke afspisa wåra Läsare med höga Betraktelser, emedan minsta delen af dem will möda sig dermed? Detta är ett förtreffeligt ämne, men intet måste wi komma fram dermed på detta sättet.
Men lät mig allenast, sade Herr Hiernbrott få säija ut: När en Menniskia känner sig sielf, så får hon weta at hon är Ingen Ting. Hon finner den dyrbara Klenoden, sitt Intet, och slipper således den hiärtängslande Ähregirigheten, alla Plågors--- Ney, sade Herr Ehrenmenvet, I fån nu intet tala längre. Godt stycke härifrån och dit, sade Gumman såg til Månan. Det blir långt innan wi få tala med så hög stämma. Skrubbhöflen måste wi bruka, så lenge wi ha qwistiga trän, och sudden på Segelduken innan wi få gripa til de fina penslar. En hop af wåra Stockholms boar lära stort fråga efter kännedomen af sig sielfwa. Lägg några Ducater bredewid, så fån I see hwilket de hälst wällia. Ney hör på hwad jag säger:
I en wiss province här i Riket är ett gammalt Säteri, vpbygt af Herr Boo Tykeson i Kung Erics tid af Pommern, och prydt med rundt Torn, i Herr Svantes tid, af Fru Görvel Herr Knut Alfssons. Där hänger en Jul-Klubba i ett rum, som har den egenskap, at den som sitter under henne och
#81 dricker, när hon swingar kring Hufwudet får en käck Öhrfil om han intet känner sig sielf. I samma rum är en stor Smålendsk Ost, öfwer 50 åhr gammal, hwilken är så god, som då han ystes, och om någon känner sig sielf och slipper Öhrfilen af Klubban så får han en god skifwa af denna Osten, som ligger i en Kista, hwartil Inspectoren, Fogden och Deijan hafwa hwar sin Nyckel.
Oräknelige Personer ha kommit dit med sina Sedlar, (ty Präst-bewis måste de ha med sig, at de för mennisklige Ögon synes känna sig sielfwa) och druckit under Klubban, men fått sådane Knuffer, at de intet mer nosa dit. Osten synes icke mer förödelse på, än om några Råttor skulle ha warit ihop med honom, ty Kistan öpnas knapt i ens Mans ålder, och har Fogden redan supit up sin Kiste-Nyckel, ty han wet wäl, at han intet brukas i hans tid. Lustigt har warit at see uppå, huru en Hofbuss, som mente sig wara den Klokaste Minister i werlden, fick en Örfil af Klubban, at Pudret rök ur Peruquen, hwaraf han blef sticken, men oskiäligt, ty han kände sig icke sielf: Han trodde sig wara ett stort Creatur, derföre at han fick wänlig upsyn af sin Nådiga Öfwerhet, smickrade sig med den ena Wällusten effter den andra och prunkade af all makt. Är sådant at känna sig sielf? En annan Adelsman fick ett drygt slag, ty han sålde alla sina Godz, på det han skulle få lefwa friskt. En annan för det, at han war dödeligen kär på 10 eller 12 ställen. En Präst fick en pust, så at Calotten föll på ena Örat och Öhlet på Kofften, utan twifwel derföre, at han predikade så hiertelig wäl i sitt tycke, endast at låta höra sitt Ordaprång, utan bekymmer, om det giorde upbyggelse, eller ey. En annan för det, at han tog
#82 sitt Samwete til wittne at han woro wärd en Doctors Titul. En ung Officerare miste lilla Mössan under Peruquen, derföre at han skröt, huru manhafftig han med tiden skulle bli i Fällt, fast jag, som icke kände honom så wäl som Klubban, kunde swurit på, det han skulle bli en Poltron, emedan han förförde sig på alla wärnlöse. En nykläckt Professor fick en knyla i Hufwudet, derföre at han mente sig wara skräckelig lärd och storsnorkade öfwer alla andra. Jag ömkade mig öfwer en wiss Fröken, tämmelig wacker, som fick en Örfil, at Dormeusen flög fram på Golfwet, endast derföre at hon trodde sig wara så öfwermåtton skiön. Många Fruentimmer, som nu äro onda på Argus och kalla honom grof, owettig och bitande mot Könet, skulle jag önska at see under Klubban, ty om de kände sig sielfwa, så kände de wäl hans wälmening, som intet hellre önskar, än wårt kära Fruentimmers Gunst, förbunden med en ädel Dygd. En ung Cavalier fick en god Pannknäpp för det han mente all en Menniskias prydnad bestå i skiöna kläder och Coiffu"re. Dit skulle man ha alla wåra Sprätthökar. En Poe"t fick ett Dunderslag och skakning i Hiärnan, derföre at han mente sig giöra dråpeliga Verser. Många Skomakare, Skräddare och åtskilliga slags Handtwärkare från Stockholm ha rest enordz dit, at få smaka Osten, men de ha fått wackra Örfilar i stellet, derföre at de junkrade förmycket här i Staden på Källare och Krogar, och skinnade alt för grofft på sitt arbete. Sent woro, at upräkna alla de, som fått slängar på denna Gården; Men man mins likwäl, at ett par gamle Män, hwaraf den ena slitit ondt i Fiende-Land och offta sedt döden för ögonen, den andra warit späkt af långlig Siukdom, hafwa blifwit orörde af Klubban och fått äta af Osten. En gammal Krigs-Pamp, som wiste
#83 med Gud och sitt Samwete, at han legat bak Buskan och en stackars Prästman, som intet dristade sig til Prästemöte för sin okunnighet skull, gingo också lyckeligit igenom detta Profwet och emottogo med särdeles Glädie och Appetit sina Ost-Skifwor.
Sedan Herr Hiernbrott hört på alt detta, sade han sig wäl kunna lee åt alla dessa Exemplen och tilstå, at om Cronans Cassa skulle icke röras med andra wilkor än denna Osten, så skulle Swerige åhrligen ha e märkelig Besparing: Men sade si6g icke stort lära deraf, huru en Menniskia rätt skall känna sig sielf, samt utleta och styra sina böijelser, derföre förbehölt han sig en annan gång här om at få tala.
Herr Patriot, som nu är hemkommen från Bergslagen och lärer framdeles orda derom, frågade wår Håfman, om han intet hört, at flere Borgare warit under Klubban, än några Skräddare och Skomakare? Jag hade lust, sade han, at see mästadelen af mitt stånd på detta profwet, ty jag är i stort twifwelsmål huru det wille gå. Jag menar, at en Skomakare är Skomakare, en Skräddare Skräddare och en Smed en Smed; Men det är förskräckeligt, at den Menniskia, som är sämre än en annan i anseende til den ordning, som måste wara i en Republique, altid ändå wil täfla och kämpa med den samma om Rangen, fast begge ofta ingen Rang hafwa; Och det som wärst är, de söka Förträdet genom braskande och stort upförande; men hwad uträttas dermed til deras fromma? Annat intet, än at det först kostar dem mer än de kunna förtiena, och sedan, om de än ha råd dertil, draga de sig alt klokt Folks åtlöye på Halsen, och få så blygd för sina Pengar. Munser Petter wille änteligen ha Sidentygs Foder under Råcken och skiöna Silkes-Strumpor, men stackar han
#84 war af ett godt sinne, så at hwar gång han kom in til förnämt Folk, som kände honom, så skiämdes han och knäpte igen Råcken. Hwad godt hade då den Token af sitt Sidenfoder? Man ler ofta åt Bonde-Högfärd, men sannerligen Borgare Högfärden är intet bättre, ty den allmänna Crediten tager en anseenlig stöt deraf. Somlige mena kanskie, at de få derigenom mer Credit, men det är långt derifrån. Andra söka på det sättet stora bekantskaper, men sådane har jag länge warit rädder för och råder jag hwar beskiedelig Köpmann derifrån. Wäl må han wara känd för en ährlig och braf Man, men intet må han kämpa med förnämt Folk i Taffel, Meubler och Kläder. Det swider mig i Hiertat, när jag tänker på den yppighet, som sig i wårt stånd så inritat, at hon aldeles wunnit Borgare-Rätt.
Herre min GUD, sade widare Herr Patriot, när jag tänker på de förra tider! Jag war hemma i min Faders Hus med 3 Systrar, tils jag war på mitt tiugunde åhr. Min Fahr war en så hederlig Köpman, som någon nu går på Stor-Torget. Hos förnämt folk war han wäl ansedd, och ibland sina Gelikar hade han ähra och Heder; Men weten I, huru det gick til i hans Hus? Min Mor bar sällan Siden-Kläder oftare än andra dagen i stora Helgder. Hon gick med en Bindmössa, Reg
#garns-Tröya och Förkläde i Huset; Men, Gud frögde Siälen! när hon Morgon och afton gick med sina Flickor til Kyrkan i Bönen, så tog hon då en Koffta utan på af Dantziger-Tyg. Ingen af Flickorne bar någon Siden-Klut, föränn hon stod Brud, och det hade ändå intet skiedt, om intet Mågarne warit mycket hederliga Män. Jag hade intet dyrare Råck-Kläde än til 6 Daler Alnen. I en Sal hade min salige Fahr Tapeter, som warit i Huset efter min salige Morfar. Aldrig såg jag
#85 Silfwer-kramas på hans Bord, förutan Bägare och Kanna. Mat och godt Öhl fick hwem som kom, men rara Winer behöfde ingen spilla på Kläderne i wårt Hus, ey heller fick någon Magwärck af förmycket konstig Mat. När Föräldrarne dogo, lämnade de oss hwardera 82000 Dal. Koppar m<t, fast de intet skröto af sin wälmåga. Hem ifrån sändes jag til Amsterdam, der jag en tid tiänte. Sparsamt lefwerne såg jag där hos min Patron, i hwars Hus ingen ting war wärdt ögnafäste, förutan Wexlar och roulerande Capitaler. Hela året arbetade Gubben för en gammal Råck och halfwa Magen Maat om dagen. Sedan jag der tient och förrättat mina resor in alles i 14 åhr, kom jag hem: Men mins, jag fick stora Ögon. Här war då redan en god begynnelse giord til wårt nu warande lefnadz sätt. I förstone tänkte jag det ena war rättat effter det andra; men jag bedrog mig skräckeligen, ty ägendomen spisade intet emot Modet och Yppigheten. Sedan har det så tagit til, som hwar och en ser: Husbonden förtärer Penningar tusendtals och lefwer wäl, Matmodren är granner som Hin, Flickorna må flyga bort af granlåt; ty strax de slippa Amman, skola de ha siden Kläder, Örhängen, Halsband och alting liksom Fröknar och Printzessor. Sönerne äro intet sämre, Tienstefolcket äro nu flyktigare och stutzacktigare klädde, än då för tiden Husbönder och Matmödrar, och en hop Poikar måste en Borgare nu ha, ty Barnen äro för goda at giöra små Sysslor och löpa ährender. I husen äro nu alla rum meublerade. Siden Sängar, stora Speglar, Bord-Silfwer etc. etc. slipper man nu hos Borgarne at leta effter, men man letar likwäl effter hwars Vexel är god ibland desse stora och präktige Matadorer.
#86
Tigen nu Herr Patriot, sade jag til honom, ty Ehr Ifwer och Nijt sätter mig elliest illa ut. Kanskie at I redan talat för mycket.
KUNDGIÖRELSE.
I Näst förra Arket äro Herr Hiertskotts Versar i god mening ändrade, emedan Vers-Laget, som är owanligt här i landet, warit obekant, men som de derigenom blifwit något förställde, så föllier nu den rätta Editionen, som läses effter Fransöska sättet:
Ack, hur lycklig är den, som af werlden förglömd
Lefwer nögd med sig sielf i en wrå stilla giömd,
Ty af lust {för} [til] det Null, som hos oss kallas ähra
Och en flärdfuktig rök {kan} [plär] han rus aldrig bära.
Han giör det til sin frögd, at i frihet få boo,
Han allena sig sielf reda giör för sin roo.
För förtreter och wåld slipper han fälla tårar,
Och han trotzar i fred wåra stridande dårar.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XIII.
Jag hoppas du känner mig nu, min Läsare, så at du ursäktar, om jag diktar litet, ty det skier blott för at få säija Sanningen. Jag rår mig ock intet sielf, ty mina Alstrare ha nu företagit sig, at fullproppa sin Frispråkare med det slag, som är til anseende Dikt, men i wärket Sanning, hwarwid jag mästedels liknar det femte Hiulet {i} [på] Wagnen, och bryr mig intet mer der med än mången Rådman eller Nämde-Man bekymrar sitt Hufwud med Domen, som han underskrifwer och gillar, utan låter min syssla wara, at sanna med, och liksom sofwande gifwa mitt Votum. Du måste och tilstå sielf, min billiga Läsare, at det är nödigt i wår tid at liuga Sanningen i Folck:
Wår Fader Adam och Moder Eva säijas för kort sedan ha stigit up ur Grifften och warit på sin Gård Tielkestad, hwarest de utlyst nästan öfwer hela Atland ett Alshäriar-Ting eller Rikz-Dag, på hwilken alla deras kära Barn af begge Könen hade sig at infinna personligen eller genom Fullmäcktige, på det desse allmänne Föräldrar måtte see och fägna sig af sin Nordiska Säd, förnimma huru wackert hwar
#88 och en upodlade sitt Pund och förmana dem til at hedra sin Skapelse.
Här samkades en anseenlig Folke-Skara. Ifrån den största til den minsta gick hwar och en fram, at kyssa Grand-Pappas och Grande-Mammas Hand. Man bugade, man neg, och mästa delen af Landzens Inbyggare täflade nu sins emellan af all mackt med Siäl och Kropp, med in- och utwärtes Sinnen, hwem som mäst skulle behaga sina första Föräldrar; Ty man kan tänka, det war intet narri, at kunna glädia dem med sin Förtrefflighet nu snart femtusend åhr effter deras Död, och säija i sitt Sinne: Sij Adam hwilken Son du har, sij Eva hwilken Doter du har, etc. Adam, som wördade den första Skapelsen och älskade Naturens liflighet, hwilken icke tåhl twång eller tilsatzer, blef häpen då han såg sina Barn, ty han kändes icke wid halfwa delen: Hwar äro desse komne ifrån? sade han, De äro aldrig mina, utan måste här säkert en ny Skapelse ha warit framme, som til påseende hwarken Gud eller jag har del uti. Eva war redan blifwen högmodig af så många Foster, men blef litet flat wid dessa Orden, och sade: Jag skulle frucktat, k. Fahr, at I giorden mig til en passelig Qwinna, så framt icke alla wiste, at wi warit ensamme i wårt Äcktenskap. Nog är det Kött af mino Kötte, swarade han, men Barnen förställa sig så skräckeligen i det de willa behaga, så at de mista alt det behag, som en otwingad Liflighet elliest lätteligen skulle få. Dock, hwad säger jag? Jag ser wäl at wårt fall är orsaken til denna och flera Oordningar. Mig 89 tyckes, sade Eva til sin Gubbe, at I skullen anställa en Mönstring och lära dem stackars Barn, huru de skola bära sig åt at de icke blifwa så wanskapelige. Ja wäl, detta blef fastställt och skulle nu alla gå fram för Adams Ögon, antingen de hade omskapat sig eller ey. Sielf satte han sig på en Jord-Wall och alla fria Konster stodo omkring honom. Käre Barn, sade han til sina Foster, kommen nu fram, at jag må see huru I tilpyntat Eder. Ähregirugheten är orsaken til denna Nya Skapelsen, som icke söker den stora Skaparens, utan Eder egen Ähra:
När de små Barnen framkommo, som utan Affectation framläspade sina späda Tankar, blefwo de af Gubben och Gumman med Tårar kyste, hwilka sade Naturen i dessa icke wara twungen, utan önskade at han framgent i denna Friheten måtte bibehållas: Sij dessa, sade de, gifwa behag, utan at sielfwa weta deraf, och detta är kärnan af behaglighets Konsten. Många Håfdyrkare och Folck af öfre Wåningen, hwars Ambition gick mäst ut på Kroppen, stego också fram, och som mästadelen hade så käckt öfwat sig i Gebärder, at de hwarken i åthäfwor eller ord syntes affecterade, wunno de ock tämmeligen i denna Arten de gamlas tycke; Dock woro några af dem, som särdeles mente sig behaga Konungar och Furstar, hwilka togo sig yfwigare Upsyner, än de hade ärft, och förde Kroppen i större skick än födzlen dem gifwit, under kostbara och i granlaga Ordning twingade Klädedräckter, så at de der igenom bortskiämde all sin täckhet, ty Adam hade en leda 90 för så twungne Gestalter; Men hwad han icke hade i desse, så hade han i en del, som effterfölgde: Det war Folck af medelmåttiga wilkor, som wille kämpa med de förra, ja med sielfwa Naturen i {behagwinnande} [behag winnande]; När desse hade märkt förnämt Folck ha något lyte eller särdeles Maner, så hade de sådant antagit af den fattiga Ähregirugheten, at åtminstone {willa} [wilja] likna de höga i Bagateller: Några satte en eller twå Rynkor i Pannan, några en särdeles Mine på Munnen, några läspade eller stammade med flit och instämde sällsamma läten i talet, några giorde sig underliga löijen, några hade underlig bögning på Axlarne, några en förställd gång, några formerade sig politiska och statistiska Anleten, etc. etc. och alt twert emot deras elliest naturliga wäsende. Ja, jag kan säija I sen rätt wäl ut, sade Adam: Jag har intet liten heder af Ehr: Men hören på, jag will säija Ehr en liten Historia: Man har berättat mig, at min ryktbara Son Alexander den stora en gång wridit sin Hals ur led, så at han måste gå något sned med Hufwudet. Strax bewektes alla hans Herrar och Håfmän at gå lika så med, särdeles för hans ögon, i mening at öfwer
#måtton behaga honom. En ibland dem, som antingen af nijt för sin Herre eller kärlek til sig sielf, wille besynnerligen wara Konungen lik, wred Halsen så illa, at hans tappra Furste, af sådant Gäckeri förifrad, gaf honom ett så alwarsamt slag, at denna Örfilen satte Hufwuden til rätta igen på hela Håfwet och Armeen. Om jag nu orkade, så delte jag säkert ut många Kärleks-Slängar, at bota alla de owanar, hwarmed I menen behaga.
( Jag önskar at Argus hade i dag samma Wärkan, som örfilen, ty då sågo wi i Morgon många affecterade Krymplingar så friska 91 och färdiga, som då de kommo ur Moderlifwet.)
En del af Ehr, fortfor Adam, har jag märkt twinga sig til at halta och luta sig rätt alwarsamt med stor olägenhet på Käppar, liksom 2o åhra Ben redan woro bekajade med Rikmans siukan; men om då någon togo Käppen och lärde Ynglingen at springa, så giorde han rätt. Menen I det är ingen förmån, at hafwa goda Ben? Om I tänken på {det} [detta] sättet at härma berömligt folk, som sagt är, så skolen I weta, at det ofta förargar den som efterapas, så mycket som det wanskapar Apan sielf.
Många af wårt Fruentimmer, som dageligen sins emellan täfla om ägandet af de största behageligheter, framträdde på Noter, at med sin Täckhet frögda de Gamlas Hiärtan; men det gick intet lyckeligt, ty den ena giorde en Grimace i det hon satte Munnen i Kyrkelag, den {andra} [andre] wanstälte Lineamenterne i det hon wille wisa sina skiöna Tänder, den tredie wände ögonen så sällsamt, at hon blef både winn- och skielögd, den fierde hade förställt sin wackra Hy med Tilsatzer från Apoteket, den femte tog sig en matt gång, den siette syntes med flit något siuk och languissante, en Präst-Hustru twingade sitt milda Ansikte til en spotsk Mine, en Borgar-Hustru giorde sig söt i Truten med råbråkade Franska Ord, och war orörlig i Kroppen för sina wackra Kläder skull, en Krämar-Dotter fick intet tänka på annat än at krumma sig, en annan Jungfru wred Ansicktet öfwer begge Axlarne med en styf Upsikt, etc. etc. så at Eva sade: Hwad är detta? Willen I behaga mig med wåld? Ack, Fiållor, om I willen 92 wara täcka, så skolen I intet tänka derpå. Sådant ska komma Ehr owettandes.
När Eva sade detta, så klagade några Manfolck öfwer en del Fruentimmers fåfenga och glättiga Flyktighet, men de fingo en lång Näsa, ty Adam sade: Willjen I nu åter omskapa Naturen och giöra dem til Surmulne, som äro födde til Eder roo och upfriskande Hielp? Det anstår kanskie bättre Ehr, än dem, at wara twärwiggar. Om någon är född til alwarsamhet, så står det henne wäl at hon sådan är, men willien I at de andra skola wara Eder lika och möda sig med Edra Tankar, så blir det galit förespänt, til Exempel: Ett Fruentimmer kan wäl roa sig med Böcker och små snillebragder men giör hon Studier til sitt Handtwärck så blir hon Pedante.
Men Malcontanterne jemrade sig åter at deras Mästarinnor wille at Manfolken skulle likna dem i all ting, undantagandes i Könet, och ha dem i öfrigit aldeles til Qwinfolck, dock Adsm swarade: Ären I sådana Narrar, så skun I få råda: Jag ser många Qwinno-Junckrar, som redan undergått en sådan förwandling, men det förlikar sig med deras Natur, som ler med Långhalm, och säkert tycks beskiedligt Fruentimmer intet sielfwa derom.
Widare sade Adam: Nu måste jag lee, see på den blyga Ynglingen borta i hopen, som är så rädd för at synda mot Affectations-Wanan, at han intet wet huru han skall hålla Händerna: än sticker han dem här, än där; När han bugar, så ser han sen med häpenhet på alla om han giorde rätt.
I det samma kommo några Lärda och Poe"ter fram som 93 med Reverenzer pra"senterade sina Wärck och Versar, hwar af de något upläste, men Adam sade: Barn, I ären födde til at bli Skomakare. Sylen anstodo Ehr bättre än Pennan. Handtwärk haden I giordt gagn och behag, men icke i Studier, Gåfworne äro mångahanda och hwar och en bör skiärskåda hwilkendera han fått.
Derpå framsummo i sakta fiät några Präster, aldeles försäkrade, at de skulle få en Caresse af Gubben för hwar gång de nämnt honom i Predikningar; men när den konstfromma gången redan misshagade honom, hwad skulle då icke de utcirklade Orden och tvungna souveraina Målföre giöra, som späckades med Rosor utan Lukt? Tänk, om han hade sedt en del i Predikstolen med Como"diant-Affecter, eller ock {dem som} [huru oanständigt >dheC? > <deC? ] kasta och wrida sig där. Adam sade dem korteligen: slikt lappri är onödigt i Edert dyra ämbete. Deri bestod hela Caressen.
Det är mig omöyeligit at minnas, eller nu kunna beskrifwa alla dem, som denna gången skiämt ut sig för Farfar och Mormor. Det wet jag at Japhets Fader hölt denna Förmaning: Mina Arfwingar, sade han, låten nu wackert see, at I intet så illa wanskapen Ehr, som I hittils giort: Den ena tage icke ens annors Pund och wanryckte sitt eget: Pröfwen Eder sielfwa hwad Skaplynne I ägen och blifwen derwid, så skun I på hwarannan märka, at icke ett är, som icke är behageligit i sitt slag, när det rätt brukas: En trumpen kan wara behagelig med sielfwa sin Trumpenhet och så widare. Dessutan bör hwar och en gifwa sig til den Tienst i Riket, som han är fallen til, och ingen ährelystnad bör giöra hemgång på 94 Naturen, hwarpå jag seri bland Ehr så många Exempel, at jag rättnu--- Hostan förtog Gubben orden, at han twärstadnade och strax må tro, hela Swärmen giorde Grimace på Grimace och skrattade åt de Gamla. Stackars gamla Hion, de blefwo glade, at de kommo från Tielkestad och fingo lägga sig i sin Graf. Så gick det med den Rikz-Dagen. Ja, tro mig säkert, den som will säija Sanningen, kommer ut ibland som en Höna på en Käpp i Blås-wäder.
{Fölliande korta} [Följande] Bref fick jag för ett par {dar} [daar] sedan.
Min Herre,
Edra Arck hålla på at giöra stort wäsende nedre i Landzorterne, och är knapt någon som icke finner ro dervti, och berömmer Edert upsåt; men den Terminen, som blifwit utsatt till Pra"numerationers insamlande är sannerligen alt för kort, särdeles för de mycket långwäga wistande, derföre tyckes mig han borde ännu prolongeras, hwarmed förblifwer. etc. Götheborg, den 16 Februari. 1733.
Omsorgen om denna saken, lemnas i wår Upläggares gottfinnande, til hwilken alla behaga i dymål hålla sig.
Efter åtskilligas åstundan och begiäran som i Lands-Orterne äro boende och intet haft lägenhet at härtils angifwa sig til pra"numererande på den så kallade Argus, warder i Anledning af föregående Bref den förr utsatte Terminen dertil 95 prolongerad til den 1. nästkommande April, då sedan inga Pra"numerationer widare mottages. De som åstunda Arktals afhämta deraf, kunna det intet bekomma för mindre Prijs än 12 öre Kopparmynt Arket, emedan alt för många Maculaturer deraf komma mig til Last.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XIV. Mitt Arck har i Dag understått sig at kringföra en Materia, som 50 Folianter skulle ha nog at dras med: Det will handla om Pra"judicier eller förutfattade inbillningar och falska Omdömmen, men i anseende til ämnet lärer det säija mycket litet:
Jag wet intet hwar Herr Hiernbrott har tagit en Saga, som han berättade nyligen i wårt Sällskap, ty i alla Sweriges Historier finner jag henne intet: I den tiden, sade han, när man menlöst och utan enskylte afsikter dömde om allting (wackerTid sedan den Tiden, åtminstone war det intet i fiohl) då kommo o.förmodeligen twenne sällsamma Kånor til Sweriges Hufwud-Stad, Mor och Doter, raska i Lemmarne och swartare i synen än {roderskor} [Rodderskor], hwaraf den äldre kallade sig Sielf-Kärlek, den Yngre Egennytta. De woro så lika, som det warit en Person, och så hiärtans fuhla och faseliga i Upsynen, särdeles Dottren, at de små Barnen storskrålade wid deras påseende, ja sielfwe de gamle Kämparne frågade med bestörtning effter sina Brynior, menandes, som kanskie sant war, at Bergtroll och spöken gingo fram til Husen om liusa Dagen. Men de woro derjemte med Guld och ädla Stenar så utprålade, at Folket, sedan den första rädslan war öfwerstånden, 97 samkades omkring dem så tiockt, som om en Ambassadeur kommit från rika Arabien, i mening at få weta nytt. Curiositeten war redan då ibland Folket. Somlige wille dra Känsel på dem, men wiste intet hwar de skulle taga dem igen. Desse twenne Markatt-Ansikten hade Korgar på Armarne liksom Månglerskor och satte sig ned midt i Folkhopen, hwarest de begynte prata så smickersött om det de hade i Korgarne, at den wältaligaste Krämare skulle ha swårt före, at så lyckeligen rosa sitt Kram: Kommer hit, sade de, alla dödelige och köper utan Penningar {älskelige} [åtskillige] ting. Man war enfaldig på den Tiden och trodde alt det man hörde. Tro mig, det skulle intet gå an i wåra dagar.
Den ena öpnade sin Korg, men ack, hwad war deruti? Der woro små spökelser, nästan lika Kräfwetor, ty de kröpo bakut, men et par gamla Män, som märkte oråd, sade det wara Skorpioner. Hwad kallas dessa Diuren, frågade man? Hon swarade; de heta Pra"judicier, de ha en öfwermåtton läcker smak och den Wärkan, at de ställa Hiärnan til rätta. Strax stormade man til, och ju mera man böd til at tömma Korgen, ju fullare blef han, så at hwar Munn i Staden fick smaka sin Pra"judice, ja innan en Månads tid war knapt någon käfft i Riket, som icke tuggat 100 af desse Diuren, ty den ena delte til den andra, de smakade wäl och man fann strax på det grepet at äta dem rå med spen-warm Miölck. Man klappade sig på Buken sen man ätit, liksom et helt Säterie slunckit ned och man blifwit några Tunnor Guld kostbarare, man tog hwarannan i hand med et grötmyndigt Wälbekomme 98 och man hölt den för en Narr, som intet ätit denna {rareteten} [Rarita"ten]. Dock, hwad hände? Man fick derefter en faselig Appetit, så at nästan ingen blef mätt eller otorstig, utan man wille altid ha mer; men det wärsta war, at smaken blef aldeles förändrad, så at surt blef sött och sött blef surt. Brännwin begynte smaka som Nectar och brända Bönor som Gudarnas Frukost och afftonward. Tobak började smaka Poikar som Såcker, effter de tyckte denna Röken wara {karlawuren} [KarlawulenA? ] och Nykterhet blef dem betsk som Galla. Altsedan har mäst en förskiämd smak warit här i Landet.
Den andra Kånan hade et annat slag at utdela, som hade samma afgång: Det war Glas-Ögon. Kom nu hit Folk, sade hon: Mig tyckes I löpen in på mig, liksom I woro närsynte, jag will föröka Ehr Syn med desse Machiner. Hwad är det, frågade man? Det är också Pra"judicier, swarade hon, och har jag wäl än tusendslags Kram af samma Namn, men det kan wara nog denna gången. Hwar och en dödelig fick sitt par Glas-Ögon och så snart man satt dem på sig, såg man Sakerne helt annorlunda än de woro. Det som war hwitt, blef swart, swart blef Purpur, Purpur blef grönt, Grönt blef gult etc. En Åsna såg ut som en Sång-Gudinna, en Markatta som en Cavailler, en Hielte som en Hare, en Hare som en Mars, en Blod-Igel som en Patriot, en Patriot som en Igelkott etc. och det som löyligast war, sielfwa desse fuhla Kånorne sågo ut för Folket som de skiönaste Fröknar, ja som Änglar i Kiött. Alla älskade dem, alla bödo dem hem til sitt, men de sade sig ändå altid skola wisa sig för Folket i 99 hwars och ens inbillning, sedan man emottagit deras Gåfwor. Dermed förswunno de och Glas-Ögonen med, sedan de först grodt fast wid Näsan på hwar och en Menniskia.
Så will nu Sagan, sade Herr Hiernbrott, at Pra"judicier skola wara tilkomne.
Utan twifwel, sade Herr Ehrenmenvet, äro desse osynlige Glas-Ögonen gångne i arf, så at mäst hwar och en ännu har sitt Par. Jag har märkt i mitt Stånd, at ganska många se Saken på galna sidan. Orenlighet ser ut {iblandt} [ibland] som Guld, och Diamanter som Glas-Bettar. Dessutan har jag funnit twå ting som giöra mig ondt: åtskillige af de gamla Familier see intet annat genom sina Glas-Ögon, än at de nya äro lika Tomdyflar, Häst-Flugor och dylikt Pack, ehuru klart det eljest är, at Dygd och Odygd, hos hwem de finnas, böra åtskillias, älskas och hatas. Åtskillige deremot af de Nya see med sina Glas-Ögon intet annat än at de Gamla äro lika Gastar, Skogsrån, Tomte-Gubbar och dylika gamle skiäpnader. Woro intet de elacka Glas-Ögonen, så sågo wäl beggedera hwar och en effter sitt wärde. Jag törs intet säya, at ganska månge af wårt Fruentimmers Näsor äro bewäpnade med desse Glas-Ögon, ty då skulle de see på mig och swärja på, at jag woro lik en Wurm eller en förläsen Tok.
Herr Hiertskott sade många Krigsbussar också hafwa fått häraf sin del: wårdzlösa och tygelfria Seder, otidigt lefwerne, swärmande och skräppskått ansee de genom sina Glas-Ögon
#100 för sanskyllige prof af tapperhet. Den detta undflyr liknar i deras syn ett krypande Kräk. Några af wåra Soldater töras wäl ock ansee Studier och bokflit för gammal härsk smörja, som icke spisar til hälfften i godhet mot den de stryka på sina Gewär.
Herr Gyllenballance utlät sig, at en skräckelig hop af dem, som både skipa och söka lag och rätt, hafwa sådane Glas-Ögon. Jag wet, sade han, Advocater och Parter, som ansee Principalers och Contraparters Wälfärd klenare än Sol-Grann och lättare än fiäder, dem de willia blåsa bort. De liuga til dess de sielfwa tro det wara sant. Mången Domare, som kan få den menlösaste sak för sig, blir så willer i synen, när han glor genom Glas-Ögonen, at han säger: Denna saken ser illa ut. Åter kan han säya wid den {allrastyggaste} [Aldrastyggaste]: Ja wi måste see oss före, wi finna här goda skiäl. etc.
De lärda, sade jag, lära intet ha sådane Glas-Ögon. Neij, stackare de, sade Herr Hiernbrott, jag menar at ibland dem finnas de mästa och at jag fingo sent slutat, om jag dem alla beskrefwo. Hos dem är en allmän wana, at skåda Dårskap i stelle för Sanning. Hwad tron I om de finnas i sielfwa Religionen? En Swärmande ser offta ut som ett Helgon, en Gudelig som en Skrymtare och en liderlig som en Orthodox. Mången wyrdig Man blinkar genom Glas-Ögonen, när han ser någon från en misstänkt Kyrka, eller som läst en misstänkt Bok, eller som wördat ett misstänkt Namn, och tycker sig igenkänna en Pietist. En nygiru Swärmare deremot ser ingen likare hin onde än en Orthodox, et5c.
#101
Herr Patriot pustade härwid af innersta Hierta: Ack, sade han, hwad Glas-Ögon har man icke i wårt Stånd? De bästa Hushållsgrep och Förslag, som kunde sättia Riket i Kraffter och blomma, ja som utom desse Glas-Ögonen skulle see ut som de fagraste Mårgonrådnor, blifwa nu af några Pungtömmare och utländske Betiente ansedde för de osundaste Orcaner. Glas-Ögonen äro så fastgrodde, at när alwarsamma Förordningar och friska Handgrep willia biuda til, at rifwa dem lösa, blifwa deras ägare Hufwud-siuke, förryckte och förtwiflade. För Borgares och Bönders Ögon äro mästadelen de Hushållssätt lika Ormar och Paddor, som icke warit i bruk från Hedenhös, etc. etc.
Sedan jag hade hört alt detta, tänckte jag på mig sielf: Månne Argus tänckte jag, har ett par Glas-Ögon för hwart Öga? Kanskie; Det är bäst at intet lita för mycket på mig sielf. Dock skall jag åtminstone intet bruka dem af upsåt för enskylt nytta skull, ty fast än Näsan skulle föllia med, så skola de bort, om jag dem märker; Men det wet jag, at mången ser hwar {weka} [Wecka] på Argus med stora osynlige Glas-Ögon. Kära min Läsare ryck dem af dig, om du kan. Somlige säija Argus skrifwer alt för konstigt, somlige alt för enfaldigt, somliga kalla honom en Läs-Pedant, somliga en Lärdoms Begabbare, somliga giöra honom til Manufacturist, somliga til alt för flat mot Commissionairer etc. Gud wet hwad Namn jag får; Men utan Glas-Ögon tyckes mig jag kan dömma om mig sielf: Jag woro alt för dum eller en Skrymtare, om jag intet tilstodo, at jag kringsprider nyttiga Saker och det som är wärdt at läsa och betrackta. Huru skall man kunna tuckta sina fehl, när man intet kan skillia godt och 102 ondt? Bör man utan Pra"judice see sin Odugelighet så bör man ock weta hwad som är dugelighet; Fast jag tilstår at med alt detta wäger wårt wärde mindre än intet. Om någon icke finner nöije uti mig, skal sådant mig icke förtryta: Alla Sinnelag och Hufwuden äro ju intet lika och jag woro en Narr, om jag wille twinga mig på den, som jag icke är til behag. Sådane ha ju många utkommande Skriffter at läsa förutan Argus, som med dem kanskie bättre komma öfwerens, til Exempel: Nöijsame Samtal, Otroliga Nya Tidningar, etc. etc. Dit wiser jag dem, som icke äro nögde med mig.
Det är rart at finna den, som är fri från de omtalte Glas-Ögonen. Monoculus, som skref mig til i IIte Arket lärer wäl ock ha ett par, at underhielpa sitt ena öga, ty han ser slott i lufften och Menniskio släktets förändring, där jag menar mig intet annat see, än folck, som willa arbeta och nära sig sielfwa. Dessutan har nyligen en Man tilskrifwit mig på 2 Ark, som äro altför widlyfftige at införa och skulle kanskie intet roa mina läsare, derföre lärer han ursäkta om de utelemnas. Han kallar sig Mercurius, til äfwentyrs at giöra sig faselig för en Argus, och biuder til at näpsa mig för det at jag i mitt tredie Ark illa handterat Fru Kättia Sällskapzlik. Togo han Glas-Ögonen af sig, så sågo denna Frun intet så täck ut för hans Ögon. Hans skiäl borde jag införa och med all höflighet jäfwa, men hwad dehl tager Publicum i wåra enskylte twister? wårt ädla och dygdiga Fruentimmer skulle förargas och med skiäl wredgas, om de hörde någon förswara detta lättferdiga stycket. Det löyligaste är, at han menar någon wiss Fru under detta namnet wara {afmålad} [afmålat], liksom 103 wi icke hade låf at giöra personer af seder, laster och dygder. Jag lärer wäl på det sättet få skrubbor af någon som ment sig wara afbildad med 1733 Åhrs Högfärd, och tack af någon ärbar Gubbe, som tror, at jag ment honom med 1696 Åhrs Stat etc. Herr Ehrenmenvets Dräng är alt för glad åt sådane Bref, ty han snokar hwar affton effter Papper til {papillotter} [Pappillotter].
Sluteligen wil jag råda mina läsare, som af de {föromtalte} [förromtalte] gifftige diuren ha en förskiämd smak, at de några gångor om dagen taga in en god Dosis af Sanningz-Salt. Fast det är något bittert och smakar illa, så skal man dock finna, at det aldeles uphöijer och återställer smaken. De som märcka sig ha de ingrodde Glas-Ögonen, kunna stå så lenge för Sanningseld tils desse Machiner med lämpa smälta bort, ty den elden skadar intet synen, fast han något swider i Ögonen.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XV.
Jag måste berätta {dig} [tig], min Läsare, hwilket Skalkstycke Herr Ehrenmenvet och Herr Patriot giorde mig i Fredags Morgon: Medan jag såf något länge och hårdt, så läto de bära mig med säng och alt så sakta bort i Grannskapet, hwarest jag {omsidor} [omsider] waknade i en ogemen stor Sahl med sådan förwirring, som jag kan föreställa mig framledne A"schylus (Poe"tisk i åminnelse) waknade i andra Werlden, hwilkens skallota Hufwud blef krossat i sömnen af en stor Snäcka, som släptes ur Lufften af en Örn. Jag reste mig up och såg Folk omkring mig af alla slags wilkor, alt ifrån sammetz til blaggarns Kläder. {Jag igenkände en stor hop bekanta, men af Rådet och Collegierne såg iag der icke så många, så framt iag icke wil räkna en hop små skrifware och Extraordinarier til en anseenlig myckenhet. Elliest war här} [Här war] mycken Adel, Präster, Borgare och Bönder samt Fruentimmer af alla Stånd och en wälsignad skara af ungt Folck. Somlige spatzerade af och an at fördrifwa tiden, somlige gingo tigandes med spotska Ansikten och yfdes öfwer sin Prackt, somlige drucko Win, Bränwin, The', Caffe och {chocolate} [Chocolade] ihop, somlige spelte Kort, somlige lågo och sufwo här och där ut med wäggarne, somlige giorde intet annat än klädde på sig, åto, drucko, gingo ut at hämta frisk Lufft och klädde af sig igen, somlige syntes hel liderlige, at om de än hade Kläder gingo de dock halfklädde, etc. etc. Jag klädde
#105 på mig med sömnen i Ögonen och blygslen i hyen, frågandes en Epicurisk Philosoph af mina Wänner, hwar jag war? Han log åt min okunnighet och sade at Fru Lättia bodde här. Nå, nå, tänckte iag, du får wäl låta wäl ändå. Mycket osnyggt och oordenteligt war här inne, så at det som plägar stå i wrär och under Sängar, stod på Bord och Stolar. Dörren til Fruns Säng-Cammar stod altid öppen, hwarigenom Folcket strömmade ut och in. Jag war ock förweten och fölgde med: Der låg Frun sielf på en präcktig Säng, matt och owårdsam, men frodig til anseendet som en Ros. Alla intil {Händtwärkare} [Handtwärkare] och Bönder gingo fram at kyssa hennes Hand, hwilket skiedde af hiertans grund. Man giorde mig en winck, at jag skulle giöra så med, men jag nekade; Man tog mig under Armarne och wille med mackt twinga denna Complimenten af mig, men jag stretade emot, hwaröfwer Frun så harmades, at i det hon wred sig, föll Örngottet på Golfwet: Kom fram, sade hon til mig, du ohöflade Wurm och tag up det som föll. Ja du kan ligga där så lenge, swarade jag, tils jag lägger Örngott under dig. Strax framkommo några Herrar, til anseendet myndigare än jag och lade det under hennes Hufwud, men en Cavallier, som intet nögde sig dermed, mante mig ut til Duell. Ja, med Pennan, swarade jag, ty jag är af det slaget, som utgiuta mer Bläck än Blod för Fäderneslandet; Men han moquerade sig och gick bort. Derpå tilbrakte jag några ögneblek at betrakta Fru Lättias Familia: Den oförnufftiga Mesen, som skulle wara hennes Man, låg på en Matta under hennes Säng. Han hette Herr Kropp och fick sällan annat giöra än sofwa eller ligga orörlig, ty så offta han af sin rätta
#106 Öfwerhet Siälen rörd, wille up at taga sig något före, så offta gaf hon honom antingen en tryck i Hufwudet, eller ett stycke Såcker, eller en Barnlek, tils han åter wräkte sig neder igen. Twå långa Åsnor til Döttrar hade hon ibland andra barn, hwaraf den ena kallades Inwärtes Uselhet, den andra utvärtes Uselhet: Den förra var deijelig nog och klädd effter nyaste Fransöska maneret, men dum som en Koo, hwilket dock {icke} [ey] hindrade, at [icke] all den prålande Ungdomen stälte sig in hos henne med allehanda Caresser. Ja, många gamle Män, och högt upsatte, jemwäl wyrdige, togo henne kärligen i famn. Den andra Dottren såg fuhl, illslug och arg ut, samt så eländigt klädd, at den ena slarfwan sade til den andra: Hwar är du? här är jag. Ingen kunde lida henne, men hon fölgde dock tätt efter sin Syster, som en trogen Piga, och skildes intet wid henne, fast än hon skulle giöra Roman-Resor med sina Galanter intil Hiertat af Chatelet i Paris.
Sedan jag stått här en stund, fick jag, wet icke hwad för ängslan i sinnet, som war blandad med en leda för detta lefwernet: Den stora Guden, sade jag, har ju skapat oss til annat än till denna orkelösa Fruns tienst, som intet annat föder af sig än allmänt och enskylt förderf? Man böd till at hålla mig qvar, men om man än hade bredt för mig 100 pund Sterling och 1000 Guine.er dertill så hade jag det intet giordt. Jag gick ut i det alla giorde Miner effter mig, och råkade Herr Patriot, som berättade mig huru han och Herr Ehrenmenvet fört mig in i detta Huset, på det jag skulle see dess beskaffenhet. För mig nu på det ställe, sade jag, der
#107 mera nöije wankar. Det skall jag giöra, sade han, och strax kommo wi in i en Gård, der wi i alla Rum intet annat sågo och hörde, än Arbetz Redskap och idoga Händer: Hammarslag, Wäf-Stolar, Stampar, Hiul och oräkneliga tilwärknings Machiner woro för mina Öron med alt sitt sorl långt liufware Toner, än alla de Kärleks-Wisor, jag hört hos Fru L ättia, ty alt detta gick ut på Landzens bästa och ingen syntes fåfäng. Hwem bor här, frågade jag? Herr Fljt, swarade han, och hans Fru Måttelighet. Jag begärte see dessa Personer, det jag ock fick: Herr Fljt gick oförtruten omkring til sitt Folck med glada Ögon och swettigt Anlete, upmuntrandes hwar i sitt skrå så käckt, som om de skulle fäcktat för Hustrur, Öfverhet och Sweriges gamla ähra (det tror jag ock säkert at de giorde, fast man icke grep til Pliten:) Här arbetades med Hufvud och Händer. Ibland de {Präster iag der} [Lärda jag där] såg igenkände {iag} [jag! ingen {Postillryttare eller bondklippare. } [Påfwe, Afguda-Beläte eller Ynglingeskrämare! Ibland {de lärda} [Köpmän] såg jag ingen Commissionaire eller Goddags-Galt &c.
Fru Måttelighet såg täck, snygg och ärbar ut, hel olik det Fruentimret, som jag såg hos Fru Lättia och det som underligit war, starkare än elliest, {derföre at} [effter] som hon war hafwandes. När jag det såg, frågade jag hennes Man huru många Barn han hade? Twå Söner, sade han: Den ena, som I seen (hwilken ock war det skiönaste Barn jag sedt, ty han war änglalik) heter Inwärtes Rikedom, den andra, som ännu är i Moderlifwet, (ty Son hoppas jag det blir) skal heta Utwärtes Rikedom, om Gud wil, at han nånsin får see Dager. Om han kommer lyckeligen til werlden, skal jag bli så glad, at jag skal biuda Kong {Fredric} [Frederic], Rikzens Ständer och många
#108 Konungens Tro Män til Fadder. Hwi så, sade jag? så högt up? Ja, sade han, desse äro näst Gud de Skiöldar, som hålla mig ryggen fri, elliest hade min mäktiga Grann-Fru Lättian och hennes interesserade älskare längesedan giort kåhl på mig. Jag är så godt, som nyligen hitkommen och en Fremling här i Landet, fast jag det intet borde wara, men om hon och hennes föllie rådde, så fingo jag ingenstädes fritt hemwist, utan på Marstrand. Jag behöfwer Privilegier, om jag skal få bruka mig, men hon intet. Hon har tusend Maximer at få mig bort: Än liuger hon på mig för hela werlden och kallar mitt Folck för Matliugare, än skrämer hon mig med Naturen och Nordens köld, som skal hindra mina Barns upwäxt och gifwa dem Lungsot, än låter hon wisa mig utländskt Kram, hwilket jag intet skal kunna tilwärka, än skickar hon til mig sina prunkande {Sänningebud och Myndige Ministrer} [Sänninge-Bud] med smickrande Föreställningar och bewekelser, at jag med goda wille afstå med sådan dårskap, ty de Swenska, säger hon, giöra sig omöyeligen så gemena, at de skulle willia skaffa sig sielfwa det de behöfwa til sina Kroppar. Får icke utlänningen länge nog wara deras Tienare? Stora Herrar och Fruer betala för sig och lefwa friskt, utan til at plöya, wäfwa, sy eller koka, etc. Jag swarar henne derpå med all Höflighet: Än om Pungen tryter, och den stora Herren intet will med arbete laga om sig sielf, måste han icke då taga til Påssan ock Tiggar-Stafwen? Wacker Equipage! {Så är det nu med ett helt rike. } Hwilket är nu hederligare, at nära sig med Möda, eller tigga med Högmod? etc. Men hon giör blott förakt af mina Förklaringar. I går skickade hon til mig
#109 en {fasel. } [farlig] högdragen Krämare, som med sitt eget Exempel skulle betyga mig, at han intet behöfwer mer än stå på ett ställe i sin Bod och öpna Munnen, {förän} [förrän] han får Penningar, min Hielp förutan, hwarwid han kan bygga stora Hus och lägga på Fläsket med stolt uppehälle. Lycka til, sade jag, det är ingen Konst, men wi få see huru det går i längden. Min swett är mig angenäm, när han gifwer mig mitt eget, och en säker ägendom til det Allmännas styrka i framtiden. Hon bannades i dag på mig genom en Madame, som plär resa omkring, at hålla sqwallret wid {lika} [macht], för det at jag skal bortskiämma Fruentimret, så at hon nu skal kunna räkna til 10, ja wäl 12 Fruer i Stockholm, som i sina Hushåll öfwa Flit och Arbete i stelle för flättia och fåfänga. Det är rätt wäl, swarade jag, jag önskar at de woro flere, ty då mådde Riket bättre. Jag lät henne weta tilbaka at hon skiämmer bort så många af wåra Handtwärkare: De gå så länge hos henne och slå danck, så at de måste nödwändigt skinna, liuga och wara skamlösa i sitt arbete, om de skola hafwa Winst och icke swälta. Sådan grannsämia är emellan oss begge. Gud gifwe den styggan woro ur Landet, sade Herr Patriot. Herr Ehrenmenvet kom til oss medan wi så pratade och tog Herr Flit i Famn, säyandes det fägna honom, at en så ährlig man mådde wäl: Det är I, min Wän, sade han, som skolen gifwa oss Bröd på slutet, så framt en Allmän förwirring icke är förhanden. [Våra stormodiga Lättingar
#110
Förlåt mig min Läsare, Argus fick förhinder. ]
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XVI
Du undrade wäl sidst, min Läsare, hwad förhinder jag fick? jo men, rätt som Herr Ehrenmenvet hölt på at tala med sin wän Herr Flit, kom Drengen til honom med mitt 14<de Ark, hwilket han tilförne icke sedt. Jag wäntade, at han skulle finna nöye deri, men han blef rätt sticken, at jag så plumpt utfört hans Ord för det allmänna; Skall intet du weta bättre, sade han, om jag säger något emellan oss, såsom wänner, än kringsprida det efter Bokstafwen och sätta mig illa ut. Det är intet gott at säya något för dig, om du är så ohöflad. Ney, det skal aldrig skie mer, gack bort från mina Ögon. Då hade jag ärnat darra, som et Aspelöf, men Herr Patriot gick tyst bort til mig och sade sig wäl skola giöra det godt igen. Du kan wistas bland Drängarne, sade ytterligare Herr Ehrenmenvet, ty ibland oss får du nu intet wara. Jag gick ut med igensluten Munn och öppet Hiärta, undrandes hwad Herren fattades. Jag kom derpå i Underwåningen, at lefwa ibland de nedrigaste och stormodigaste. Artigt Compagnie! Annat det, än wara bland Herrar. Jag tänckte til at omgås med Cammartienaren, men han föraktade mig, efter jag intet wille kalla honom Herre, utan allena k. Håkan: Hå, sade han, I är {mycke} [mycket] stor på Er I, som inte kan gie en honnet Karl sin Carite'r. Laquajerne glömde
#112 jag at kalla Monsieur, och fick derföre intet annat af dem än wrånga Ord, rynkade Pannor och {blängande} [blinkande] Ögon. Stall-Drengen kallade jag för Pälle, men han hade så när strukit til mig med sitt Gevär, om jag intet hälsat honom för Underkutsk. Den rätta Kutsken såg ut, som han skulle welat heta Stallmästare, eller åtminstone Öfwer-Kutsk. Ack, tänckte jag! nu är jag utråkad! Här gälla inga Raisoner. Jag måste nu, som förr, tiga och samtycka. En gång stadnade alt Tienst-Folket omkring mig, at undra på mig, liksom {ohngefähr} [ungefär] Boskapen fordom omkring Orpheus, då de ock af särdeles gunst wårdade at skratta åt mig. Detta tilfället tog jag i akt och tilspråkade dem sålunda: K. Wänner, hwilket är den största Heders-Titul, som en Betient kan få? De {bligade} [blijade] på hwarannan, utan til at swara, ty de mente det wara en Gåta och at jag war Boklärd: Jo, sade jag, dess största ähra är, at wara trogen som Gull, flitig i sina sysslor, oförtruten i sina ährender, nyckter i sitt lefwerne, beständig i sin tienst, at han intet flycktar hastigt från den ena til den andra, samt ödmiuk, nögd, lydig och alsintet högfärdig i sitt wäsen Den Husbonde och Matmoder som intet hielper en sådan til et stycke Bröd, när Tiden kräfwer, om möyeligt är, synes icke wärd någon betiening. Hwad skun I med dessa tokota Titlarne, som alla lee åt och skiämmas före? Här gån I ock sätten Näsorne i wädret som Mopsar, men om gagnet och den hedren som jag omtalade, bekymren I Ehr intet. Ney, lät mig nu see, at I blifwen käcka Swenska drängar ock pigor, som de woro förr i werlden, alwarsamme, snälle och stadige, ty {då} [tå] kunnen I med tiden bli Folk. Kan du tro min
#113 läsare, at de begynte få tycke för mig ock hade warit på god wäg, om icke några deras Kamerater kommit, som kallade Hus-Pigan, Twetterskan, Köks-Pigan etc. för J u n g f r u r, hwaraf hela hopen åter blef högfärdig ock blygdes för at längre höra på mig. Jag leddes wid detta sällskapet, gick bort och wankade hit ock dit. Den lilla halfguden Rycktet skiänkte mig en förmörkelse-kappa, som giorde mig Osynlig, at jag utan hinder kunde gå hwart jag wille: Ingen såg mig, men jag såg alla: På Riddarhus-Torget hörde jag Raisonnemens: Igenom ena örat blef jag sorgsen, igenom det andra blef jag glad, så at Sinnet ändå blef lika: När det ena Ordet från Wäster wille gie mig Feber, så gaf det andra från Öster mig nya Kraffter, så at jag ändå war frisk. Tänck, at en Skomakare och en Skoflickare talade, som jag menar, om mig: {westu} [Wetstu], sade den ena, at Actus är död? Ja, jag hörer det ringer, sade den andra. Här vid måste då den Döda lee; Men detta löijet war likwäl blandat med ängslan öfwer Herr Ehrenmenvets Wrede: Jag undrade om jag skulle bli Miältsiuk af denna Påskeskräcken, och gick bort på en enslig Ort, hwarest ingen ting förekom mig liufligare än at sörja: Ack tider, ack seder, sade jag, hwarföre nödgas min förnämste Auctor wredgas öfwer mig för Ehr skull? Skal då Sanningen rätta sig effter Ehr willia? O mitt Förnufft! huru skal jag försötma mitt bittra Öde? Jag kan på detta sättet bli dum som ett Kålhufwud. Kappan kastade jag af mig och tänckte, stor sak om man än känner mig. I det samma såg jag mig om och blef warse en gammal, gråhärig och hederlig Gubbe, wyrdig som sielfwa Wyrdigheten och gladlynt, som sielfwa Glädien: Hwad sörjer du för, frågade han? Jag swarade, at
#114 jag råkat i Ogunst hos min Gynnare, som kallar mig plump och oförsiktig. Och deröfwer, sade han, kan du sörja? Älskar du dig så mycket sielf, at du intet tål rättelser, för hwilka du borde tacka? wisa mig en menniskia under Solen alt ifrån {purpurn} [Purpuren] til Walmars jackan, som icke har sina fehl, huru will då du wara ostraffbar? lär at dämpa dina Affecter ock hör på en berättelse, som kan lända dig til bättring, fast hon är ädlare ock alwarsammare, än at hon wäl kan lämpas till ditt tilstånd. (Hör du också på henne, min Läsare, med upmärksamhet, ty du, så wäl som jag, lärer kan hända, ha dina fehl. Sådane Betracktelser behöfwer du på den dyra Dagen, som infaller i morgon, ja öfwer hela {påskhelgen} [Påsk-Helgden] och til din dödzstund.) Lemna derföre ditt Sinne en liten stund til en alfwarsam föreställning.
Theologien syntes mig som en Gudinna komma från högden i en klar sky, och alla wåra Religions-Förwanter samkades omkring henne: I dödelige, sade hon til dem, när I kasten Edra Ögon på den dyra Hielten, som för Ehr blifwit korsfäst, så lära de bli förbländade af Ewighetens strålar: men edra hiertan måste tilstå, at den Kärleken är ewig och älskar Ehr ewiga Salighet, som låtit sig så hårdt plåga, at han betalt det ewiga Straff, som I hade bort undergå. I seen nu så klart {den} [then] Stora Gudens wälmening med Ehr; Derföre wil jag fråga, om I, för Ehr dehl, wiljen blifwa Salige? hela hopen swarade Ja, Ja, öfwer alt. Men, sade hon, då måsten I ock bära Ehr Frälsares Korss. Strax blefwo många flate och gingo bort, tänkandes at upskiuta så hårda wilkor til lägligare tid; men många som blefwo qware, sade sig dertil wara willige och at de 115 redan hade sina korss i beredskap. Nu wil jag, sade Gudinnan, låta desse edra Korss bli synlige på Edra bröst, at I sielfwa mågen see af hwad slag de äro. Det skiedde ock: mästa Parten, ehuru eländige, siuke och olyckelige de syntes, hade slätt inga Korss, ty deras Sinnen hyste i all deras Uselhet intet mindre än Gudzfrucktan. Hwad? sade de: Hwar äro wåra Korss? ha intet wi elände nog, så wete det Gud. Ney, de woro bedragne, ty de woro sielfwa orsaken til sina plågor. På en stor hop wiste sig Korsstekn af Bly, som jag ey wet, om jag skall kalla Korss: Desse menniskior hade af särdeles Gudz nåd fått timmelig tucktan, Kranckheter och olyckor, hwilka lik som tömmar och gisslor skulle köra dem til himmelen. En del hade Korss af Silfwer: De, nemligen, som blifwit med {sinnes motgång och kropps swagheter} [några >sinnets> oroligheterC] belagde, til prof huru goda Christne de woro; men några få hade Korss af Guld med infattade ädla stenar: Hwilka woro de, frågade jag. Jo, swarade han, de som af en öfwerjordisk Krafft beflitade sig om, at dämpa sina onda böijelser, förqwäfia sina begärelser, förnedra sitt högmod, spegla sig i sitt Intet och wörda Skaparens Alt. Detta kostar på för menniskian och heter med rätta Korss. (en gyllene Långfredags Klenod) Derföre, tillade den gamla, willja wi möda oss med detta ädla dämpandet af wår tyckmyckenhet, i hwad stånd wi äro, och uptaga Sanningens skarphet med nöije. Med denna mödan gå wi i wår Frälsares Fotspår, ty för wårt högmod har han warit förringad och för wår ondska har han swettat blod.
Jag wände mig om och strax såg jag intet mera til denna
#116 wyrdige Mannen. Af detta upbyggeliga tal fick jag en frimodighet, som icke engång war i släcktskap med förmätenheten. Jag låfwade mitt Samwete ett löffte, at jag skulle tukta mina egna, så wäl som andras Fehl, och aldrig fruckta för Sanningen.
På ögneblecket kom Herr Ehrenmenvets Dräng hoppandes, lik som han hade sprungit undan Fienden och bådade mig til sin Herre. Jag gick med honom och råkade min förnämste Auctor, som räckte mig Handen på ährlig Swenska och sade sig ångra sin lilla Öfwerilning: Jag har betänckt, sade han, at en Moralist har samma Frihet som en Präst: De få straffa och förföllia Synder, Odygder och Dårskaper, men icke nämna Personer. När ett Fehl generelt utställes för åtlöye, ock någon det illa vptager, så--- Jag kan intet tåhla {de} [demC? ], som wid åhörandet af sådant, stå jammandes och säya; det är wäl sant, det är wäl sant, men---
#Jag gaf Herr Ehrenmenvet några bref, som jag i desse dagar, fått, hwilka han genomlas och bad mig tacka mina Correspondenter öfwermåtton för det särdeles förtroende de uti bewekeliga utlåtelser til mig behaga draga, men som brefwen finnas innehålla anagrammatizerade namn ock utgå på wissa personer, så lära de ursäkta ett desintresserat Sinne, at sådant Publico icke meddelas.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XVII.
Jag är intet gerna mörkrädd, men nu måste jag allmenneligen tilstå, at jag det warit: För några Dagar sedan, då jag i {tussmörkret} [skymningenC? ] hade besökt Herr Patriot (ty om {liusa} [liuse] dagen at sälla sig til ährligt Folck, är något misstänckt för en del af wåra Politicis) och jag war på wägen at gå ifrån honom, mötte mig i Månskinet uti Salen en faselig Gestalt, som syntes ärna sig til hans Kammare: Tre gånger giorde Blodens rörelse mig tanckelös och tre gånger repade jag mod igen. Tre gånger war jag en half Käring och tre gånger en half hielte: Mitt sinne war likt en Krigs-Beställning, ty det war en ymseplats för poltronen och Soldaten: Stundom drog jag wärjan som en gammal Riddare, och stundom knöt jag Näfwen i Byxsäcken, som en fäaktig Dreng mot sin Herre; Dock, mina Principier ware tack! jag kom til at stadga mig. Om jag warit widskiepelig, så hade jag liksom de qwinlige, dömt efter hwem som bygt huset eller bodt der, hwars genfärd det war, om någon der blifwit ihiälslagen etc. Men jag misstrodde snarare mina Ögon, än mitt förnufft: Denna Skiäpnaden war ett långt Benragel med ett swepelakan på ena Axlen, skallot hufwud, insunkne Ögon och hela Kroppen bestående
#118 af näpligen annat än {skinn} [Skin] och Ben: wid dess minsta rörelse, såg man och hördes Led-braket af hela dess ömkelige sammanhang, så at en del af wåra Feltskiärer icke skulle hafft sådan möda, at träffa Senan i ställe för Ådren, som de nu hafwa: det flåsade, som det skulle legat i sidsta Andedräkten, och haltade så skräckeligen på begge Benen, at jag tänkte: Nu ligger du der. Änteligen mente jag: ho wet? Det kan gå in och skrämma slag på min wän, jag wil gå förut och giöra honom frimodig, smög mig fördenskull in förän spöket hinde fram och slöt dörren til. Herr Patriot undrade hwad mig felades, efter jag kom så snart och bestört igen; Men jag frågade hwad Död-skrämsel det war, som wille giöra honom visite? Hade intet jag kommit in, sade jag, så hade en dyfwel, som står här utanföre, giort Ehr mer förskräckt, än om I mist en hel Spaniefarare. {Åh} [Ach], sade han, jag kan förstå, hwad det är: detta besöket är icke så farligt: Lät honom stackare komma in, det är Swenska Crediten; Det giör mig så ondt, at hiertat swider, hwar gång jag ser honom. Orost för Gud, woro intet jag och några mina likar, så hade han lengesedan legat i grafwen både död och uprutnad, ty wij hysa hans Mor Redeligheten, hwars bröst han nödwändigt måste dija, så framt han skal lefwa. Aldrig är det Crediten, sade jag. Jag mins, at när jag sedt honom betiena en del Krämare utomlandz, har han sedt så fräck och trefwen ut, som de sielfwa. Men Herr Patriot sade: I faren wilse: Den Crediten, som I menen, är oäckta, och icke en gång släckt med denna, som är infödd redelig Swensk. Wår Köpman lät up dörren och denne Ömkans-wärde Personen kom in:
#119 Huru står til med Ehr, frågade honom Herr Patriot? Nu som want, rätt illa, swarade Crediten. Förtällien för denna min wän, sade Herr Patriot, om Ehrt tilstånd. Gerna sade han, och begynte således: Til födzlen är jag af den ädlaste härkomst och en stämma som i Swerige florerat i uråldrige tider, åtminstone på mödernet: Jag är den första Son, som Fru Redelighet hafft med Handelen, dock på en gång född med många Bröder, som äro i andra Land. Hwad skiäl min Mor har at sällan wistas bland Folket eller lefwa så incognito, som hon nu giör, wet jag intet, men i medlertid måste jag wanmäcktas och taga af, som I seen, ty jag råkar henne så sällan och hennes Spenar äro likwäl mitt endaste uppehälle. I Herr Patriots Far-Faders tid, ja äfwen i hans Faders tid, mådde jag tämmeligen wäl, men nu är det med mig på upphällningen, ty jag föraktas, wanwyrdas ock försummas, at jag innan kort {gufwo} [gåfwo] up andan, så framt wår Konung med sina Ständer och trogne Män icke huldade sig om mig. Jag har giordt Riket stora tienster, jag har satt det i anseende, jag har understödt min Fader, jag har hulpit den Fattiga med den rikas Fördel etc. Men Werlden är sig altid lik i Belöningar: Den Hästen som står på Stall för prackten skull, blir prydd och fodrad, men den, som plöijer Åkren, blir utmagrad, skafwen och Sehl-bruten. Jag tyckte, at han skröt och mente det warit en Swensk Gascon, ty af det slaget har jag märkt ibland oss en anseenlig myckenhet, derföre, som jag gerna talar ur Munnen, hwad jag menar, sade jag: En enda Persons Död kan just intet giöra så stor afsaknad i en Republique. Det fån I se kan skie om några åhr, sade han,
#120 och at min död kommer mången til at sticka Fingren i Ögonen. Min Siukdom har redan nog förswagat Riket. Jag bör aldrig wara stilla, utan resa frisk och wälmående allestädes omkring. Uti stora Stapelstäder är jag aldeles oumgengelig, jag bör wacktas som Ögnastenen, och fredas mer än Besökare och Tull-Betienter, ty de dö intet straxt af litet Stryk, men jag kan oboteligen skadas af en Zifra eller Pennedrag; Dock oaktadt alt detta, går jag nu på grafsens brädd. I åtskilliga andra Länder må mina Syskon wäl: Min Bror i Holland har ännu tämmelig goda Dagar, (fast han grufwar sig för stor brist i anseende till fordna tider) ty med hans tilhielp kunna Herrar General Staterne upnegotiera större Capitaler än nånsin kunna betalas, emedan Interesserne falla riktigt ut, med mera.--- Största förändringen hade jag i kriget: Narva-slag uphögde mig, men Pultava- kastade mig i backen som en tom Matsäck etc. På freden wäntade jag med tålamod, men--- Jag föll honom i tahlet och frågade hwaruti hans Olycka i synnerhet bestod? Köpmänner, sade han, äro de, som böra hålla mig i wärde, men en del af dem hafwa så bemött mig, at jag rättnu är ledsen wid mitt lif: Hwad Högfärden giordt mig, kan jag ey beskrifwa, hwad jag har slitit i Norige är otroligt, hwad Puffar jag fått wid Cämners-Camrar och Under-Rätter, kunnen I aldrig tro, och dit will jag så nödigt dragas: Det synes likwäl oanständigt, at jag, som är af så ypperlig stämma och så granlaga hos ett Folck, skal stå ibland skam
#lösa Käringar och owettigt föllie i Förmaken och förnöta min tid. Der skal en blåna, en Örfil, ett Skiäls-Ord och dylikt lappri, som i slödders Processer genom Brännwins-Advocaters
#121 illfundiga Lagklokhet widlyfftigt beskrifwes, hindra mig, fast än jag kommer med en klar Wexel. Domaren skyller jag intet, ty han måste giöra sitt Ämbete, äfwen med dylika oroligheters styrande, men olyckeliga Konstlare, som så wanwyrda mitt anseende, kan jag icke förlåta. Nu kan jag icke bistå en ährlig Man med Penningar på Ägendom och Pant, utan hos Judar, som ockra och skinna til bara Benen, och dermed är han intet betient, om han icke med flit will bli en Tiggare. Dessutan tål jag intet at man låter alla allmänneligen koxa i de Hemligheter, som böra vara emellan en Creditor och Debitor.
Med alt detta såg Crediten ömkelig ut, så at det rördes uti mig hwar gång jag såg honom i synen, hwilket medan Herr Patriot märkte, gaf han Crediten en wink, at han tog sitt afträde til widare. Han haltade så illa vid utgåendet, at jag frågade Herr Patriot, om han intet wiste något råd för de arma Benen? Det ena, swarade han kan botas med en promt Execution, så at Ståndz-Personer, som hafwa Capitaler, kunde med säkerhet gifwa Köpmän Penningar, det andra med ett alwarsamt förfarande i Fallisements-Saker, och will jag icke annat förmoda än ju desse Medlen i akttagas. Denna Curen förstod jag mig intet på, utan lämnar den til wåra förfarna Politiska Läkare. Ytterligare sade Herr Patriot: Innan Crediten bland köpmän kan aldeles blifwa frisk, måste nödwändigt fölljande komma j en öm Åtanka: Wi hafwa få Capitaler i handelen emot dem wi kunde hafwa, derutaf, at alt för många ha en orimmelig tok-Högfärd i Hufvudet: De willa alla wara wälborne Herrar ock junkrar. Köpmansståndet
#122 är dem alt för gement. När nu ett Capital genom många åhrs försiktighet är sammandragit, skingras det strax då Köpmannen dör, ty hans Söner skola för allting blifwa store Män ock döttrarne förnäme Fruer. Nu kan man lätteligen föreställa sig, när Köpmannen med fattigt eller alsintet Capital skall begynna arbeta, huru långt han hinner, ty om han har aldrig så gott Hufwud, så är där ingen förmåga at drifwa Wärket fort. Sådant hindrar icke allenast Köpmannens eget ock hans Credits wälstånd, utan äfwen andras. Til ex: Under min Resa til Bergslagen, märkte jag at många måste taga förlag til brukens behöriga drifwande af fremmande. Hwarföre tagas de icke af wåra egne handlande, om så skulle behöfwas? De hafwa intet. Det är illa nog.Hwad måste 4icke Riket lida deraf, at de hafwa handen i sådet, der wåra redbaraste Effecter finnas, som aldrig wända sig åt Norden utan för winst. Nog är änteligen så mycket penningar i landet, at sådant kan hindras genom god anstallt, men i medlertid är det swårt, om icke flera Capitaler komma i wåra Köpmäns Händer.
Såsom Köpmans-Ståndet intet har sitt tillbörliga anseende i folks inbillning, så lägga Rika mäns barn sig intet derpå derföre effter min mening, skulle man encouragera wälmående folk, utan hwilkas afföda Purpuren lika fullt kunde skimra, at föda sina barn upp deruti; ty man kunde wäl ändå hitta på, at förnöya deras Ähregirughet, som gagna landet i handelen, fast icke med skiöld och glafwen. Wår fattigdom är nu Creditens wärsta fiende, ock denna synes liksom hafwa wunnit fasta ock skiöte på wår grund: Wi nödgas sällia det wi kunna
til wäga bringa, såsom wi kunna, äta ock öda derpå löst,
#123 förskrifwa kram för redbare effecter, kräma det ut det dyraste wi kunna, ock til tacka, offta få see fremmande Hiert-Klämmare pina oss om Remisser. En reel Handel kräfwer stora Capitaler, och de finnas intet der de borde wara. Sij, så är liten Rörelse Orsaken til liten Credit. Uti mitt Stånd äro några, som äga Capitaler, men så rädde och otiltagsne, at jag skiäms på deras wägnar. Sådant duger intet: Den icke wågar, han intet winner. En Köpmans syssla är at försöka, dock efter moget öfwerläggande, ty jag råder ingen at rusa {blintwis} [blindtwis] åstad. Sitter en Köpman stilla, som kan röra sig, så giör han emot sitt samwete, ty fast han kan läna ut Penningar på Interesse och skackra med Reverser, tils han får Pungen stinn, måste han dock weta, at han är förbunden at gagna sitt Fädernesland så mycket han förmår. En god Rikets Lem håller det icke för nog, at föda sig sielf och skrapa Penningar tilhopa, utan han will bidraga til hela Kroppens Hälsa.
Hade wi ymnighet af rätta Köpmän, skulle Crediten intet see så eländig ut.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XVIII.
Kom nu och skilg trätan, min Läsare; Herr Gyllenbalance påstod i går at Souverainiteten är qwar i Landet, och Herr Hiertskott säger sig minnas när hon upgaf sin befallande Anda. Du lärer intet willa blanda dig i denna grannlaga twisten, utan snarare tro at Herr Gyllenballance blifwit Hufvudyr af de många Förordningar han läsit, som understår sig tala så dierfft; Men stor sak, det är intet så fahrligt som det låter, och i öfrigit kan jag försäkra dig, at desse mina Auctorer aldeles intet {lijkna} [likna] de gapande Korpungar, som på Torg Caffe-Hus och i Lag skrika om hurudana Örnar de äro, och [lijk] som påminna Jupiter hwar gång han skal gripa til dunder och blixt eller lägga det bort. Herr Hiernbrott drog på munnen wid denna skiljaktigheten, utan til at öpna honom, ty han har som flera Lärda en släng af den öfwermåtton försiktiga {rädhågan} [räddhågan], dock på Herr Hiertskotts tappra up
#muntran, som med sitt goda samwete icke är rädd för döden, mycket mindre för hot och fåfengt brakande, talade han således: Herr Hiertskott lärer tyckas, at intet annat kan kallas Souverainitet än en Regerandes Oinskränkte Enewälde, i hwilket anseende han ock har rätt; Men Herr Gyllenballance förstår härmed {Lagens} [Lagsens] Oinskränckte Enewälde, hwilken
#125 Souverainitet intet annat heter på Swenska, än Wår Frihet. Huru kan Twång och Frihet wara ett, sade Herr Hiertskott? Jo rätt wäl, swarade wår Lärda, Ondskans Twång är Dygdens Frihet. Jag kan både lee och gråta när jag hörer någon inbilla sig, at Allmänt Högmod, Öfwerflöd, Wåld, Bedrägeri, Upror, Partier, Dumhet, och med ett Ord, den liderligaste Obändighet, äro Frihets-Tekn hos ett Folck; Men jag wil taga saken längre tilbakars och I skolen henne lätteligen begripa:
Ingen kan neka, at ju Gud är den Allrafriaste warelsen, men hans Frihet består deruti, at han af ewighet, {tilbundit sig dessa lagar} [ochså är then aldrafullkomligaste warelsen; hans warelse är sielfwa then LagC? ], från {hwilka} [hwilkenC? ] han omöijeligen kan gå, så framt hans höghet skall wara den högsta och hans Ähra den härligaste. Friheten har han äfwen meddelat menniskian, således at han bundit henne til en naturlig Lag, ifrån hwilken hon icke kan gå, så framt hon icke wil förlora likheten med Gud, men i anledning af denna Lagen får nu den dödeliga giöra hwad han will, wara sin egen Herre, Konung och Domare, och deruti består hans naturliga Frihet.
När en hop Menniskior sällat sig tilsamman i ett förbund, har det skiedt i den tankan, at få lefwa i Frihet och Fred för oförrätt och alt förtryck, så wäl innom som utom sig, til hwilken Ända Gud i Naturens Lag befalt dem inrätta sig borgerlig Rätt, Öfwerhet och Domstolar; Men gå de ifrån denna Afsikten och Missbruka sitt Lagstifftare-Ämbete, så blir hela Folk-Kroppen en Slaf af sina swagheter och dess Frihet trampad i träcken: En Frihet som elliest när Lagen blommar i sin wälmackt, är ett högt och ädelt Wälde. Detta Wäldet
#126 har ett folck fått af Gud och detta wäldet öfwerantwardar ett Folck understundom från sig til en Konung: Så giorde det fria Folcket som Romulus hade plantat på brädden af Tibern, hwilket sedan utspridde sig kring hela Jorden: Ett Fragment, som ännu förwaras i Rom uti Kyrkan S. Johan af Lateran, innehåller dessa Orden: Han (Vespasianus) skal hafwa rätt och mackt at företaga och giöra alt det han finner gagneligit för Republiquen och enligit med Guddomliga och menniskliga, Almänna och enskylte Angelägenheters höghet, likasom Div. Augustus, Tiberius, Jul. Ca"sar Aug., Tib., Claudius Ca"s. Aug., och Germanicus för honom hafwa hafft. Så hafwa ock flera Nationer giordt, men om Konungarne gått öfwer sina skrankor, så hafwa de icke dermed upphögt sig, utan förnedrat sin Höghet och befläckat sin Glantz. Samma åtskillnad, som nu är emellan en rätt Konung och en Tyran ({nemligen den} [thet är en sådanC? ], som missbrukar sitt, af Folket skiänckte Enewälde) samma är emellan en rätt Frihet och ett obändigt Sielfs-wåld, som icke annat är än ett Folcks Ook (fast det icke kännes tungt) och ett wärkeligit Slafweri, ty Lagen som är ett Folcks Frihet, blir derigenom underkufwad.
Nu ären I alt för Alwarsam, sade Herr Gyllenballance: Få see, om intet Argus för omaket får heta torr i dag. Ja, tänkte jag, det är bäst at intet förlora det allmänna tycket för Herr Hiernbrotts skull: Effter I talen om Lagen, sade jag, will jag berätta hwad mig hände för några dagar sedan: Jag gick så diupt i tankarne, at jag intet wiste Ordet af, förän jag genom en liuflig spatzergång, kom oförtänkt in i ett stort Hus, hwarest jag i ett annat rum hörde en Mans röst, som
#127 utan krus och bewis strängeligen alla i ett Rike gagneliga påböd och förböd skadeliga gierningar. Detta liudet war så myndigt, at det satte mitt ansickte i ödmiukt skick och brakte mina händer til at blotta mitt hufwud. Jag lade Örat til och tänckte: Om du blir så åtlydd, som du befaller, så ästu en stor Man. Hans Påbud woro billiga, men oaktadt alt det han hotade med Straff och witen, war jag så underlig den dagen til sinnes, at jag icke kunde inbilla mig, det alt blef efterkommit. Dessutan talade han offta så mörckt, at det behöfde oändeliga uttydningar, ty Contradictioner kan jag icke tro der woro, fast mitt ringa och bäfwande begrep så tyckte. Emedan talet war liufligt och rättrådigt, trodde jag at denna Mannen intet war högfärdig, utan lät Folck tala med sig, derföre fattade jag mod och steg in til honom. Aldrig har jag sedt så wyrdig, hederlig, gammal och tillika frisk Man, fast han war blind som en sten.
Han satt i en Länstol och commenderade som en Påfwe, men blef hörd som en Tiggare-Munk, ty nog såg jag uti en öppen Sahl, som war något lägre belägen, en oräknelig Folkeskara, som lystnade åt hwad han predikade, men de woro dock få, som af godt hierta giorde derefter. De öfrige drogo sig slugt undan, så framt de icke blefwo tvingade. Dessutan stormade en hop Advocater, Process-makare, Formalie-skrikare och Stafwelse-Fängare som Brömsar, at stackars Folcket intet fick Öron-Liud, utan desse uttydde Orden efter sitt tycke. Han hörde at någon war i rummet hos sig och sade: Min käraste Maka, hwi skiljer du dig så offta ifrån mig? Här sitter jag hela tiden allena, fast du wet, at din närwarelse är mitt halfwa lif. Hwar til tienar jag, så länge du ligger i en
#128 wrå och hwilar dig? Jag undrade hwad han mente, wäl märkandes, at han tog mig för någon annan, och swarade derföre intet. Är du intet min Hustru, frågade han? Ney, sade jag, man håller mig för ett Manfolck. Hwad ästu för en Person, sade han? Det wet jag rättnu intet sielf, swarade jag. Hwad heter du då, sporde han widare? Jag heter Argus, sade jag. Är det du, sade han, som så många äro onda på, och önska, at jag måtte bannlysa dig. Det will jag icke förmoda, swarade jag, billigare Folck ha wi, Gudi lof i Landet, än så. Du lär intet weta, sade han, hwem jag är: Jag heter Sweriges Lag, och innebär alt hwad som skal giöras och låtas i alla Sysslor, Mål och Orter. Min hustru heter Wärckstellighet, men nu är hon intet inne, Gud wet hwad hon giör så länge borta. Jag frucktar at {mina} [mine] Fiender imedlertid utan straff stiäla Ögonen ut på Folcket, at tiufwar och skiälmar bli flera än hål och fängelse räcka till och at Madame Chicanen den Horan understår sig om liusa dagen at gå fram i hederlig dräckt, liksom det skulle så wara. Dock, hon lärer wäl utan twifwel wara i angelägne Sysslor, så framt icke skalkar ha narrat henne til at löpa wilse, eller bundit henne händerne, som några gånger skiedt, med Guldsnören. Det är swårt, tänkte jag, at intet Gubben skal få ha sin hustru i fred. (Aldrig må de ährliga bättre, än när skiällmar bli straffade.)
Du kan dömma, tillade han, om min Ålder, när jag räknat långt öfwer 1000 Wintrar. Abaris, Zamolxis, Wiger Spa och många Ålderdomens Lius ha warit mina Foster-Fäder. Några tölffter Swea och Göta drottar ha warit mina hägnare. Min
#129 härkomst är ypperlig: Naturliga Lagen är min Fader och Himmelens Monarch min Farfader. Min Far hade twå yngre bröder, hwaraf den äldre kallades Folcks-rätt och blef werldslig, den andra hette Mose-Lag och slog sig til det andeliga Ståndet. Deras Systrar Himla-Läran och Sedo-läran blefwo giffte, den förra med Nijt, den andra med Förnufft, så att du med alt detta ser, at jag är storsläcktad. Jag har ock hafft barn: Mina Söner fölgde med detta Landetz forna Hiältar i många fremmande Länder, der de sig nedersatt och säijas nu må wäl. Det giör mig godt om Barnen. De skola [ock] ha {Wärkställigheter} [Wärckstelligheter] til Makar, som aldrig gå ett fiät från sina Män, fast det skulle kosta dubbla bördor för Galgar, Båhl, Grafwar och Galerer. Jag hade ärnat at räkna mig långt omkring i släkt med honom på Sedolärans sida; Men i det samma kom en Hieltemodig Herre in, samt fyra stora och en något mindre Person, hwilka hälsade så bekant, at de syntes komma dageligen dit. (Jag törs säija, at det war wår Konung med Riksens Råd och Ständer, så ädelsinte och täcke sågo de ut.)
De frågade Gubben huru han mådde och strax, må [manA? ] tro, Fru Wärckställighet wiste til at wara tilstädes med så oskyldig Mine, som om hon aldrig skulle warit ett steg borta utom sin Mans Wettenskap. Jag kan tänka, hon tordes intet annat bekänna. Sedan de styrkt Gubben med tienlige ting, togo de sitt afträde. Wi pratade sedan om åtskilligt, hwilket Herr Gyllenbalance wäl lärer ha hört förän i dag. Utan twifwel, swarade wår Jurist, du skal weta at jag känner den Gubben på mina fingrar, Gud beware honom så wist---
#130
Jag frågade Lagen, huru det kommer til, at Fru Redelighet så sällan synes. Det är illa, sade han, men det angår mig intet. Detta är Himlalärans och Sedolärans ensak, hwilkom det tilkommer at skaffa henne i {omgänget} [umgänget]. Ja, tänkte jag, det är wäl så lätt för dem at giöra: Många skalkar see nu ut som de Redeliga och aldrig är någon så elak sak som icke kan få fromma Kläder. Det grepet är det äldsta af alla som Hin Onde brukat, ty det klingade först för de fullkomliga Öronen i oskyldighetens Stånd och giorde en rasande willa. Pra"texter måste man nu taga för reda Penningar. Men jag tröstade mig wid en ting, det är Samwetet, och dermed gick jag ut.
At Fru Redelighet är åldrig här i Landet lära många ha sig bekant; Men til Upmuntring för dem, som ännu ha ädel blod i sina Ådror och til skam för dem, som med sin Falskhet willia dock ha förträdet i {sitt} wäsende, seder och Dygder för de forne tiders goda Män, hwilket hindrar denna ädla Fruns säkra wistande ibland oss, will jag införa en del af ett gammalt Manuscript ur Herr Hiernbrotts bibliotheque, skrifwit af en rättsint man, fast han hafft en wilfarande Religion:
»--- Swa bider jak warum Gud, den heliga Jomfru, »S. Eric Konunger, S. Henric af Upsal, S. Bryniel af Scarom, »S. Sigfrid af Wåräng, S. Eskil af Strenganäs, S. Niclaus af »Linköping, S. David af Munkatorp, S. Botwid, wara Moder »S. Brite af Wastenum och henna doter S. Kadrin, S. Elin af »Sködwe, S. Ingrid af Skeninge, S. Ragnild af Tellge och »all Helgon fore then ährlika Riddare Herr Stens Sial, fore »ty at han war winsäll, trofast og huldfrägdadur, og lekte
#131 »aldrig med twa skiöldom, og bar aldrig twa tungor i enom »munn, tolket lat han at dölskom og fölskom, {og} [och] war i hierta »som i ordom, og lat bygga pa sik, swasom a hellaberg, og »torfde icke wider lagur og rätter, i ty han war spaker og »goder, men gat icke see orätter gaa ostraffelika--- Än finnes, Gudi ähra, Folck i Swerige af samma arten, men när du nu slutar Arket, min Läsare, så giör mig den Wänskapen och tilstå med mig, at de liksom Penningarne äro tunt sådde. Kanskie jag bad dig om en ting, som du hade giordt min Bön förutan.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XIX.
Hwad säger Argus i dag? Han säger at Menniskian är mästedels ett {oskiäligt} [oförnufftigtC] sammanhang af Högmod och wanmäcktighet, Aristoteles må nu säija huru länge han wil, at det är ett {skiäligt} [förnufftigtC] Creatur. Kanskie hon war så på den tiden, men åtminstone wet jag wist, at hon intet är så, i denna. Du ursäktar mig fuller, min Läsare, at jag talar så blindt ut, det andra {tänka} [täncka], utan anseende til Personen, ty du kan trösta dig derwid, at i desse Definitioner (min ock Aristotelis) finnas Grader, mer och mindre tillämpning, så at {du} [tu] til äfwentyrs får räkna dig til den senare; Men trösta dig icke förmycket, ty egen smickran är wärre, än Hostan, hon kommer wäl sielfbuden. Du wet wäl dessutan, at jag är Präst i {Sedeläran} [Sedoläran] och säger oförskräckt hurudan du gemen
#ligen är och will wara, hwaremot Gra"ken icke annat lärer sagt, än hurudan du rätteligen bör wara, ty elliest skulle jag sannerligen gäfwa denna gamla Auctoren, som en Kättare i min {Kyrka} [Kyrkia]. Den som ser wår tidz Högmod och Ringhet, och intet sannar min Definition, han är säkert en Kättare i Moralen, och lärer, kan hända, bli ämnet til detta Arket:
#133
När den stridzmanliga Swenska {Kongen} [Kungen] Ragnar Lodbrok hade mist sin Drottning Thora Borgarhiort, en stor Grefwes Dotter från Södermanland, för hwilken han effter {den} [then] tidens bruk hade wågat lif och Blod innan han fick henne i Brud-Säng, som nu mera (Kärleken ware tack!) icke behöfwes, war han i början, som många änklingar ännu kunna wara, otröstelig, lofwandes Thor ett löffte, at han aldrig mer skulle giffta sig; Men ett halfft åhrs förlopp upfriskade det siuka Hiertat, utdref den förtviflade Sorgen och brackte honom att betäncka sig. Den som är wand wid wår tid, lärer icke tycka, at alt detta är sällsamt. Så snart han hade sedt Aslög Sigurds Dotter, en Printzessa af Halland, kände han den Elden, som wåra Manhaftige Qwinno-Junckrar kalla Kärlek. Han förgat intet tillfälle, att få yttra för henne sin brånad; Men den Skiöna hade deremot ett sällsamt Fröken-Sinne och war ganska olik wåra Jungfrur, ty hon giömde sig undan för den stolta Printzen, förklädde sig i grof Dräckt, gick i willa Skogen wall med Getter, swartade Hyen, at hon icke måtte igenkännas, och på det hon ändå icke skulle menas wara hwit eller Konunga-Barn, kallade hon sig Kråka. Så kär höll hon {Jungfruståndet} [Jungfru-ståndet], och så swår höll hon Drottninge-Högheten. Rart Exempel! Det förra lärer wår tid mena wara tyngre än Bly, och den senare lättare än Fiäder, elliest förstår jag intet dess mening. När Aslög en gång satt i Skogen och räknade sina Kidlingar, hörde hon bland de håliga Klyffter ett Dwergaskrän eller Echo, som jag menar sielfwa Sanningen med sitt rop lärer {förorsakat} [förordsakat]. Det talade således:
#134
Du Fofnisbanas Foster, när alt Folck af begge Könen hafwer ihoplagt Ögonen, lära få af dina likar kunna tällias, ty du retas icke af Kitzligheter och du dåras icke af en fåfäng Ähra. Du dölier din högbördiga ätt, ditt stora Namn och din fägring under Bergs-skuggar och Walmars-Kläder, men dermed döllier du intet din Dygd, derföre ästu ändå wärd en Crona. Du kan icke emotstå Ödet: Det har beslutat at Sigurd Rings Son skall äga dig til Drottning, och at de yfwerborna Konunga-Släkter skola härstamma af din blod: Af dig skola komma Inglingar och Tatlingar, Bönder och Folkungar, Wasar och Palatiner, hwilka hela werlden icke nog skall kunna wörda; men effter Du, som en hög Person, wil likwäl wara ringa ansedd, måste du weta, at i de senare tider skola komma ringa menniskior, som ändå {willa} [willia] wara högt ansedde, så at {de} [the] som icke åstunda högre Namn, titul och wärde än de förtiena, lära snart kunna räknas. Så olikt blir den tidens sinne emot ditt. Dig tyckes wäl nu, at {ditt} [titt] Guld är lika dyrbart, fast det giömmes i mörkret, men då skall man utropa sitt Glas för Ädelstenar, sina Swin för Elefanter, sin Fogde-safft för {Kongelig} [Kongeligt] blod och sina små Namn för Heders-titlar. Man älskar då så högt sitt eget, at man intet wet med hwad strek man skall pränta och utrita sina Kära Namn, då de skola skrifwas. Den ena dömmer effter sig sielf huru den andra är sinnad, därföre skall Smickran taga öfwerhanden, och falska titlar skola flyga i lufften så tiockt som stofft. Det kan änteligen lidas, at mången, ehuru Arm han elliest är, synes få sitt uppehälle af högre Caracter hwarmed han antingen kan mätta sin Ährelystnad eller sin
#135 Hustru, som äfwen måste näras af fåfängan; ty Mannen kan ha sitt försiktiga öga på det tilkommande, nemligen at få stå så mycket hederligare i sina eller sina Barns Personalier, upfyllandes således med Caracter, det som {fattas} [fattades] i förtienst, och Qwinnan kan förblindas af det närwarande, nemligen at få sitta högre vp i lag, botandes således med förträde det som brister i beröm (i hwilket konstiga Grep äfwen många Männer {icke lära} [intet] gifwa något Fruentimmer effter); [Och måste du dess utan weta, Min Läsare, at fåfängan är en så mäktig Fru, at hon offta kan bidraga til Riksens Inkomster, hwilket kloka Män hafwa i ackt tagit; ] Men det lärer icke skäligen kunna lidas, at många af det släktet skola otilbörligen tilwälla sig de titlar, som dem icke tilkomma. Dessa Orden, Aslaug, som til äfwentyrs af Sagorne blifwa framförde, hörer du af den, som icke är rädd, fast alla den tidens titul-giruge wille gripa til sina caracterizerade wapn. Några Adelsmän tyckas icke wara gode nog, om de icke få kallas Baroner, fast än utom Matrikelens {wettenskap} [Wetenskap]. Nåds-Titulen blir klistrad på alla röda Byggningar och mer än allmän giord. Ofrälsefolk måste då för allting bruka märken och Signeten med hiälmar och afdelningar som Adel. Adeliga Jungfrur af medelmåttige wilkor mena sig ingen ähra hafwa, om de icke få heta Fröknar. Hwar och en Präst måste ofelbart heta Magister, antingen han blifwit Promoverad i bond-gästebud eller på Parnassen. Hustrur, som en tid förut med heder hette kära Mor, få då alterationer, om de icke {bli} [blifwa] hälsade för Fruer
#136 eller Madamer. Hwar och en skrifware, som fått en stor Peruque, en grann klädning och förbehållande Mine, skall heta Secreterare. En hop Bokhållare bli icke stinne nog, om de icke få heta Camererare, några kladdräknare, igenom hwilkas händer knapt 100 Plåtar åhrligen roulera, skola änteligen heta Bokhållare och några ymkeliga Fogdar, som på små Säterier knapt hafwa Nyckel til en Spanmåls-Bod, måste heta Inspectorer. Hwar och en Gesäll, ja, hwar och en {bönhas} [Bönhås] will heta Mästare. Öfwerheten i landet lärer nödgas, at ibland de anseenligare uprätta Rang-Ordningar, elliest skulle Högfärden så utwräka Ordenteligheten, som Öfwerflöden utskyfflar Penningarne. Det blefwo dig förlångt, Aslaug, at afhöra all den tidens högmodiga Nedrighet och nedriga Högmod. War nögd, at du icke sielf är så sinnad, och at du lefwer så lång tid förut.
Printzessan suckade, steg up, gick hem, bortlade sina Wall-Kläder och beredde sig at jaka til den stolta Ynglingens Kärlek. (Nu kan jag känna igen henne, nu wet jag hwem hon war lik, fast hon giorde der med intet annat, än rätt och ärbart.) Hon tackade Gudarne för uplysningen i sitt göremål, och at hennes Öron intet woro skapade til at höra de omtalte Titlarne.
Än jag, min Läsare, som tycker at denna Spådomen träffar in på wår tid. Hwad tror du wäl om min Dristighet? Månne jag intet för {omaken} [Omaket] får alla wåra Guldsmidde Apor på halsen? Dock, kan skie de besinna sig, efter det icke lärer wara mödan wärdt at bestrida mig: I fällt mot större Auctorer kunna de inlägga större Ähra. Alt det jag har sagt, har jag hört af Herr Ehrenmenvets egen Munn, och jag hoppas at han wäl kan förswara sina Ord.
#137
I går stack Herr Hiernbrott til mig fölliande Bref, som länge sedan blifwit honom tilstält och kan komma i detta Arket öfwerens med mitt ämne, ty så mycket möijeligit är, wil jag bibehålla mina {Correspondanters} [Correspondenters] wälwillia:
Min Herr Argus.
Jag har med nöije öfwerwägat Edra wälgrundade Critiquer, och twiflar icke, at I ju ännu lären med tilbörlig beskiedelighet höfla utaf den grofhet, som finnes hos åtskilligt Folck uti wårt allmänna wäsende. I synnerhet lärer det inritade missbruk af sielftagne store Titlar, hwilka mig icke annorlunda förekomma, än Öknamn, förtiena en hwass Skrubb Höfwel: Jag har icke allenast offta med missnöije hört huru ett falskt Hierta kan skiära til i wäxten, när det will smickra en annan; utan ock med förargelse förnummit, huru mången kitzlar sig af sådane klingande Ök-Namn, och derföre högeligen kan förtörnas, när han af redeligt Folck blir nämnder effter sitt Förstånd, sitt Ämbete och sina Förtienster. Dock som jag hoppas, at alt detta lärer i gemen komma under min Herres ompröfwande, så wil jag allenast nämna det missbruk, som skier med Magister-Titlen i Prästeståndet: Ty näpligen har en nyss utkläckt Student, som ock knapt gått om kring Academien, fått Kragen kring Halsen och Kappan på Axlarne, förr än han måste hälsas för Herr Magister. Jag wet wäl at desse Heders-Titlar blifwa tämmeligen fahla för Penningar, hwarföre de ock blifwa nog förakteliga; men så kan dock ett sådant Missbruk icke uphäfwa sielfwa Bruket: det kan ei heller pra"judicera en braf Karl, hälst som Åsnan ändock icke kan döllia sina långa Öron, oansedt hon i Pannan
#138 skulle bära en hel Intimations-Tafla med ett stort M uppå. Imedlertid synes det dock wara en otilbörlig Ähre-lystnad hos dem, hwilka ehuruwäl de icke kunna passera för goda Lärjungar, likwäl willia hälsas för Mästare.
Sådane inbillade Magistri pläga förswara sig med detta inkast: Det finnes likwäl mången, hwilken änskiönt han icke är Magister, dock i sina studier är en så braf Karl, som någon Magister. Jag har ock aldrig nekat det, men så tror jag dock, at {de} [the] som så i sanning äro, aldrig lära åstunda den Titelen, hwilken de sig aldrig förwärfwat, och hwilken i krafft af Kongl. Academiske förordningar allenast kommer dem til, som aflagt offenteliga prof af sin Lärdom. Hwarföre man ock sällan eller aldrig skal höra ett sådant inkast af andra än dem som läna fiädrar af Påfoglen och sedan skiämmas, när hwar {tar} [tager] sin fiäder igen. De willia wäl ursäkta sig dermed, att de {mot} [emot] deras willia så blifwa nämnde; Men hwem wet om de icke deraf innerligen kitsla sin Äregirughet? Ty elliest kunde de med beskiedelighet afslå en sådan oförtient heder. Det är intet utan, at ju en stor del stå i den inbillningen, det Präst och Magister äro alt ett, och är underligast, at folk af förstånd och wilkor jämwäl giöra ett med de förra; Men så tror jag säkert, at om wåra inbillade Magistri lärde rätt känna sig sielfwa, så skulle de weta i rättan tid ock med all höflighet, at betaga dem en sådan inbillning. Doch jag må intet widare tala om detta missbruket, hälst som jag hwarken sielf förwärfwat mig en sådan Titul eller är
#139 ibland de Lärdas antahl; Utan må samtelige Herrar inbillade Magistri gerna så heta, så lenge de kunna få lagren i gröna Gången, fast de intet fått honom wid Academien, och så lenge som Ironia är Tropus i Rhetorican. Jag förblifwer
Min Herres
Hörsamme Tienare
Ca"cus.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XX.
Det är både löjeligit och beklageligit at höra huru dierfft och högmodigt en del Menniskior ibland oss förswara en i sig sielf eländig och nedrig mening, i det, de påstå at wi nu för tiden böra wara nögde med de författningar som wåra Förfäder giordt til deras wälfärds wid makthållande och ingalunda utse andra Maximer än dem de pröfwat och försökt. Den som besinnar huru en ständig obeständighet härskar och regerar i alla jordiska ting seer lätteligen huru illa det Folck måste råka ut som wid alla åtskillige omständigheter skickar och förhåller sig altid lika, och den som tror at Menniskior fått förnufft til den ändan at de skole betiena sig däraf til deras förmån och nytta, kan intet annat än beklaga at en så dyrbar gåfwa blifwit dem anförtrodd, som intet ärna bruka och nyttia densamma.
Ehuru orimmelig denna Meningen är, så hindras likwäl derigenom månge nyttige inrättningar. Anledningen til det jag säger, har i synnerhet denna gången en obekant Correspondent gifwit mig som giordt en uträkning på hwad fördel Swerige skulle hafwa genom ett Assecurance-Contoirs inrättande. Hans bref lyder sålunda:
#141
Min Herr Argus.
Af min Herres hwar Torsdag utkommande Ark, finner at min Herre är mycket wälmenande för det allmänna bästa, så är ock jag effter min lilla förmåga, min Herre kallar sig Argus, det är en Man som med 100 Ögon see kan, utan twifwel lärer min Herre med något {dera} [thera] Öga här i Staden sedt, ett project til ett Assecurantz-Contoirs inrättande, hwilket tyckes för wårt käre Fädernesland wara högst nyttigt och nödigt, men beklageligen är, at så snart något nyttigt för Fäderneslandet projecteras finnas de som der emot arbeta, hade Herr Argus så många Öron som Ögon, är säkert at han härom redan alt för mycket hört talas at det är en Nyhet som för wårt Land är skadelig. Men at intet så är, ses af understående Copia af ett Bref ur Amsterdam til en sin Wän här, då jag war hos honom, lät han mig det see, och bad det jag hemma wille räkna effter om Calculation war richtig, som jag ock giorde och med samma lät copiera Brefwet, hwaraf ses hwad {farlig} [farligt] försåt ställes för Assecurance-Affairer. Min Herr Argus laga så at wist slut blifwer angående denna Sak innan hinder kommer i wägen, hafwa wi {båda} [både] ingen privat {nyttia} [Nytta] deraf så hafwa wi dock som ärliga Patrioter den {fägnan} [fägnad] at see och höra det stora Capital besparas i Landet, och at wi då få boo i ett förmögit Land, där stor Fattigdom tilförende warit.
Jag är en Kiöpman, som intet annat söker än Gudz ähra och mitt Fäderneslands förkåfring, {önskade} [önskande] det så i min Macht som i min wilja stode, hoppas då skulle gå bra til, jag giör min flit utom {Rijket} [Rikes] at nobilitera wårt egit
#142 Landz Producter och Manufacturer, hwilka ingen Utlänning kan wara förutan, fast de så säja, weet jag det bättre, jag låter från utrikes igen inkomma sådant som här i Riket intet kan giöras, som Salt, Wijn etc. men aldeles intet något kostbart och skadeligt Kram-Godz, jag för min del och för min lilla handel, betalar åhrligen til Holland en 10000 Daler Assecurans Penningar, hwilka {önskel? } [önskar] här i landet kunde besparas {egenom} [igenom] ett här wäl inrättat Assecurans-Contoir, hwad mig angår skal intet försumma at befodra ett så nyttigt Wärck, hoppas min Herre ock sin flit giör.
Jag förbehåller mig widare den ähran at få correspondera med min Herre angående Materier som kunna wara wårt käre Fädernesland nyttiga, emedlertid förblifwer V. P.
Copia af {förenemde} [förenämbde] Bref daterat Amsterdam den 6 Januarii St. Nov. 1733.
Wår Beurse är råkat i stor Confusion öfwer ett Project til ett Assecurans-Contoirs inrättande i Stockholm, man har härtils hållit sådant för ett löst Spargement, men Bref så wäl från Hamburg som London berättar det wara wist. I swar af detta har den ähran at wänta min Herres mening derom, och hwem sådant må hafwa projecterat samt om des {designe} [deseine] intet skulle kunna förgiöras med någon anseenlig Discretion, tror min Herre sig kunna tiäna wår Republique som elliest innan 60. och 70. åhr kommer i underballance med Swerige, skulle straxt gifwas anwisning til en hederlig belöning för min Herre. Emedlertid beder i alt försichtigt at gå, på det at wårt förehafwande ei må {röyas? } [röijas].
#143
Til min Herre såsom min förtrogne Wän {will} [wil jag] giöra en Calculation at see hwad wår Republique åhrligen förlorar och Swerige winner och besparer derest {Ass< aff<} [Assecurans-Affairer] i Swerige har fortgång, man calculerar at från och til Swänska Hamnar, navigera åhrligen aldraminst 1200 Swänska {skep} [Skiepp], hwart och ett räknas med {skep} [Skiepp] och ladning minst til Fl. 20000.--- är för 1200 {skep} [Skiepp],--- Fl. 24000000.--- a 1 1/2. 2. 3. 4. 5. proCent Premie, nu wil jag räkna öfwer hufwud til 4 proCent, giör--- Fl. 960000. För 2400 St. Poliser, 1 på Skeppet och 1
på ladningen wil allenast räkna fast det
wäl händer at 3 a 4 Poliser brukas
til hwart Skeps Last a 36 Stu"ver 4320.
Polis kallas i Holland det tryckta och stemplade Papper hwarpå Assuradeurerna tekna sina Namn och Summan som de försäkra. NB. Til Herr Argus efterrättelse blir för sådane Poliser här i Stockholm en åhrlig avance til Charta Sigillata-Contoiret, en Summa af ungefehr Dal. 13000 Kopparmt.
Commissionerernes provision 1/2
proCent af 24000000--- 120000
tilsammans Fl. 1084320
eller Riksdal. 433728 Hc. som giör a. 34 Marck. per Rd. Dal. 3686688 Kopparmynt skulle nu Assecurantz-Compagnie i Swerige komma i Credit, {egenom} [igenom] des goda inrättande och {Siöskadarnes? } [Siö-Skadernes] promta afgiörande och betalande, fruchtas at många andra Nationer der skulle låta försäkra sina Fartyg, i synnerhet de Städer som ligga wid Öster-Siön, hwilkas Försäkringz-Summa åhrligen bestiger
#144 til Millioner Gyldens, på det sättet fruchtar man at Swerige blir ett mächtigt Land, och at det blir mycket folckrikt om Fabriquerne och Manufacturerne hädanefter som härtils redan encourageras. P. B. E.
NB. Hwad förestående Calculation angår finner at Herr P. B. E. i Amsterdam för {minder} [mindre] än för mycket calculerat, det befinnes at förledit åhr allenast ifrån Stockholm til diverse utrikes Orter utgångit 476 Skepp, och så många äro ock wist det åhret inkomna til Stockholm, då det giör tilsammans 952. Effter Herr P. B. E. Bref skulle då allenast til och från de öfriga Hamnar i Riket wara 248 Skepp, som tyckes wara förlitet, och kan man säkert räkna 952 som då giör öfwer hela Riket 1904 Skepp, kommer altså ännu en god Summa Rd. at läggas til de ofwannämde 433728 Riksd.
Du skulle fuller täncka min wälmenande Läsare, at alla skulle önska en slik inrättning, hwarigenom wårt Rike årligen kunde bespara ett ansenligit Capital, men kom wäds, at ett sälsamt släckte {skulleA? } ändå komma och knota deremot, förebärandes: Swerige har stådt så länge och aldrig har man wetat af något Assecurance-Contoir, hwad är detta för optog? Wi höra så många Nyheter. Må intet wåra gamla kloka Kiöpmän som ägde Capitaler, kunnat giöra detsamma om de så funnit för Riket nyttigt? med mera: Men min enfaldiga egennyttiga eller afwundsiuka wän, Swerige har försedt sig mycket, skal det aldrig rättas: Swerige ricktade länge andra med Tackjärns utförande, at jag allenast må nämna ett Exempel, innan här
#145 smiddes Stångjärn hemma i landet. Du skall ock weta at wåra Förfäders omständigheter woro ganska olika ifrån wåra. Deras lefnadssätt krafde intet all den omtanka huru de skulle {bärja} [bärga] sig, som wår närwarande tids maner nödwändigt fodrar af oss. Intet wil du snyta i Näfwan och slänga i Golfwet utan du wil hafwa Silkes-Näsdukar, intet wil du äta Smörgås om Morgonen, utan du wil dricka The, Caffe' och Chocolade, intet wil du gå hela dagen utan ett Glas Wijn, som de giorde. Ser du då at det är {högst oss} [oss högst] angelägit at blifwa räddare om Penningar än de, efter wi bruka mera däraf. Jag will intet uppehålla dig med en så klar saks bewisande, utan som jag hört af Herr Patrioten at några wälsinnade af wårt Borgerskap, redan giordt sig den berömlige mödan at öfwerlägga om huru ett sådant Assecurance-Contoir, bäst må kunna inrättas, så at både utländske och inhemske få Credit därföre, wil jag til slut bedia dem föra saken til slut så snart giörligit är, ty jag tror det skal med Guds hielp lända til det {allmännas} [allmänna] Bästa och deras egen heder.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXI.
Käre Argus, fullfölg widare den Definitionen, som du för fiorton Dagar sedan gaf på Menniskian, sade Herr Hiertskott til mig i Måndags, ty at hon är sannfärdig, kan ingen bättre weta, än den som offta warit ibland Soldater. Nå {wäll} [wäl]. Jag wil börja på: Menniskian är ett Sammanhang af Högmod och Wanmäcktighet. Det är ett så rikt ämne, at jag dermed kunde upfylla så mycket Papper, som åhrligen ödes i ett Kongl. Collegio, men nu wil jag allenast tala om det Diuret Skryt, som aflas af desse twå Fahrsoter, Högmod och Wanmäktighet (hederliga Föräldrar) och sitter på Tungan hos hwar och en som af dem är intagen: Det är så litet, at det intet synes, men det {utföser} [uthöser] ord, som offta äro 10 gånger större än Personen. Tänck, at en så liten Matk skal kunna utblåsa så stora wäder! Jag har offta tänckt, at några af wåra Medici skulle kunna utrota detta lilla Odiuret, som gifwer en alt för elak stank för de kringstående och förgifftar de unga Sinnen, troendes säkert, at en del af dem (oaktadt alt {det} [thet] man talar om deras okunnighet) skulle thet förmå, om de fördubblade sin Konst, ty det trifwes intet gerna hos dem, som af deras hand få dubbel siukdom, icke heller hos dem,
#147 som äro färdige at stiga neder i grafwen, hwartil jag wist wet at dessa Medici mästerligen kunna bidraga. Men hwad skal man säija? Det är bäst de innehålla sin Konst. Dess utan {willa} [willia] mästadelen Menniskior intet mista sitt Skryt, utan önska förr, at bli af med den ledsamma Gästen Samwetet, som sitter innan före och knotar på detta Diuret.
Wid Mälarens Böljor har Fru Lycka en ansenlig Sätes-Gård, som glindrar af Torn, byggnader och Lust-Gårdar, på hwilkas leende Alle'er otaliga denna Fruns tilbediare, Älskare och Betienter uttrötta sina lätta Ben och sina snarslintande Fötter. Bland andra förtrollade Härligheter, förer den bredaste af dessa Spatzer-gångar sina Trampare til en stor Grotta, inhuggen i Klippan och innan öfwerdragen med blänkande Muslor, skinande Bergsten och falska Coraller, hwaruti alla under sin Hetta och matthet taga frisk Lufft och nya Kraffter, ty der infinner sig nästan dageligen lyckans mäcktiga Cousine Fru Dårskap, med hwilken jag så ofta (ty wärr) ligger i Process, som utdelar til alla ett slags upfriskande Gele.e, hwilket liknar Cristall och kallas Högacktning; Men det är til at märka, at alla först skola upspänna Käfftarne, på thet Frun må see, om de på Tungan ha det lilla storblåsande Diuret, (Skryt) ty utom detta få de intet gerna smaka denna Högaktningen.
Effter jag hörde glunkas af de Spatzerande, at de warit inne och refraicherat sig, mente jag mig sådant bäst behöfwa, fast jag i denna Trä-Gården intet blifwit särdeles trött, och fölgde Troppen in i Grottan: Jag hade största möda (fast jag smög mig det Stats-klokaste jag kunde) at slippa genom trängslen af famntagande Kiortlar, styfwa Råckar, 148 hwitswäfwande Peruquer och armfäste Hattar, hwarjemte äfwen hwar och en som jag rörde wid, benådade mig med en hwass Upsickt, som man wred på mig öfwer Axlen. Jag {hinde} [hindte] änteligen, at stå bland de främsta, men ack! Här war ett faseligit gapande. Jag undrade om min Nation blifwit antropophager, eller Menniskio-swäljare, men det kunde jag sen intet förstå. De utwidgade sina swalg, at jag önskade wara wäl ute igen; Dock som {skräckeligen} [skräckligen] stora Ord flögo ur desse gapande Munnar, war jag förweten at bli qwar, som en upmärksam Åhörare, fast jag såg huru Fruentimret föraktade mitt lilla anseende:
At höra skryt om sin ungdoms hurtighet, Snille-Gåfwor och sällsamma händelser, äfwen af gamla Munnar, war här intet rart. Några Odalborne berömde sig af sin ägendom, sina gårdars belägenhet, och sina makalösa Oeconomie-Grep, dem intet många fingo lära. Några af sina curieusa Saker och Samlingar, dem de trotzade hela Europa at äga. Några giorde bång af sin milda Öfwerhetz Nåd, blida Hälsningar och Ord, stora Herrars bewågenhet, den de fram för andra åtniutit, sina äfwentyrliga Resor och alla de märkwärdigheter, de med sina egna Ögon sedt. (Paris, kan du tro, blef icke förgätit bland de andra Europa"iska orter.) Några pratade om sin härkomst och höga Släckt, at de åtminstone på ett eller {twå} [tv] sätt woro förbundne med stora Namn, (doch måste jag påminna, at mästadelen de manliga tungor, som jag wiste wara wärkeligen uprundne af ädla rötter, framförde icke detta slags skrytet, ty den som wet sig aldeles äga en ting, wårdar icke at derom täfla, tyckandes sig wara högt öfwer Jalousien.)
#149 Vr några unga Bussar flögo Dunder-Ord, huru de kunde rida, fäckta, jaga och dantza, besynnerligen hwad lycka de hafft i de twå sidsta. Några läto klinga sin flit, sina dryga Arbeten, sina sysslesatta stunder och sitt obegripeliga förstånd i Affairer, anatomizerandes Hufwud-Hår och sohlgrann, så at effter klanget skulle Naturen få ett bättre lopp och regeringen ett bättre skick, om de fingo ensamme råda. Några predikade med häfftighet om sin säkra kunskap i de tilkommande händelser. Några läto höra huru sluga de warit i Lag-Saker. huru de drillat sina wederparter och med hwad heder de stått in för rätten. En wyrdig Man berömde sig med all ödmiukhet och utsökte ord af sin ringhet och heliga swaghet, (löyligt slags skryt.) En stor hop skröt med högwisa anleten af sin fromhet, sina dygder, sin {Kyrkegång} [Kyrko-Gång] och sitt ärbara lefwerne. Det kunde jag änteligen lida, men en del förifrade jag mig öfwer, som skröt af sina laster och dårskaper: Tänck, at en Cavailler berömde sig af sin kåta lösachtighet, sin lyckeliga framgång i kärlekshandel och sin ogemena gunst i dymål hos det qwinliga släcktet. En oförsökt Adels-Man, en Krigs-Buss, en Magister, en Präst, en Borgare etc. stormade starkt om sin Tapperhet i supande hwarutinnan de alla sina medtäflare kunnat omkullkasta, (stora Meriter tänckte jag) några äfwentyrs-ämnen, unga Officerare, Studenter, dieknar, båtzmän, Drängar, och gemena Ansikten bullrade om sina slagsmål och hwad tilfällen de hafft at deruti wisa sitt Hiältemod. Några ädlingar och weklingar skröto med spädare Gnällande af sin lättia, sin sömn, sitt fråssande och sina goda dagar, räknandes för en stor ähra sin okunnighet i Studier, 150 dem de kallade gräl. Några Phantastiske skiäpnader berömde sig af sin säkra renhet från synder, sin wanwyrdnad för Orthodoxien och det förackt de kunde giöra af Religionen. Några gamla Präster och Lekmän skiämdes intet at frögda sig af de Dårskaper, som de i Ras-Åhren giordt vid Academier, Gymnasier etc. Några Slump-Handlare wiste med stora Ord utmångla, huru käckt de dragit up andra godtrogne i handel. Alt sådant war ju intet at berömma sig af?
En hop Politici, Affaire-Drifware och Skrifware woro så fulle af stora Herrars Secretesser och Stats-hemligheter, at ordablåsten uplyffte Fru Dårskaps Kiortlar: De syntes sitta här i sina Cabinetter (förlåt mig at jag {länar} [lånar] stort Folks rum åt små stympare, som kunde nöija sig med mindre) och Dirigera Konunga-Wahlet i Pohlen. Ingen fick liud för en Krigs-Man och en som fölgt Kriget, ty ingen Bataille hade stått, der de icke giort en faselig Figur, dundrandes med sina fahrlighetz-Historier, lik som utslitne Soldater äro wana på Krogar och Gestebud, der den dumma hopen samkas omkring dem, som undrande Fä, at med suckar och bestörtning höra deras Sagor. Härwid kommer jag ihåg, at på hwart {Caffehus} [Caffe'-Hus] har man mästedels en wiss Officerare, en wiss Skrifware, eller en wiss Borgare, som är det rummetz Orakel, och skal afdömma uti alla emellan Supar och Tassar förekommande mål och nouveller. Hans lilla begrep har där en stor wördnad. Några storsnorkade om sina Patroners wälde och sitt wälstånd, lik som Poikar och Barn skryta af sina Föräldrars mackt och sina granna Kläder. Du menar wäl, här woro inga
#151 Fruentimmer? Jo, mångfaldiga: En Fru, en Fröken, en Jungfru etc. framförde på sitt sätt mycket wältaligt huru käcka Repliquer, swar och tiltwålningar de gifwit antingen Manfolck eller sina medtäflerskor. En skiön Flicka kunde intet tiga med sina många Friare, (fast, Gud wet om hon någon hade) och en annan lät oförmärkt, på sitt sätt, men ganska handgripeligen förstå, huru hon sårat de starkaste Hiertan. (Sådant är de wackras käraste tidzfördrif.) Några sade rent ut, fast de icke låddes skryta, at de på sina fingrar förstodo den dyra hemligheten, at upsätta Mössor, coiffera sig och rätt bruka de nu wanlige Moder på Kläder bättre än sielfwa Franska Flycktigheten. Några rosade sig af sin matlagning och Hushålls-Wett, men dessa woro dock icke många. Af Poe"t-Skryt kunde man här få ondt, ty det war alt för osmakeligt, och af de lärdas kryddade Pedanterier war {magan} [Magen] snart uprörd, ty de woro utan Salt. Men åt en ting log jag hierteligen: En Präst och en Handelsman, som jag och hela Werlden kände för rika Gniare, berömde sig af sin Fattigdom, sina Motgångs-stötar och sin stora brist [i Nödtorfft]. Omöijeligen kan jag nu minnas alla de Skryt-wäder, som mig här hwinte kring Öronen; men det såg jag at mäst alla, som gapade, fingo några Skiedblad af det Gele'e, som jag nu strax omtalade. Denna Lystnan betog mig ock, så at jag satte mig til at gapa äfwen så argt som de andra; Men Fru Dårskap, den Styggan, kände igen mig, så at antingen jag nu hade den lilla Matken på tungan eller ey, så fick jag dock intet Gele.. Jag frågade en min Bekante, som plär skryta om för
#152 mig, huru dristig han är i mörkret, huru offta han sedt Spöken och slagitz med Gastar, hwad smak detta Gele.et hade, hwilken swarade at det smakade som Snömos, hwaraf jag bewektes at taga mitt afträde, lika nögd om en sådan Högacktning.
Derpå wandrade jag i Trägården af och an, och satte mig ensam ned på det gröna. Der såg jag en liten ung {frö} [GrodaC? ] resa från en puss, sitt Fädernesland, och klänga sig up på en liten Sten. Från detta Slottet såg hon sig omkring och fick stort mod! Sannerligen, sade hon, min Fahr, den stackars Herren, har aldrig wågat sig så högt. Mina hemma warande Släktingar, de mesarne, ha aldrig sedt det jag ser: Hon undrade på Träd, på Stenar, på skyar och på mig, som en omätelig Jette, den hon braverade; Men wid det jag rörde mig, tog hon med {bäfwan} [bäfwande] dristiga Como"diantsprång ned i en stor {dam} [damm]. Effter en liten stund hoppade hon hastigt tilbaka, och mötte med pickande hiärta en af sina likar ur pussen, som frågade henne orsaken til sin bestörtning: Min Syster, sade hon, Himmelen ware tack, jag kan piquera mig af Courage, men i det stora Hafwet, som jag war, såg jag en förskräckelig gestalt, som gapade til at swällia mig. Nog hade jag kunnat giöra tappert motstånd, men jag kan aldrig så säija, huru jag blef betagen. Den andra log åt hennes skryt, och förstod, at hon i Dammen sedt någon Ruda eller Karp; Doch min lilla {frö} [GrodaC? ] skröt likafult af sitt hiälte-mod och lofwade Mars ett löffte, at hon effter den stunden skulle trotza, jag wet icke hwem. Men en Fransos, som derpå fångade henne i näfwen, kände huru
#153 modet hoppade i Poltronen, doch släpte han henne straxt, effter hon war alt för klen til at äta. Jag wet intet om hon sedan skröt mer, men det wet jag, at den som fått den fuhla wahnan, släpper henne intet så snart.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXII.
På Drömmar gifwer jag aldrig akt, och jag ler åt deras löyliga uttydare: När en {widskiepelig} [widskeppelig] miältsiuk i sömnen sedt wattn, wäntar han sig nöd. När en Gniare sedt hwita Pengar, fruktar han för brist i sin skatt. När en Qwinno-Pilt sedt eld, frögdar han sig at få ny kärlek. När en Flicka sedt bruna Hästar etc. twiflar hon icke at den dagen få see sin Fästman, och putzar sig det grannaste hon lärt. När Syster kommer ihop med Syster och Systers Syster, får man höra oräkneliga dröm-äfwentyr, och då må du tro min Läsare, det bär til at votera och resolvera öfwer de bästa uttydningar och märkeligaste intreffningar: Alt detta underkastar jag wåra Fruentimmers Collegiers mogna ompröfwande, om icke det är fiålligt; Men om jag i dag utan uttydning berättar en märkelig dröm, lärer det utan de klokas åtlöije kunna skie:
( Stackars Argus lärer någon tänka, nu måste han gripa til det slitne Poetiska grepet at drömma: Andra påfund äro nu tömde ur hans hierna. Ingen fara min Läsare, så lenge du och jag lefwa, får jag påfund nog; Men wid det grälämnet jag har i dag, måste jag nödwändigt drömma, antingen jag wil eller intet.)
#155
Herr Hiernbrott hade för några nätter sedan följande dröm: Jag tyckte, sade han, at jag kom til en ofgammal bonings-ort der belägenhet och alla kringliggande platzar snackade om forna sagor och urqwädins märkwärdigheter. Jag blef kär i orten och wille gå in i dess prydnad, ett stort Hus; Men en wårdhållare med en yfwig Peruque, som {det} [thet] märkte, slöt Porten til midt för min Näsa. Ju ödmiukare jag stälte mig, ju högdragnare blef han. Han war då sannerligen lik Menniskian i wår tid. Jag begärte med alla mina Drömmande föreställningar at få gå in, men han wårdade knapt at swara mig, neij. Jag frågade; Hwarföre? Han swarade: Karl, westu intet, at detta rummet är inwigt åt Pho"bus och de nio lärdoms Systrar: Här knäfalla deras tilbediare, här wistas deras dyrkare, som framför andra tagit obegrundeliga mått i wettenskaper, och du will nosa djt! Men, sade jag, om jag {fingo} [finge] gå in en liten stund. Häremot blef hans Ansikte så owettigt, som några Waktmästares eller Collegie-Betienters, innan de fått Driks-Penningar til des jag grep til Byxsäcken, då han strax sade obuden: dock, om Herren will gå tyst, kan han få stiga in om Dörren. Mannen blef således strax belefwad, hwilket jag märkte wara rart bland det folket, jag kom. Jag gick in i ett mäkta stort rum, hwarest en hop wördnad-stinne Män med möda kastade på mig sina Ähre-Blänkande Ögon. De suto kring ett Romerskt bord på Gra"kiska Säten, de hade Glas-Ögon på sina Näsor, Böcker för sina Bukar och osletne {pennar} [Pennor] i sina wahrsamme Händer. Alla Wäggar woro prydde och betäckte med otahlige Böcker, så at Hyllorne med suckan swiktade under utländske Lärdas werk. Midt på Sahls-Wäggen stod ett Glas-Skåp, hwaruti
#156 man hade inläst en Person, som i misströstan, at få slippa ut, syntes ha slagit sig til Sömnarbetet och finna nu deruti sitt nöije. Han hade elliest {alwarsamt} [alfwarsamt] anseende och sades heta Omdöme. Hans fängelse misshagade mig mycket, och frågade jag dristigt en af dessa Fäderna, hwar nyckelen {woro} [wore], at jag måtte läsa up dörren och låta Omdömet få sin skiäliga frihet. Men han bad mig intet bekymra mig, säijandes, at detta Diuret skulle förorsaka deras alt för stora oro, om det sluppe ut, och at Nyckelen med flit wore borttappad. Ett litet Gra"skt Creatur, som såg behageligit, men dumt ut, hade de deremot emellan sig, hwilket de under Namn af xxxxxxxx kyste, klappade och älskade. Jag tilstår wäl at detta Diuret i sinom tid måste lidas, men at giöra deraf så mycket wäsende, som de giorde, {tåhler} [tål] jag intet. Man citerade mig dagen derpå några gamla högtärade språk och derwid måste jag tiga. I det samma tyckte jag mig see Argus, som sade: Hwem undrar at Omdömet sitter i höfligt häktelse, när somliga här bruka förwara sielfwa förnufftet i Spiritus Vini. Då lärer jag ha ledt i sömnen. Jag frågade en som stod afsides och genom ett Microscop beskådade sin tankfrihet, hwilken war fastbunden med ett hufwudhår, om icke här woro Wisdomens Boning, hwartil han jakade. Ack, sade jag, huru lyckelig är jag nu, som kommit hit at få smaka söttman af denna Himla-Frukten, hwilket jag altifrån min ungdom önskat? Men han swarade: Det lärer näpligen gå an, ty sådane grundlärde, som här {sitta} [sittia], taga sig sällan den mödan på, at lära något åt andra. Wisdomen är dem dyrare än så. Det är nog at de ha dess förborgade hemligheter sig sielfwom förbehållne, i
#157 anledning hwaraf de kunna påstå den öfriga werldens wördnad och förundran. Det skulle wara emot deras egen Nytta, om andra wiste, det de weta. Hwad giöra de då för gagn i werlden, frågade jag! De lysa, sade han, i den Lärda werlden med sina Namn och ämbeten, som lyktor och blåss. Är icke det alt nog? Egne händers werk eller bryeri om Riks-Kroppens nödtorffter taga de sig intet på, hwartil icke {behöfwas} [behöfwes] så diupsinnige och Grund-fine hufwuden. Denna wurmen gick jag twärt ifrån. De Gamlas bord war kringhwärft af ynglingar, som med andakt anmärkte deras anletens rörelser, deras ord och befallningar. Sådant war alt wackert, men den fåfänga och försummade Vngdomstiden giorde mig ondt: Nog woro Gåssarne sysslesatte, ja de Äldre ock, ty en Jungfru, som kallades Minne, inskänkte mångfaldiga Glas af den Aganippiska Wätskan för de gamla, som sedan genom samma Jungfru utdelte torstedrickar bland Vngdomen, så at här gick temmeligen friskt til med skålarne; Men hör på hwad de drucko, och besinna om sådant kunde städa Hufwud och upodla hiärnar til Rikzens tienst: Sedan förwetenheten bracht mig til at dricka några glas, fann jag, at det smakade i sanning rätt sött och roligt; Men wid hwar dryck slog en dunst i Hufwudet af en onödig kunskap: til Exempel: ur ett Glas fick jag weta, at berget Grisim warit sandigt som Brunkeberg contra nonnullos Rabbinorum Explicatores. Ett annat afbildade mig Lärjungarnas Fiske-Redskap, som starkare än denna tidens. Ett annat försäkrade mig at jag aldrig skulle bli otorstig, om jag intet wiste at Kidrons wattn hafft starckare mineral än {Medevi} [medevi], fast det sedt grumligare ut. Ett annat gaf mig en löijlig ifwer mot dem, som kalla Vbboniter för Mennoniter. Ett annat uphitzade mig mot de faselige
#158 Nicolaiterne, Ett annat giorde mig wred på dem, som understå sig giöra Leibnizes hiärna til första waggan för Monader. Ett annat upfylte mitt Hufvud med quidditeter, ha"cceiteter identiteter och oräkneliga dylika spöken. Ett annat underwiste mig cur O ante Nummerum, Ex. gr. 02, Nihil auget. Ett annat öfwertygade mig at Aiax hafft större rätt til Achillis Wapn, än Ulysses, och at de gamlas Cothurner warit långt beqwämligare än {wåre} [wåra] snösåckar. Ett log jag åt, som brackte mig många citerade bewis, at Lucretia hafft hel annan upfostran än wårt Fruentimmer. Tro mig, detta Glaset war intet så galit. De Logiska Glasen skiänkte mig termer och tahlesätt, utan ringaste förnufftets rensande: Jag tycktes wara nögd at bli wijs på Mechaniskt sätt genom ordalagens sammanhang, utan at på förnufftigt sätt söka ideernes rätta ordning. Korteligen: Jag blef, liksom Logici, mer bekymrad om ord, än om Sanning. Somlige Glas {gufwo} [gofwo] mig wacker kunskap i Naturens rätt om lagen och wåra skyldigheter, ja tils jag blef ledsen; Men förbindelsen at lyda, kände jag intet til, så at jag dömde, det wärkställigheten deraf, i ynglingarnas samweten, skulle af så många lag- och plickt-bördor bli mer förkiust och blind än förr, beståendes i blotta Speculationer.
Detta drickandet begynte söka mig, at jag mente bli siuk, men mitt löije satte magen sedan til rätta: Jag kom i ett annat rum, hwarest en hop Docentes och Discentes hade belägrat en Pasteij, hwilken de äldre intet nändes taga mycket af tillika, af fruktan at hon icke skulle {räcka} [räckia] til, utan hölls hon snarare för en bordheder, liksom några offta wägfarande Bönder hålla sina skinckor, hwilkas skiärande är en Lifs-Sak. Man sade denna rätten heta Forma Aristotelis. En Pedant
#159 såg jag mäta flitigt i wädret med en Cirkel, hwilken man skulle tagit för ursinnig, fast han tyckte sig begrepen i en stor angelägenhet: han sade sig söka Medium inter Substantiam & Accidens. En {likasådan} [lika sådan] stod och håfwade i lufften med ett fint Nät, i tancka at fånga Vacuum. I ett annat rum stod en hel Esquadron Academiska bussar med fingrarne i wädret, färdige at swäria på Auctoritet och de wisa Mästares ord. Derpå tyckte jag mig komma uti en trägård, der 4 Karlar höllo ett skräckeligt wäsende och wände allting up och ned med grafwande på en gammal tomt: Jag frågade hwad deskulle giöra, man sade den ena söka quadraturam cKirculi, den andra Lapidem Philosophorum, den tredie en gammal för 6000 Åhr sedan förlorad länck eller Medium inter Spiritum & Corpus, och den fierde det söndriga wid skapelsen borttappade Perpetuum Mobile. Jag rosade någorlunda deras upsåt, men beklagade, at de arbetade fåfengt.
Mäst alt folket syntes här storsint och mäkta intagit af sig sielfwa och sina gierningar, til Exempel: en stod och skröt med några Sexterner pluttrat Papper, det jag mente wara bortskiämt, säijandes sig nu kunna öfwertyga wärlden, at han råkat på rätta utspråket af ordet Cicero, &c. Dock tilstår jag, at här funnos några Män, som intet syntes taga del i de öfrigas fåfänga, utan wärckeligen gagna fäderneslandet genom de unga Sinnens kloka tilwänjande och rätta skapande.
Sidst förekom mig i drömmen, det jag annorstädes sedt medan jag warit waken: Herr Högmod och Fru Lättia gingo in i ett Badstugu-Rum, at besöka sin dotter Fru Okunnighet som låg i Barn-Säng, Barn-Fadren war intet wiss, ty de woro alt för många. Barnet spåddes bli en Prinsessa, som skulle
#160 härska öfwer alt, ja öfwer de Lärdas fästningar, ty det war en Mening: Man twistade om hwad Namn hon skulle få, tils några gamla Doctorer framträdde, som af egen myndighet kallade henne Sanning, hwilket af hela Flocken med stort skrik bifölls. Härvid waknade jag.
Hwad tyks du nu om denna drömmen Argus, sade Herr Hiernbrott til mig: Jag törs intet stort utlåta mig swarade jag, utan må wåra Lärda uttyda honom sielfwa. Jag är wäl så klok, at intet gie mig med dem om bord: wi willia lefwa i godt förstånd: Jag tilstår, at deras Lärda stillatigande, i det de litet eller ingen ting skrifwa, är försiktigt nog, ty då ha kitzliga Bokdommare intet derpå at tadla, för hwilka jag likwäl måste wara utstäld. Om då jag således ursäktar deras tysthet, så har jag til dem det förtroende, at de ursäkta mitt språkande: den lilla belöningen kan jag åtminstone påstå. Nog kunde jag tiga som en Mur, ock bli ledamot af någon Illustre Societet; Men jag har det felet, at intet kunna hålla mig från löije, när man är löijlig, och at intet kunna tiga, när jag ser Dårskapen förklädd {willa} [wilja] inbilla Folket at hon är
Wisheten.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXIII.
Afwund, Afwund, om jag nu kunde utmåla dig så stygg med mina Ord som en Apelles eller en Ehrenstrahl med sina Penslar, så wet jag at man för dig fingo en leda, ty om något skal röra Folket i wår tid, så skal det kunna synas utwärtes för ögonen. Sinnets ögon äro mäst närsynte, sura eller blinda. Eftertankan är antingen alt för högfärdig til at willia bo i så små hemwist, som wåra Hiärnar, eller ock alt för beswärlig at hysa: Det är nog lättare at säya: Argus är en Narr, han wet intet hwad han säger, än at betänka hans Ord och wärkställa hans {sedeläror} [Sedo-Läror]. Narr-Omdömen kosta mina sielfkloka Domare minst. Men tänk likwäl efter hwad jag säger, ehwem Du är, så skal Du märka at jag menar wäl, och at jag intet finner mina kringflygande ord på Bottnen af de tömde Win-Glas. Mina Auctorers Meningar kasta sig sannerligen intet med Stöflar och Spårar på mitt Papper.
Stå nu fast på Benen, min Läsare, eljest stupar du rättnu kullbytta, och då må du tro, Afwunden lärer skratta: Det hände sig en gång, at Fru Ädelmodighet wille hålla en liten eftersyn, huru många älskare hon ägde i Swerige, som icke woro intagne af oförsiktigt Högmod i medgången: Budkaflan
#162 fohr hastigt omkring, denna Mönstringen kom oförwarandes på, och de upblåste Hiärtan blefwo flate; dock hwem will icke hållas för Ädelmodighetens rena älskare, fastän stofftet skulle ligga så tiockt i sinnet, som Pudret i wåra Hiältars Pannor? Derföre samkades man willigt in för Gudinnans ögon, som satt på sin Thron, och hade Afwund, Wrede, Förtwiflan och alla Laster nedtrampade under sina Fötter. Afwunden är nu den allenast, som jag i dag will omtala: Han låg lik en falsk och bunden Tiger. Han wred sina glödande ögon på all ting. Hans gohla Hy giorde hans fuhla Upsyns Rörelser ännu faseligare. Han frätte sig sielf, han snarfwade och bet det Fölget, som låg bredewid honom, och han war af sielfwa Afgrunden et litet Begrep; men detta Trollet kunde ändå lee. Orsaken war, at alla, som hyste detta oförsiktiga Högmodet, stupade kullbytta, antingen de wille eller intet, när de bugade för Gudinnan, och fingo jemmerliga slag. (Så går Högmod för Fall.) Det war så Gudinnans wilja, på det de nedrigtsinnade måtte skiljas från de ädelmodige, som stodo fasta på sina Fötter: En högtupsatt Man, som knapt wårdade skänka ringare Folk et ögnekast, tumlade så käckt omkring, at Rummet syntes för honom hwälfwa up och nid. (Afwunden log.) En Favorit, som såg alla andra öfwer Axel, och trodde ingen wara til, utan han och hans Printz, föll så hastigt Hals öfwer Hufwud, at han intet wiste huru det gick til. (Afwunden log.) En Rik Girig-Buk, som skattade hwart steg, han tog, för en Plåt, och wille knapt höra annat Tahl, än Penninge-Klang, dömandes hwars och ens wärde efter Egendomen, giorde ett så hotande fall, at Siäl och Sinne i honom uprördes. (Afwunden log.) Det war bewekeligit, at see Fruentimmer stupa så hiskeligen Kullbytta, som af sitt
#163 wälde, sin fägring, sina älskare och sina små Förmåner, woro så högswäfwande, at de intet wiste på hwilken Foten de skulle stå; ty sedan de på Golfwet råkat i detta Kullbyttskicket, hade de, för all sin uphwälfde Kläd-tross skuld, ingen mackt at hielpa sig up igen. (Afwunden log.) Nyfiädrade Kiöpmän och Krämare, som af någon medgång i Handel och Credit hade Mine, at wilja i {allting} [all ting] täfla med Rikzens Råd och {Tro Män} [Tro-Män], giorde så skakande Fallsprång, at deras fina och af skiöna Winer bortskiämde Kläder upsprucko i sömmarne. (Afvunden log, ja wid alla desse ynckelige {Kullbytter} [Kull-Bytter] hölt han med sitt skrattande sådant wäsend och wridande, at hans wackra Stallbröder, Wreden och Förtwiflan, de Bestarne, foro ned i afgrunden at klaga. Så gnabbas Lasterna sins emellan; Den ena Odygden äter ut den andra; I dag offra wåra Egyptier Råttan på Kattens Altare, i morgon Katten på Råttans.) Mörksens Furste afhörde de Kärande, men fann intet, at Afwunden brutit i sitt Ämbete, utan upfört sig, som en käck Diefwul. Än mer: Han hölt Rådstuga: Alla stora och små Dieflar togo sina säten och stämmor. Der berömde Hans Eminence sin Comminister Afwunden, och berättade sig genom särskilte Bref förnummit, huru hurtigt han segrade öfwer det tappraste Folkeslag i werlden. Men på det han likwäl måtte ställa de Klagande tilfredz, wille han utskicka en Legat, at oförmärkt förnimma, om Afwunden kunde beslås med någon ämbetes felacktighet. Til denna Resan utnämdes den slugaste af alla Herrar Mensales, en listig Anda, som kunde förskapa sig i en liusens Ängel, hwartil ock den förmånen kom, at hwarken Afwunden eller någon dödelig skulle
#164 kunna taga honom för annat, än det han wille synas. Han hette Skrymtare och war storsläcktad i {helwitet} [Helwetit], ty Fadren war Bedrägeri och Far-Fadren Beelzebub, som först upfann Mutor, Löndehandel, Ocker, Tull-Tiufnad och många förtreffeliga illgrep i Bannomanien. (Nu skal dig intet sällsamt före
#komma, min Läsare, at jag låter detta Spöket antaga wackert Folks liknelse, så at, om det af Afwunden {förfölljes} [förföljes], är Af
#wunden lika stor Synd.)
När denna Andan kom hit up på jorden, antog han först en stor Herres skiepelse, förde sig anständigt an, hölt {oppen} [öppen] Taffel och wacker Equipage, gjorde, som mild och ädelsint, många Menniskior gott, war hedrad på Hofwet och tilbeden i Koijan, förtiente all högaktning, fast de Lycke-Girige offrade honom sin smickran, de Lärda sina Plåck-werk och Poe"terna sina Dårskaper; Men ju mer hans rättmätiga Ähra tiltog, ju mer såg han Afwunden grina illa åt sig i hwar wrå. Derpå skapade han sig til en käck Riddersman, som inlade ewärdeligt beröm, wågade lif och wälfärd för Riketz bästa, och förtiente derföre wackert Frälse af sin Konung; men Afwunden begick det så försiktigt genom andelige och werldslige, ja genom hans egna Likar och Släcktingar, at hans Godz blefwo redu
#cerade, och han knapt behölt sitt lifs-uppehälle. Sedan tog han liknelse af en til Riksens tienst skickelig Man, hwars begrep intet korsade sig med wördsam Dumhet för något högmål, utan lät Affairerne wäl arbetade flyga ur sina händer; Men Afwunden försummade sig intet at swärta och utesluta honom från sysslorne, på det Trä-hiärnorne intet måtte blotta
#165 sin Dumhet, och Talg-Dankarne intet måtte förmörkas af denna lius Cronans glantz. Sedan ingick denna Andan i en Håfman: war slug och enfaldig, ähregirug och ödmiuk, twär och wänlig, korteligen, han kunde på en dag 10 gånger ut- och inwända sitt Skinn; men efter han derjemte med sin käckhet war wärdig til den stora Nåd, som han af sin Furste åtnöt, så hade Afwunden Räf-swantzar och Örne-tasslare tilredz, som brackte honom i Onåd. Sedan giorde han sig til en ärlig Riddare af gammal stämma, och tänckte at, jemte sin egen Skickelighet, bli älskad och hulpen för sina ädelmodiga Fäder skull; men Afwunden giorde anfall på honom med knapar och slödder, som wille förtrampa honom derföre, at han kommit af wackert Folck. Sedan frestade han twert om, at uprinna af godt ährligt Ofrälse Folck, och genom Dygd och frägd binda ridderlig Skiöld på sin wärdiga Arm, samt bekläda anseenlig tienst; Men Afwunden war intet sehn, at begrina hans Härkomst och tadla hans upförande. Härpå klädde han sig i Präst-Kappan, och war en efterdömelig Man i lära och lefwerne: Grundspråk, Controversier, Kyrkio-Historier och hela den Orthodoxiska Theologien hade han på sina Fingrar; Men effter han öfwergick så många af sina Medbröder i Lärdom, och dessutan hade wackra Inkomster, så utropade Afwunden honom för en Åsna eller en Påfwe. Sedermera blef han Soldat, och klädde som en annan Hercules, blodig Skiorta för Fäderneslandet, men det war lika när: Enär han, öfwertäckt med ridderligt Stofft och heder på återkomsten från sina Segrar, wäntade förnöijelse, så satte Afwunden honom i lika anseende med Poikar, som wid Spis-Elden med
#166 Chocolat-Tassen i handen trotzade Carlar och Eugenier i fällt. Nå, tänckte han, jag wil taga mig någon hwila, satte sig så ned på landet och upbrukade sitt Godz; men Afwunden stötte i Basun, at han war en Adelig Lathund. Härefter antog han skapnad af en hederlig Fru, et Mönster för wårt Fruentimmer, en kysk Deijelighet, en belefwad Hushållerska, sin Mans högra Hand och sitt Husfolks Hopp, men Afwunden utropade henne, genom de swartsiuka qwinliga Tungor, för et otäckt, argt och gement stycke, derföre at de intet kunde wara så beskiedeliga, som hon. Yttermera gick han in i en Rik Mans Kropp, hwars Hushåld brackte rundelig Förtienst för Winhandlare, Byggmästare, Bryggare, Slacktare, Bagare och alla skråen: De stora ansågo honom högt, de små sökte hans Gunst och alla önskade bli hans Arfwingar: man talade intet i hans Hus, utan genom Ducater, Riksdaler och dubbla Caroliner; Sex styfrar woro de minsta Orden; Men Afwunden fölgde honom i häl och hamn, och tog alla tilfällen i akt, at få miölka hans feta Penninge-Koor. Widare förwandlade han sig i en lärd Man, som med sin fruktbärande Wettenskap brackte Acade
#mier, Gymnasier, och Scholar i stor frägd, prydde ungdomen med nyttig lärdom, och war i Landet så god som Ungdomens utländske Resor; men Afwunden uphitzade mot honom hans medtäflare, som alt omkring utsådde Misstankar, at han hyste farliga Satzer. Derpå lade han sig på förtreffeligt Bibliotheque och curieuse Samlingar, som borde anses för Landzens Klenoder; men Afwunden afskildrade honom genom de orkelösa junckrar, som en Wurm och Grillfängare. Sedan idkade han snillebragder, gagnade och roade alla med sina qwicka
#167 påfund; men Oxarne bölade på honom genom Afwundens drifft, och utdömde honom som en tok. Derefter blef han Jurist och så förfaren i Processer, at jag tror han kunde skaffa rätt der ingen rätt war: Han war en tid de wälmåendes dagelige Gäst och de nödstältes Fader; men Afwunden brakte honom snart nog i Miss-Credit, så at en i Tingstugan altid sofwande Nämde-Mann blef mera betrodd, än han. Derpå blef han Medicus och giorde lyckeliga Curer, men Gud wet, man kan i den Konsten intet altid wara säker om Lif och död, Hälsa och Kranckhet; derföre krönte Afwunden honom hastigt til Qwacksalware, och hela Staden gaf ett återskallande Bifall. Han böd och til at bli en oförliklig Rijtmästare, Målare, Bildare, Musicus, ja mångfalt Konstnär; Men Afwunden gaf honom altid Mäster-Bref som åt en Bönhås. Han företog sig ock, at bli en snäll och oförtruten Bergs-Man, som {åt en} på winst och förlust uptog Rikedomar ur jorden, och wågade sin Egendom icke mindre för andras, än eget gagn; Men Afwunden gnagde på honom wid dess minsta rörelser, och hindrade wid alla tilfällen hans granlaga wärck. Sedan skapade han sig til en ährlig Kiöpman, som med flit, försicktighet och bekymmer, utan skinnande, brukade eget Förlag, at drifwa sin handel til Rikzens stora fördel och heder. Han giorde mer: Han bidrog til Manufacturers och Handtwärcks förkofring, han wille hielpa landet ur främmandes träldom, och laga at Handelen kunde stå på sina egna Ben; Men igenom Krämares och
#168 Commissionairers swalg, utgnall Afwunden honom i alla Winklar, såsom en egennyttig Förslags-makare, hwilken med sina Dårskaper wille blott rikta sin egen Pung. Så snart han påbegynte något för det allmänna nyttigt Wärck, så giorde Afwunden så mycket, at hans Landzmän icke allenast intet wille hielpan, utan aldeles stielpan. Ytterligare, slog han sig til Handtwärkare, blef god Borgare, som närde sig med ähran, och en starck fiende mot liugande, skafwande och bedragande, så at man hos honom fick bästa arbetet för lindrigaste köpet; men Afwunden utgiorde alla hans likar, hwilka hackade på honom natt och dag, som Skator kring en Hök. Hwad är detta, sade den stackars Diefwulen: Mån jag intet får bli i fred, om jag blir Dräng eller Bonde? Han giorde så: Han war beskiedelig på deras sätt i högsta måtton; men ju bättre han war, ju mer dref Afwunden Lymlarna och Fänaden at skråla på honom. Han fohr derföre tilbaka neder i Afgrunden, och berättade huru flitig och effterhängsen Afwunden wiste sig i det Landet, som han war skickad til, swärjandes dyrligen, at han låg i hwart hål. (För min del tror jag denna Berättelsen, och at äfwen denna Lasten mäst skadat Swerige i alla tider.) Den underjordiska Tyrannen och hela det swarta Riket, berömde sin kära Bror Afwund, med Frögde-Rop, at det gaf genliud i de swafwelbrinnande strander. Man säger at hela Tartarus drack hans skål, och at {smådieflarne} [små Dieflarne] dansade la folie d'Espagne til hans ähra.
Nu gifwer jag dig {til at betänka} [at betänckia], min Läsare, huru anständigt det är, at den stora Gudens beläte skal hysa den
#169
Last, som frögdar Helwetit och oroar samwetet. Om än alla woro afwundsiuka, så lät åtminstone du denna nedriga och gemena Böyelsen intet behärska ditt Sinne.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXIV.
Min Herr Argus.
Hos följande {verser} [Versar] har jag fuller märckt för detta wara i åtskilligas händer; men som de synas förtiena, at allmänt blifva bekante, eller åtminstone Ehr, min Herre, meddelade, som så ofta med det allmänna talar, så har jag dem welat Eder tilskicka och förblifwer etc.
I Stallet hafwer nyss en slantig Pelle gått,
Och skiött en wacker Häst, som främst af alla stått,
En Hingst af Spanska Dräckten,
Han fick sitt Foder jämt, sin putzning och sin ans,
Han blänckte, som en Sol, med gnäggan och med dans
Högfärdig liksom släckten.
En gång, när Pelle gaf sin Kamp en bitter släng,
{sad'} [Sad] han: Jag är wist god, som tåhl en sådan Dräng
Med otäck Hud och luggar,
Än swärjer han på mig, än önskar han sin död,
Än lappar han sin Råck, än stiäl han {möglat} [möglot] Bröd,
Hwarpå han altid tuggar.
#171
Skal jag som är så skiön, ha så föracktlig Slaf?
Han är, min sann, ey wärd at äta af min draf,
Men stå i åsnans ställe.
Hwad hände? Pelle slöt sin tienst i laga tid,
Han ägde knapt en Fyrk, men Lyckan war så blid
Och wände sig til Pälle:
Först blef han Tull-Betiänt, sen Tullnär, Inspector,
Sen Sterbhus-Cammerer, sen Adel, präcktig, stor,
Herr Petrus blef så stinner,
Så rik och mäktig, at han kändes knapt igän,
Hwar man i staden wil strax gerna bli hans wän,
Hans Tunna ständigt rinner.
Men Hästen deremot blef gammal, mager, fuhl,
Gick tienstlös utan tak och snugga' fram mot Juhl,
Då har han detta Språkat:
Här skal jag utan tröst på giödzel-högen gå,
Och Pelle skal så {wäll} [wäl] med Barn och Hustru må,
Som har min Krubba måkat.
Så mycket har jag nu på gammal ålder lärt,
At ey förakta Folck: Det nu syns ringa wärdt,
Kan höijas up til ähra.
Den kan wäl Doctor bli, som nu med Åsnan går,
Den nu Sexterner skref, kan innom 10 åhr
Få Hermlins Hatten bära.
När jag nyligen gaf Herr Ehrenmenvet detta mig tilsände Bref, spatserade han tillika med Herr Hiernbrott och Herr Patriot ut åt Diurgården, at i akt taga den wackra tidens nalkande. Lyckan har intet stort at beställa med de Förnufftiga, sade 172 Herr Ehrenmenvet: Jag har känt twå höga Män, som på olika sätt upstigit på ährans Trappa: Den ena war intet annat, än en grann Klädning och en blänkande Figure. Den andra andades intet annat än Wishet och Förnufft. Den ena kom genom en obetäncksam Patron in i Riks-Sysslorne. Den andra genom sitt Wett och omistelighet. Den ena fick lyckeligit Gifftermål genom en slump eller en lyckelig Natt. Den andra genom sin ärbara Försicktighet. Den enas högsta konst war at giöda sig. Den andra swettades för Rikzens tienst både inoch utrikes. Den ena war nu i Nåd, nu i Onåd, nu i tienst, nu afsatt, ja hans lopp war likt en liten Sten, som jag sparkar hit och dit med foten. Den andra deremot gick liksom Plogen ända fram, och skar igenom, at Stofft och Mull måste på sidorne undan, tils hans åker war färdig. Den ena war altid bekymrad om sin osäkra Werld, och stedze på Knä med Tårar i Ögonen at tilbedia Hennes Nåde Lyckan. Den andra war altid glad och säker, med handen om Syslan och hiertat til Gud. Den ena fick sin sidsta höga beställning i sådan owisshet, at han intet wiste om detta höga Budet wille kasta honom i Fängelse, eller giöra honom til Påfwe. Den andra fick intet annat, än det han wäntade sig {långt} [lång] tid förut. Begge lyfftes de således på lyckans Wingar; Dock med den åtskilnad, at den ena tumlade neder tio eller tolf gånger och blef åter af Lyckan uptagen; men den andra hade tyglar på den goda Frun och satt fast i Sadlen. Hwilken bör nu heta Lyckelig af desse? Den förra, utan twifwel; ty Lyckan war hans Drottning, men för den andra war hon en Trälinna: Hon hade icke ett Ord at säija öfwer denna Biässen som allenast blef belönt för sina Förtienster.
#173
Med alt detta hwälfde mina Auctorers Samtahl derpå ut, at säkra steg och utmätna Mått i wår wandring och wandel äro all den lycka, som ett Förnufftigt och ädelt Sinne kan begära. Kostelig Mat för Herr Hiernbrott, som då war {Peripateticus} [Peripatheticus] och en wandrande wjs! Jag undrar sade han på den, som giör Räkning på något {owisst} [owist]. Aldrig går den sin gilla gång effter den Hel. Skriffts och förnufftets lius, som städze lefwer emellan lyckans och olyckans Hopp och fruchtan. Wi ha här i Landet så många Blind-Båckar, at jag intet undrar, om den ena löper omkull den andra: Mången Vngkarl af mindre inkomst än jag, håller sig så stolt, som 30 Frälse-Bönder stodo under hans befähl, ty sedan han på ett par {wekor} [weckor] ätit och druckit up sin lön, stryker han sig om Munnen med det söta Hoppet, at en rik Brud skall betala laget. Ah ja! det är mycket lätt giort; Han står i giäld til Hakan, och wet ingen annan at draga wäxel på än på Lyckan. Löyligt sinne! Det wet intet antingen det skal stadna i en rik wälmåga eller på {gillstugan} [Gill-Stugan]. Mången förer stor Stat, i mening, at dermed giöra sig förnäma wänner ock bli befordrad til en fet beställning, som skall uprätta dess förfallna Hushållning; Men kanskie, medan Gräset gror, dör Märren. Somliga kan jag med förundran lee åt: De wåga icke allenast alt det de äga, utan ock alt det de kunna få läna, i Hopp af den winst, som de sig af et Korteller Tärning-Spel twehugse förmoda. Förtwiflade Tanckar! Kunna de intet röra Himlarne, så willa de åtminstone hälsa på afgrunden. De töras wäl
#174 ock fälla innerliga suckar til Gud, at Spel-Lyckan måtte hwälfwa på deras sida, liksom Gud omedelbarare rörde Tärningen, Kortbladet etc. än den Käppen jag nu kastar ifrån mig. Jag är intet emot Spel: De kunna menlöst brukas til wår roo: Men intet tåhl jag, at man derpå wågar mer än man utan särdeles skada kan mista.
Effter I tahlen om Spel- och Lott-Lyckan, sade Herr Patriot, will jag fråga om I något insatt i General Tull-Arrende-Societetens Lotterie, som i desse dagarne skall dragas. Ja, swarade Herr Ehrenmenvet. Lycka til, sade Herr Patriot; Sådant lärer icke komma under Ehr skarpa dom angående byggandet på osäker Grund, ty det jag har insatt, har skiedt til Publici bästa ock icke så särdeles i förwäntan på min winst. Winner jag något, {så} är det wäl, hwar icke, så lärer jag icke stort förlora. På hwad sätt hafwen I tagit Lotter til Publici bästa, frågade Herr Hiernbrott? Jo, sade wår Borgare, sådane Lotterier äro ganska nyttige för en Republique, och om jag intet hade insatt, och alla warit af samma sinne, så hade alla Lotterne blifwit blinda:
Men man bör i akt taga, at de wäl ock nätt inrättas, at de utan flärd dragas, at man intet i förstone tager alt för stort til, at man intet för bittida utsätter dragningen och sedan dröijer långt öfwer tiden, etc. för hwilcket sidsta man kunde finna på åtskilliga medel, til Exempel på det intet alla som ärna insättia, måga dröija och lura på hwad det lider, kunde man uphitta för dem någon förmån, som först skyndade, med
#175 mera. Jag har hört några intet willja, at Lotterier skola här inrättas, fast än stora Pengar gå ut i främmande Lotterier, förebråendes oss den ändring, som är giord i första inrätningen, effter det första intet blef complett: Men många Lotterier utom Landz ha äfwen gått tilbakars för samma orsak. Dock en del kan intet hålla sig ifrån, at gnaga på alt hwad wi företaga i Swerige, antingen deras tadel nu skier af dårskap eller wissa afsikter. Lotterier til Publici gagn, som detta Societetens, eller ad pios usus inrättade, äro de bästa: Det giorde mig så godt, när jag hörde med hwad upsåt och Förstånd man äfwen sådant inrättat i Lund i Skåne, at jag också ditsatte en hop lotter, och önskar at hwar Magistrat i de större städer wille i dymål efterföllia så berömmeliga fiät. Sedan detta wårt lotterie är dragit, är tid at profitera af lägenheten, ty många upmuntras deraf, at några winna. Öfwerheten lärer då utan twifwel kasta uplyste Ögon på huru dermed tilgår, at dess credit eij fördärfwas genom kladderi etc. Ty genom et förståndigt Lotterie har Publicum lätt tilgång til Penningar och hos Private förorsakas deraf roulering på et sätt som intet betungar myckenheten, men kan anseenligen hiälpa några. Främmande Pengar kunna dermed jämwäl dragas in i Landet.
Venedig, som jag wördar för en den klokaste Republique, fast jag intet är Stats-Man, har först med efftertryck hämtat detta nyttiga bruket ur Ålderdomen, och wunnit derigenom otroliga summor. Der har Lotterier kommit så wida, at om en Privat med fördel will mista en kostbar Ägendom, hwars 176 försälliande woro honom elliest swårt, anmälar han sig derom hos Rådet, som honom sådant emot en wiss afgifft tilstädier. I Engeland, när Parlamentet 1694 war rådlöst om Penningar, träffades til all lycka det rådet, at man inrättade ett Lotterie af en million Pund sterl. som deltes i 100000 Lotter, hwar lott til 10 Pund, och blef det icke allenast {complett} [complet], utan man måste sen föröka det til 200000 Pund. Deraf fick Konungen en anseenlig summa tilsammans, ty för Winsterne fingo de winnande interessen i wissa åhr a 10 proCent, men Capitalet behöllt han til sin förnödenhet. Holländarne ha indragit stora Capitaler genom Lotterier: {1695} [1696] inrättades et til en begynnelse i Amersfort, hwaraf staden profiterade öfwer 30000 Gyllen, och sedan hafwa Lotterier i Holland blifwit så all
#männe, at ganska få lära funnitz i Landet som icke dermed förökt sin lycka. När jag i ungdomen war åt Franckrike, mins jag ett Lotterie i Rouen a 35000 Louis d'or. I Bour
#deaux, I Troyes, {i} Lion ha sådane blifwit inrättade af stora Summor. Hamburg giorde ett Lotterie til sitt wärck- och Tuckthusupbyggande af 15000 Lotter. Leipsig, et för de Fattiga a 24000 Rixdaler. Lu"beck et af 150000 mark til S. Anna" fattig- och arbetshus. I Dantzig inrättades et af 35 Tunnor Guld; ja, otaliga Lotterier ha på dessa och flera orter blifwit med nytta dragne, och huru angelägne alla Repu
#bliquer om dem warit, ser man deraf, at de inventerat alle
#handa Planer, at giöra wärcket smakeligt för främmande.
Mina Förmän frågade mig, hwad jag mente om Lotteriet? Jag menar alt det I menen, sade jag: Jag winner med den, som winner den största Lotten, och jag stryker på Foten
#177 med den, som får intet. Jag tager altid dehl i allas delar i wårt Fädernes-Land, och biuder derigenom til at {intet} [inte] wara interesserad. Men det råder jag mina Läsare, som häruti ha insatt, at de intet giöra räkning på de stora Lotter, som Käringen på profiten af sina Ägg, dem hon strax släpte i Golfwet. Och at, antingen de winna eller intet, de äro förnögde. Jag önskar Ehr ingen lycka, mina Landzmän, jag önskar Ehr Wett och Försichtighet i all ting, och särdeles Förnöijsamhet, både i detta och andra mål. En gammal händelse rinner mig härwid i hågen: Jupiters Apa hörde huru de oroliga Menniskiorne altid skreko på Gudarne och aldrig woro nögde, derföre tänckte hon finna på råd, hopskrapade i Himmelen alla slags förmåner och inrättade ned på Jorden ett Lotterie: Tiden kom, man drog: Fruentimmer fingo tystlåtighet, Commissionairer egna förlag, neij håll! hwart bär detta till wägs? Ministrar fingo tysthet, rätta Kiöpmän säker handel, Fruentimmer togo hellre skiönhet och wälde öfwer manliga hiärtan, Commissionairer kastades i goda dagar etc. etc. Somliga fingo Cronor och enewälden, somliga dråpeliga tienster, somliga stora Ägodelar, somliga Wältalighet, somliga Hög födzel etc. Jag mins eij alt. Men Apan gaf dem Smör utan Bröd, ty ingen fick förnöijsamhet. Man skal ock altid see, at Ingen är gerna nögd med sin Lott.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXV.
Enda ro och enda Oro i Lifwet, du klara och öma ögnesten, grannlaga smak, qwickaste Öron-Hinna, lefwande luckt och finaste känsel, med et Ord: Samwete, i dag wil jag tala om dig (understundom alwar och understundom skiämt, min Läsare.)
Jag gick för en tid sedan omkring i en stor Stad, hwars Hus icke woro lika de nu brukeliga, utan långt kostbarare: Wåra Kongeliga Slott, med alt sitt anseende, woro emot dessa, hwad Konstbygnad angår, sämre än Torp, ja Versailler och Escurialer spisade deremot långt mindre än Trosa, Grenna eller Östhammar, mot Paris, London eller Rom. De syntes upbygde af den förnämsta Byggmästare, och förtiena Namn af Andelige Tempel. Den minsta Delen af hwart och et Hus war ett {mästerstycke} [Mästarstycke], som satte alla wisa och Naturkunniga i förundran: Man behöfde intet mer än taga Fönstren til bewis, at Byggmästaren hade skapat Himmel och jord, och {woro} [war] nu hela Werldens bibehållare. Korteligen: De woro {befwande inwänningar} [lefwande wåningar]. De hade til Ägarne intet blifwit sålde utan skiänckte. Du kan wäl tänka, min Läsare, hwad
#179 intryckning detta åskådandet giorde hos mig, och at jag önskade det så stora Herrskaper måtte här bo, som Husen woro dyrbare til; men ack, jag befann, at mästa delen woro uthyrde til gement Pack, som skulle bo i Afgrunden och icke där, om jag fingo råda. Ny-modiga Gäster; Egennytta, dumhet, högfärd, afwund, Wällust etc. Ja ingen last, menar jag, fins i de diup-swarta Boningar, som icke der hade fritt hemwist. Men deras hemwist hade ändå warit friare, om icke Öfwerherren, som icke tåhl at sådant föllie skal bebo sina bygnader, hade i hwart och et Hus lemnat en sin Hofmästarinna, icke allenast til at bewaka sin öfwerrätt, utan ock at hålla Husen rena från andra än dess rätta Agare. Denna Frun hette Samwete, och war af så snörrätt begrep, så skarp Syn och så späd känsel, at lasterne giorde i Huset icke det minsta buller, förr än hon märckte det, såg det och kände det med sweda: deras sorlande giorde henne så ondt, som det giorde dem godt. Aldrig förr märkte hon någon af desse Gästerne wara inkommen, än hon lät piska ut den samma, hals öfwer Hufwud. Käckt mane.r til at emottaga sådant slödder! Jag önskar at de altid hade en sådan undfägnad. Understundom hände, a deras myckenhet war henDne för starck, och då satte hennes qwal hela Huset i bäfwan. Hon och {byggnaden} [bygnaden] råkade då i ömkeligit tilstånd, om icke öfwerherren kommo henne til hielp. Men wiste hon et, så wiste de et annat: de woro lika de, som pläga chicanera i wåra processer, hwilka hitta på råd och nya ränkor, fast lagen woro aldrig så klar. De sågo sig utwäg, som wåra prålsiuka tränga sig in i 180 Öfwerflöden twärt igenom yppighetz Förordningars gärdsgård. Hör på huru de giorde.
I Staden wanckade tre Personer omkring: En Herre, en Fru, och deras gamla {laquaij} [Laquey], som war Fahr åt alla Lasterne. Skulle jag beskrifwa dig denne Herren, min Läsare, så blefwo jag både ledsam och förfärlig. Jag lemnar hans afmålning och bestridande til wårt Prästerskap och säijer med et ord at det war Hin Onde. Frun war Präcktig, Däijelig, Stolt och smickeracktig: Hon kallades Wärlden och den trogna Drängen war gamla Adam. Desse ha gått på denna orten från hedenhös, ja längre tilbakars, beskådat Husen och grundat på, huru de måtte bli deras ewärdeliga ägare, hwartil de ha betient sig af lasterne, som i denna staden äro trogne Tomt-Mysingar. Så snart nu Samwetet körde ut något af dessa Spöken, språng det {strax} [straxt] til sin Fahr och hans Herrskap at klaga. De lutade sina Hufwud tilsamman, och gamla Adam fick lof at {raisonnera} [raisonera] med: det är ingen konst, ty han sannar altid med, hwad hans Herre säger förut. (Så {raisonnera} [raisonera] wäl flera, än drängar, i wåra dagar), Hin Onde {fann} [fan] på det grepet, at söfwa, förblinda eller förhärda Samwetet, på det Tomt-mysingarne måtte få glammas i huset, som de wille, och sen skaffa det i hans händer. Huru de wärkställa det första, neml. at söfwa Frun, wil jag nu allenast omtala: Wärlden besöker henne i all sin putz och prakt, förer til henne flera skiänker, än den Abyssiniska Drottningen til k. Salomon, och meublerar hennes hus med sitt glindrande Intet, både utan och innan. Hon winner först
#181 med sin smickran så mycket, at Samwetet lägger sig på en kostbar och miuk säng med waggfötter och säkerhetz bolster, som hon förskrifwit från de Stygiska Öyar. (Jag wet intet af hwad slags Krämare hon betienar sig til dess förskrifwande, men ingen Tull betalar hon derföre.) Ändå är Samwetet oroligt och får liksom ryckningar då och då, wid lasternes dön; Men gamla Adam är då tilredz med sin spel-redskap, (ty han har lärt ett slags Älfwe-Dans, som {bringar} [bringer] Samwetet at sofwa) hwarmed han icke allenast giör henne liumhörd, utan ock sömntung. Men ändå är Samwetet intet tillfredz, utan wäcker til, liksom bäfwande, wid det minsta buller; Derföre kommer sluteligen Hin Onde in i Ängla-liknelse, sätter sig wid Sängen och talar som en Doctor: Jag har swårt {före} [för], at härma hans wältalighet, men jag wet, at han brukar kittlande Föreställningar, at öfwertyga denna Frun, huru förnöijsamt detta lifwet leder stora Landzwägen åt Himmelen, fast än alla Laster skulle föllia med. Än uphöijer han henne som enda Drottningen öfwer sitt hus, twiflandes om nånsin någon Öfwerkonung är til, och än afbildar han denna Öfwerherren, om änteligen en sådan skulle gifwas, så {öfwermåtton} [öfwermåttan] nådig, at han låter henne giöra hwad hon will, ware sig mot eller med dess ähra, {utan at derföre minska sin kärlek}; wälklingande Sagor och Exempel sparar han intet om dem som ha rest med Wagn och Hästar in i Saligheten, eller stigit ur Röfware-Kulan in i Paradiset. Af alt sådant somnar Samwetet, och gamla Adam waggar: Han är så beställsam, den Lymmelen, och rädd at hon skal wakna, at han siunger sina wagg-wisor med hel tyst liud, och somnar
#182 hon derföre så hårt in, at hwar sömn kan räcka många åhr bortåt; Dock måste man weta, at Samwetet ofta har waknat med sådan Förskräckelse, när Himla-Lagens Åskewiggar nedslagit, at det fallit i Raserie; Förtwiflan har intagit des Rum, trampat det under Fötterna, och satt Huset i Brand. Döden har ock ofta kastat Huset omkull, innan Samwetet waknat, och begrafwit det i samma förderf, ja jag kan aldrig säija i hwad osäkert tilstånd huset är, så länge denna Frun sofwer. Gamla Adam sätter en af sina Bytingar, Lasterne, til at wagga, och går så med sitt Herrskap, Hus från Hus, hwarest de på samma sätt söfwa Samweten. Altid lämnas en hufwudlast qwar i hwar {byggning} [Bygning], som skal wara Husbonde och swara för bordändan:
I en förnäm Persons hus, hörde jag wid lyssnandet, huru Samwetet halfwaket qwillade, men gamla Adam war då tilstädes, {och} [som] med bättre Röst än klåckare på landet, sång henne åter i sömn med den wisan: Himlen bär ju för de stora mer försyn, än för de små, Ser med dem igenom Finger, som i ährans Mantel gå; etc.
I detta Huset pra"siderade Egennyttan (fast jag wäl såg henne sen i andra Hus, än i de förnäma) och Falskheten satt med sina syskon i ring, at öfwa sig i wänligit Tahl. I ett Hus, som man sade höra en Adelsman til, gingo Högfärd och Okunnighet af och an, pratandes om Stats-Saker. I en Favorits Hus, låg Afguda-dyrkan på Knä med Rökwärk i
#183 handen: Et tokugt hopp stod också påckandes i en wrå, och satte Kött til arm. I några Domares och lagsökande Parters Hus gingo Chicane, Lönde-giller och Lag-blindning med hwar sin wiktskål i Näfwen, mycket syssle-satte, at wäga Winst i stellet för rätt. Hos en Krigsbuss sprungo swordom, lösacktighet och öfwerdåd öfwer Bord och Bänkar, hållandes så faseligt wäsende, at jag tilstår, Samwetet sof hårt, som intet waknade. I Qwinno-Piltars och en del Fruentimmers Sahlar dansade Dumhet, Kättia, Lättia och flättia dubbel Menu"et. I en andelig Mans Cammare, satt wältaligheten som en Papegoija i en Bur, och Madame Skrymtan lärde henne Prata: Girugheten stod brede wid ock log. I Sahlen hos en Lek-Man lupo Lönde-Räkning, Mutor, ja hela Snålhetz
#Packet och lekte twå slå den tredie. I några granna Yng
#lingars Hus, höll Obändigheten med sina liderliga Bröder sådant stim, at stackars Herr Bokwett, som råkade in i för
#maket, blef af dem {uplagd för en stut} [handterad som en Schol-PoikeC? ]. Hos några handlande såg jag falsk wickt och mått, samt Lurendreyerie, spela {Vorkehren} [Verkehren], och winna Pengar af alla godtrogna, som de kunde få narra in. Et slags oäkta Credit skiänckte i Glasen för dem och söng Öhl-Wisor. I någre Hus, som hörde Frälse-
#Ägare, Husfäder och Matmödrar til, syntes Obillighet och Grymhet rida fram och tilbakars på ägarens fattiga under
#hafwande, och handtera dem wärre än skiutz-Hästar. Hos Betienter och Tienste-Folck deremot, satt Olydnan i Lag med Dags-Tiufwen och spelte Kort. Jag mins ey alt, men i alla sådane Byggningar låg Samwetet i diup sömn, och ingen ting
#184 utan särdeles Himla-Dunder kunde upwäckat. Jag fann likwäl några lefwande Wåningar, hwarest Samwetet hölt sig waket, och man såg med Nöye at desse hade en dubbel Glantz, när den sanna Solen kastade på dem sina strålar. At ju laster och oräkneliga swagheter anwände, genom sina intriguerande Patroner, all flit at få komma in, nekar jag icke, ja de hade ock, när Samwetet af tunghet råkade {til} at insomna, långa stunderne fritt insteg; (ty hwem är wäl synda-lös? Den som ibland oss kan wisa mig en ängel i kött, wil Jag hålla för den yppersta af mina motståndare) men så wahrade dock deras Gästebud hwargång intet länge, förän de blefwo utkörde.
Men huru lärer wäl detta Arket taga lag? Argus är skräckelig torr, lärer man säija, faselig Theologisk och så diup, at intet många förstå honom i Dag. Jag wäntade mig detta, när Arket föddes: så snart en sida war färdig, hölt jag Pennan tilredz, at stryka öfwer et helt Blad. Jag war i så obesluteligit tilstånd, som en Flicka, när hon har twå Friare, en alwarsam och rik Gubbe, samt en Glättig och Fattig Yngling. Om jag winner härmed några få förnuftiga Läsare, så tappar jag all den andra legionen, som älskar at lee. Dock, tänckte jag, jag är nögd om några läsa mit Ark med betänkande, och at det ändå på något ställe kan giöra Upbyggelse. Det woro intet skiämt, min Läsare, om Samwetet hade wakna Ögon öfwer alt. Ack, huru roligt det då woro at lefwa! wårt omgänge woro oss då en {lustgård} [Luste-Gård], och den ena gingo i säkert bete på den andras Äng: wår Herde och wår Herdinna,
#185 FREDRIC och ULRICA, skulle med hiertelig Glädie räkna sina Lamb, och sielfwa öfwerherden skulle bli kär i wår menlöshet.
Wid detta tilfälle wil jag berätta, at jag hwar {Weka} [Wecka] finner för mig en stor hop Bref, som jämra sig öfwer wissa sofwande Samweten wid Domstolarne, bedia mig antaga deras Saker och hielpa dem i enskylte angelägenheter. Men hwad har Argus at giöra med private mål? Hwar och en Ämbetz
#man swarar för sig, och jag håller mig innom Sedolärans skranckor.
Herr Gyllenbalance lärer och förstå sin sak bättre, än at döma utan begge Parternes hörande, eller yttra sig i de mål, som intet honom utan wederbörande Domare angå. För min Del hoppas jag, at Domaren är betänksammare, än at han låter sitt Samwete insöfwas. Mitt Ark lärer ha påmint både honom och flera derom.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXVI.
Ney, min ährliga Schneider, detta går intet an. Ett och annat litet Tryckfel kan tåhlas, när Läsaren kan rätta det sielf; Men at mina Arck {bli} [blifwa] så wanskapade, som det sidsta, lider jag ingalunda. Min Galla kan nästan upröras, när ogena Mästrare förtyda mina oskyldigaste utlåtelser, oansedt de effter min willia stå tryckte; (fast jag intet nekar, at ju mitt wärck har sina fehl) men huru bestört, menen I, jag icke blir, när jag ser, at wåra dummaste Hiärnar ha skiäl til at hålla mig för en obegripelig Wurm? Tron I wäl det blir roligt, at höra sielfwa Okunnigheten, i någon prydd och pudrad stod, med segersång qwäda desse Orden, eller så bortåt: Rättnu skrifwer Argus, den Token, det hwarken han eller andra förstå. Eller hwad tron I, min k. Boktryckare? Blir icke det behageligit för mig, at mina Häcklare, mina Moralers ämnen få så skarpa Wapn emot mig? Blir icke det nöijsamt at höra någon billig Läsare willa gerna förswara mig, men intet kunna, utan bli öfwerwunnen af mina Fiender? Blir icke det lustigt, at see någon enfaldig och god Karl fiska i dessa Tryckfelen, efter någon diup och förborgad mening, men ändå ingen finna? Menen I wäl, at jag är någon af de gamla Auctorerne, som lefwat för 1 eller 2000 åhr sedan?
#187 Ney, stor åtskilnad: Deras Ord ha wunnit Frälse-Rättighet, men mina anses för Landstrykare: När någon obegripelighet influtit i deras Arbeten, så ha de Lärde antagit henne för godt Mynt, trodt at sådane Män aldrig kunnat fela, tillägnat henne något öfwernaturligit innehåll, tagit sitt förnuft fångit under förundrans Lydna, gifwit orden den Uttydelse, som de gamla Scribenterne, de goda Homerer, Platoner, Stagiriter, Pindarer etc. etc. aldrig sielfwa kunnat lukta til, och således för allting frälst desse hedrade Gubbarne från det tadel och åtlöije, som deras wärk, kan hända, utan desse sina ömhiertade beskyddare, förtient; men sij jag, k. Schneider, (det weten I så wäl som jag) jag har intet många sådane Uttydare: hwad mästadelen mina Domare, kunna giöra wärre, intet giöra de bättre: de byta mig gierna Tupp i späd kyckling och Tiur i nyburen Kalf; än finner en Stats-Man uti mig et crimen la"si status, än träffar ett Fruentimmer et crimen la"sa" virginitatis, än snappar en Jurist up et crimen la"sa" legis, än råkar en Lärd på et crimen la"sa" Academia", än mäter en Krämare ut et crimen la"sa" fidei i mina Ark, der jag icke mer tänkt på sådant, än en präktig Flicka lärer tänka på de 5 Hufwudstycken i Catechesen, när hon står för sin Spegel. Nog har jag förnufftigt Folk, som gynna och uttyda mitt wärk bättre, än jag sielf tycker mig förtiena; ja jag har goda Omdömmen bland de nedrigare, så at den som intet mer förstår, kan åtminstone säija: GUD wet hwad de willa den der Argus, han skal ju wara som han heter, han bör wara Arger? men om min Boktryckare så utspökar mig, som på
#188 et par ställen i sidsta Arket, så lärer jag stå mig slätt. Ja, k. Schneider, I kunnen dermed ställa både mig och Ehr sielf illa ut: I kunnen likwäl intet klaga, at ju mitt wärk har wacker afgång: tänck huru många af wåra Boktryckare jämra sig, at lärda Arbeten och wältitlade Böcker ligga dem til last! Böcker, för hwilka så många ha swettat, bli intet köpte, utan måste under namn af döda Capitaler ligga i {wrärne} [wråerne], och sucka öfwer sina alstrares möda. Jag har sedt Strutar i Kryddboderne af Nöijsamme Samtal, Oskyldig Måhlroo, som med sådan Lärdom war utarbetad, hinde intet längre än till första anrättningen. Otrolige Nya Tidningar blefwo knapt trodde. Konstige förestälningar om Wampyrer, Saltzburgare, Solwisare i händerne och (Gud wet) alla Rareteter i Staden, ha blifwit bortkastade sedan några dem läsit. Jag bringar Ehr allenast ett litet Ark hwar wecka, och Ehr myntkatt, säger man, skall giöra sina goda måhl. Hör man på huru mitt sidsta Ark är tilpyntat: I stället för alfwar han I satt rawla. I hwad Schibolet eller Swänsk Orda-Bok han I sedt detta? Eller menen I, at mina Läsare äro Orientaler, som läsa åt wänster? Ney tro mig, de weta wäl huru de läsa. I andra mål kunna wi ha några Judar, men icke derutinnan, den minsta Tull-Skrifware wet at läsa Dalern för Öret och Öret för Halfören, så framt icke de senare skulle finnas beqwämlige för hans pung: Då är det en annan sak: Då kan han läsa små-plåcket först. Nog ha wi {dessutan} [des utan] många som läsa bak fram, ja som alt för gerna taga de lag-grannaste Saker på galna ändan; Men han I hafft afsikt derpå? Wiste jag det, så bortlade jag min Critique-fieder och lämnade Ehr min tienst. Det kunde jag lätt giöra, ty hon båtar mig {intet stort: } [aldeles
#189 intet. ] Jag har hwarken köpt eller tilbytt mig henne, derföre kan jag afstå henne lika så nögd, som då jag tog henne emot. Än mer: Sedan jag i sidsta Arket hade giort min Flit på första Sidan, at beskrifwa menniskliga Kroppens Konst-Byggnad, och tänkte nu wackert sluta afbilden {med dessa orden}: Korteligen, de woro Lefwande Wåningar, så sätten I mig i stellet: Korteligen: De woro Befwande Inwänningar. Härlig för
#klaring! Månne intet mina Adel-Sinte Läsare, ha blifwit Små
#Flate öfwer detta Rummet, hela denna Weckan öfwer, och intet wetat hwar jag warit hemma? Hwad menen I med bäfwande Inwänningar? Sådant mins jag mig sällan ha hört: Nog har det kunnat hända, at någon Ämbetsman, då Rikzens Ständer fordrat hans förklaring, hafft bäfwande Inwänningar. Nog kan en Collegie-Betient, då hans förmän begärt reda för små Konst-Grep, ha hafft bäfwande Inwänningar. En Poltron, som med sitt Manskap blifwit {commenderad} [commenderat] mot fienden, kan ock ha hafft bäfwande Inwänningar. En ömkelig Präst, som emot sin willja blir utnämnd at ha Partes i ett Prästemöte, kan ha bäfwande Inwänningar. En Lymmelaktig, eller otrogen Crono-Betient och Länsman, kan för sin alfwarsamma Landz
#höfdinge ha bäfwande Inwänningar. En dräng, som fyllt sig om Natten och såfwit om Dagen, kan för sin stränga Herre ha bäfwande Inwänningar, och så widare; Men si sådant är rart, ty den, som i wår tid wet något ont med sig, är gerna oförskiämd; Dock huru kommer alt detta öfwerens med desse Lefwande Wåningar? Sannerligen, Min Boktryckare, jag är så måhn om mina Ord, som en Moder om sina Barn: Om I wänden bakfram eller wanskapen dem, så kan den ifren
#190 komma på mig, at jag en gång går in i Ehr Wärckstad, och wänder up nid på alt det jag ser, effter wedergällnings rättens 1 *SS. Far wäl, min ährliga Schneider.
Förlåt mig, min Läsare, at jag hittills warit sysle-satt med mitt Hushåls-bekymmer. Jag hade föresatt mig i dag at tala om ett slags Credit, som min Boktryckare i mitt nästförra ark kallat redit, och derigenom til äfwentyrs brakt någon til at draga detta ordet från redire, och således hålla det för Penninge-Retour, hwarifrån denna Crediten likwäl är wida wägnar åtskild; men nu lärer mitt tahl derom bli kortare än jag hade ärnat:
Tänk, at Juvenalis för mer än halfft annat {tusende} [tusend] Åhr sedan, har sagt, at wåra Commissionairers handel står på ömkeliga Fötter. Lät nu någon af dem komma och angripa mig. Så säger denna Gamla Auctoren, som i Scaligers tycke öfwergick alla frispråkare ock sannsäijare:
Så wist man pängar kan utur sitt skrin befalla,
Så wist har man Credit---
#Annat säger intet heller jag. I denna Versen min Läsare, ser du all rätt Credits Grund. Den som på annat är bygd, tror jag icke på ett hår.
För kort sedan, då jag war hos Herr Patriot, kom en ung sälle in, som fuller såg frisk ock frodig ut, men hade dock en misstänkt upsyn och bligade under lugg. Denna gaf honom med en borgerlig Compliment ett Memorial, som han bad honom frambringa til wederbörlig ort. Så snart Gubben det öpnat, blef han röd i Synen som Blod, och med 191 Eldgaffelen i Handen jagade denna Monsieuren ut för {Trappen} [Trappan] (Löijligt Ceremoniel. Så hitzig är wår Köpman {iblandt} [ibland], ja han är så öm om de Saker som angå Riket, at jag tror ingen är ömare om sin egen Ägendom) Jag frågade, hwem det war? Han swarade: Det war en Credit, som plär resa emellan Swerige och andra Orter. Hwad wil han då sade jag? Han will, swarade han, allmänneligen bli förklarad för äkta. Hå sade jag, om den Token teg dermed, så wiste ingen, at han woro oäckta. Eller hwem, menar han, har macht emot lag och Natur, at byta olaglig födzel i laglig? Jag frågade: Hwi han war så feet? han lefwer friskt, swarade han, äter och dricker: Hans Mat består i det ena Rikets Handlandes gifmildhet af Wahror och Kram, åt sina fattiga Commissionairer i det andra, på det de altid må hålla dem och alla det landets tilwärkningar i undergifwenhet, hwarwid de ock ha den Förmånen, at de bli af med förlegat Gods, som de, i fall Debitoren skulle bedraga dem, utan stor skada kunna mista. Hans dricka är den högt älskade Lättian och Högfärden, at intet willia möda sig med de Medel, som kunde skaffa Riket egen tilgång til egna behof, utan gå som Herrar, och lefwa på sina utländske Drengars Pungar. Det är ett stolt Gästebud, en full Tunna, må du tro, som han intet tömmer så snart, ty jag fruktar, at ju mera han dricker, ju fullare blir hon, och ju mera förgiftar hon Luften, för den rätta allmänna Handelen. Denna Crediten har stort med-håll här i landet: När man wil begynna det ringaste för det allmänna nyttigt 192 Wärck, så skrikes i Himmelshögd med Klagan, at han kommer til at lida. Ja ljd, tänker jag, lenge nog. Men, sade jag, I måsten likwäl tilstå, at en sådan Credit har sin nytta. Jag lemnar det, sade han, i enskylte mål: för en och annan Köpman kan han då och då wara fördelaktig, besynnerligen så lenge wi äro i detta tilståndet, då ingen heller kan stöta honom för Hufwudet: Jag kunde sielf af honom betiena mig; Men när jag talar för det allmänna, Argus, så går jag ur mitt Contoir: Jag är då intet mer min egen, jag inbillar mig äga hela Riket. Så lärer och hwar ärlig Köpman afkläda sig sin egen hamn, då han will skiärskåda det allmännas tilstånd. Argus, säij du man så i ditt nästa Ark: Skrif, jag will dictera, och tala i gemen om ett land, utan til at nämna hwarken Swerige, Engeland eller Holland:
En wälmående och förmögen kan snarare få en annans Capital, när han det åstundar, än en fattig (här, min Läsare: talas intet om den Christeliga kärleken och Borgerliga Samhelligheten, som bör understödia Nästan, utan at så noga se sig före.) Skier det {iblandt} [ibland], at någon, som är uslare på Penningar, än en del Stats-Män eller Krämare på Nit för det almänna bästa, får stor Credit, som man på slutet af hans hederliga banqueroute får see, så kommer det deraf, at han förstådt at lysa med falsk glantz i godtrognas Ögon, eller ock är sielfwa Girugheten orsaken dertil; ty den som aldrig täncker at betala, låter sin Creditor gerna sätta Avancen med många Siffror i Boken. Äfwen så kan et Land få credit til sin förmån och til sin skada: til ex: när et Landz köpmän af utlänningar äro kände för redeliga män, starka i ryggen, utan winglande, kärnlösa Affairer, wäderhandel, falska wänningar, 193 konstigt remitterande, trac/erande och dylikt Pappers Wärk, då får Landet credit hos främmande, och denna är en härligsak. Jag wet intet om wåra bry sig så mycket om detta. Tyst, så när hade jag skarfwCat: jag wet det wäl; men jag will intet säijat, effter man tror, at jag dermed låter utlänningar weta huru med dem är fatt. Nå, wäl an då, jag talar i gemen:
Deremot har et Land Credit til sin skada, när det aldrig bekymrar sig om, at kunna sielf försee sig med de saker, som Konsten skal försee et Folk med, utan låter andra förskaffa sig sådant. När det insöft i Lättia och Okunnighet, betalar sin Granne för alla sina oumgängeliga nödtorffter, smöriandes sig om Munnen med sina egennyttigas Smickran, korteligen, när det är förgätit af sin wälfärd, då blir den winnande parten eller Leweranten nödwändigt Förlagsman, hwilket han gerna giör, ty då håller han den, som sitter i förlusten, uti contribution (Herrar Bruks-Patroner, har icke Herr Patriot rätt? bör icke en käck och omistelig smed hos Ehr belasta sig med stor skuld? gifwen I honom icke gerna credit? til hwad ända? at han altid må wara i Edra händer, och detta är klokt. Sannerligen, en sådan credit är en artig Präst: han wiger Gäldenären ihop med gälden, och gifwer hela hemgifften åt Förlags-Mannen genom et rikt interesse) Således måste ett Land, under en sådan A"gyptisk träldom, sluteligen wanmäcktas och upgifwas, om intet Folket får desto uplystare Ögon och bättre mod i hiärtat. Nu kan man lämpa detta på oss eller andra, det giör mig lika mycket. Det förtryter mig likwäl, at Folk, som låta skiära sig så dickt, tro ändå at de stå i obligation för god credit.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXVII.
Wår Lärda frågade mig i går, om jag intet kunde rimma och dikta fabler, som A"sopus, Pha"drus, dela Motte och la Fontaine. Han böd til at taga mig på mitt swaga, ty hwem är wäl Poe"t, som icke är swartsiuk om sin skaldekonst? Den Siukan sträcker sig til wåra ömkeligaste rim-bräkare: Jag wet intet hwar Jalousien mäst wankar, antingen emellan twå skiöna Fruentimmer eller twå Poe"ter. Jag swarade, at om jag rimmar, så blir det ändå bara lappri. Nå wäl sade han, skrif om lappri: Lika godt hwad det är, allenast jag får see om du har Vers-Ådren. Sen jag upspänt Ögonen en stund, utan til at höra fast än man skulle talat aldrig så hårt til mig, diupgrundandes och sans-lös af lappri, som många mina bekanta, fast än de intet rimma, lade jag denna Fablen på papperet:
Cameler swäljas nid och myggor plär man sila:
Hel swettig från sin plog en Oxe gick at hwila,
När på dess Herres gård, en knähund, fet och lat,
Bemötte dragarn med ett knorrigt glafse-prat:
#195
God wän, {sad} [sad'] Oxen, tyst, ett ord i tromål swara:
Wårt Herrskaps tidzfördrif, hwad plär det offtast wara?
Hwad säija de om mig och mina likars swett?
De ömkas wäl? ja men, de ha wäl Åkren sedt?
Jag swär, sad {Mufti? } [BuffiA? ], wid de ädla mopsars siälar,
At aldrig sägs ett ord om dig och slika trälar,
De ha wäl högre bragd: Jag tror du drömmer, nöt,
Du talar liksom oss alt angeläget tröt:
At wäga {Solegrann? } [Sole grann] i Kläder, tahl och miner,
I gång, gebärder, Sömn, hög smak i Mat och Winer,
I l'ombre och piquet, sij sådant är solide;
Det du så nödigt giör, det plä wi skiämmas wid.
Neij, lär nu bli poli, drif Dumhet ur din panna:
Du menar wäl man bör wår Håkan derför banna,
At han i laster kan alt Stockholm öfwergå?
Neij, derför at han mig plär slurfwigt trampa på.
Om han slår kull ett Glas, få fläck på sina Kläder,
Om han eij talar nätt, bör han med sina fäder
Bland Lymlar dömas ut. Wår Maia äfwenså,
Om hon ey Bäddar rätt och eij kan trippigt gå:
Om hon min mat och bädd på rätta timan glömmer,
Man henne strax til rasp- och spinnar-huset dömmer;
Stor sak i all dess last. Wår Lisa swär så dickt,
At hela Köket rörs: slikt är af ringa wickt;
Men om på maten hon eij finsta smaken råkar.
#196
Om hon--- Neij, {Mufti} [Buffi] tig, om du ey bättre språkar,
Du är en Narr, och den som intet bättre lärt,
An räkna lappri mer, än det som mer är wärt.
Af denna anledning will jag slå ifrån mig alwarsamma saker och handla om lappri i dag: O Himmel, hwilket rikt ämne! Huru många Folianter äro icke dermed upfylde! Huru sysle-sätter det icke twå tredie delar af wårt rike! Huru kommer det icke många i Affairerne til at swettas! Hwad spisar mitt ark til at beskrifwa en så widlyfftig sak, mer än en enda dans hinner til at upfylla en yr flickas springlust eller en enda Ducat til at stoppa en mutgirugs Pung? Dock, litet är bättre än intet: Jag kan säija mer derom en annan gång.
Jag wet icke af hwad händelse jag kom nyligen in i en gammal af hedna werlden helgad skog, hwars wyrdiga Eekar och wäl-Lärde minnes-stenar förnyade mig min wanliga kärlek för ålderdomen. Jag gissar at detta war den Philosophiska ensligheten: När jag mente mig wara som ensammast, blef jag bestört at höra ett diupt snyfftande och jemrande klagowisor: Jag såg mig omkring, men märkte intet mer än liudet af en Karls Gråtande. Det ylfwade {iblandt} [ibland], at jag mente denna mist sin frihet, och blifwit antingen för skiönhet skull eller något capital, bunden wid den bittraste Hustru i werlden, men det war helt annorlunda: I en hålig Eek blef jag warse den gamla Heraclitus, som med ett Perspective i Handen, fälde sina modiga tårar öfwer denna werldens lappri. Jag log åt hans Lipande, och det hade warit löijligt för den
#197 {tredie} [tridie], at see oss ihop. Men han sade: Min Wän eho du är, see genom detta Perspectivet och döm sen om jag icke har orsak til at gråta: Jag giorde så, men det hade en hel annan wärkan, ty jag log af alt hierta: Hwad ser du, frågade han. Jag ser, sade jag, twå Fruentimmer sittia och träta om Nyaste Modellen på en neglige'e. En ser jag uphöija den andra til Gudinna, för det, at hon så konstigt upsatt hennes Mössa. En ser jag gå trumpen eller tankfull, för det at en annan har wackrare mönster på sin Kiortel. (emellan hwar gång Glaset sattes til Ögat, wiste sig ett nytt lappri för min syn, ja jag kunde höra hwad gestalterne sade) En hörer jag giöra en widlyfftig berättelse för några sina likar om hwem, som blef först uptagen til dansen, den eller den gången, huru många gånger hon dansat, hwem hon war skyldig en Dans, och hwem, som war skyldig henne etc. etc. alt med sådan efftertryck, som hon hafft at giöra med de angelägnaste syslor. Några Fruentimmer såg jag til Bordz, men intet hälfften äta, emot det de lade mycket ömhiertade på minnet, huru de andra woro klädde, hwad de hade på Hufwuden etc. räknandes noga rätterne, om hwilka de fälde sina hemliga omdömen. Derpå tog Heraclitus Perspectivet och kikade: Jag ser, sade han, någre Män diupt insänkte i Rikzsyslorne, men färdige at låta en hel sak hwila eller afstadna, derföre at de intet få rätt på ett {wisst} [wist] lappri, som intet giör til Hufwud-målet. (emellan hwar gång fälde han några tårar) Nu ser jag några dylika wara Hufwud-fiender öfwer en Räf-Orm, som de funnit i Skinnet på en wiss Act eller en wiss Affaire: Den ena
#198 säijer, {at} han har 6 Fötter, den andra säger, han har 8, och dermed går tiden fruktlöst bort. Nu ser jag en Präst öfwa sig i röstens uphöijande eller sänkande, som ett särdeles Högmål, i händernes utsträckande, Ögonens kastande och hela Kroppens ställning, hwilket skall förtreffeligen bidraga til hans wältalighet i Predikstolen. (härwid grinade den gråtande Gubben rätt illa) Några Predikanter hörer iag weta hosta, nysa och spotta i sinom tid. (Sannerligen, tänkte iag, detta är intet aldeles lappri; det är et beqwämt grep, at dra sig ur wåndan, när minnet slår felt:) En wyrdig man, sade han, ser iag med särdeles andakt, iämka sitt skiägg (intet lastar iag skiägg; men om någon wil mig giöra det til en hufwudangelägenhet, swarar iag, at det, i ett så dyrt kall, är af de mindre nödige wahror:) Hans hustru står bredewid och betraktar hans kofft, hans kappa och hans krage, som den yppersta hälfften af hans Ämbete. Öfwer en ung Präst kan iag förarga mig, som i sin klädebonad och hela sitt wäsende aldeles apar efter en prunckande Cavailler. Jag ser några Lärda i hård twist: En af dem drar fram et gammalt rart Manuscript, hwilket den förnämsta af hans wederparter genom glasögonen skiärskådar, dess bästa medhållare lägger ögonen på snedden til, och dess öfriga tilbediare upsträcka sina halsar och koxa honom öfwer axlen, at åtminstone på långt håll få se et slikt järtekn: När alt kommer omkring, så är det intet annat, än at den andra dem öfwerwunnit och öfwertygat dem, at dn {heliga} [helige] GCunichildus borde med rätta heta Grimchildus, etc. Sedan tog iag perspectivet en stund: Jag såg en halflärd, stormodig och talsam Buss inkomma på ett Caffehus, der han är wahn at säya bons-mots, och språka domwäldigt
#199 om alla ämnen i werlden: Han talade om {Alt} [alt], som det woro Ingenting, och om {Ingenting} [ingenting], som det woro {Alt} [alt], så at alt det han sade, war lappri. Sen såg iag några wåra granna ynglingar och {små-gamle} [små-gamla] gåssar storsprättandes gå af och an, skåda sig nu i bröstet, nu på fötterne, nu i synen och [i] hufwudet, om de woro så lyckelige at råka någon spegel, och under alt detta see sig omkring, om ingen gaf akt på dem. Ömme om sin oskattbara frukost, sin himmelska Chocolat, sitt utwalde {Caffe} [Caffe'], sitt goda glas wijn, sin maat, sitt spel, sin sömn &c: undflydde de alfwarsamt arbete som derutinnan skulle kunna bekymra dem. De låddes wäl intet wara oförmögne til de wiktigaste ährender: Men iag läste i deras ögon, at deras hiertan hade derföre en hemlig bäfwan, och at de med lappri kommo långt bättre til rätta. (hwar gång iag log, så gret Heraclitus. Ja, tänkte iag, gossarna lära länge få wara narrar, innan de komma mig til at gråta:) Alla deras samtahl gingo ut på höga nödwändigheter; til ex: den wackraste Galon-hatten, den wackraste käppen, den wackraste wärian, Snus-dosan, Klädningen, Peruquen, Coeffuren &c. Understundom uphögde de sina tanckar och talade om den wackraste Flickan. En såg iag skräckeligen modfält öfwer et par stora rynckor i styfningen på sin råck, dem han flitigt sökte utplåna, och än mer sysslesatt med en klädesborsta, som giorde 100. dagsresor öfwer framdelen af hans klädning. Märkte han håret, Hårpungen, Skospännet, Knäbandet &c. på någon wara i olag, då hade han wunnit spel och drog försmädeligen på munnen. (Tro intet, min läsare, at iag älskar wårdzlöshet i {kläd-dräkten? } [klädedräkten], neij, iag harmas allenast
#200 öfwer den, som låter putzningen wara sin högsta lust och tidzfördrif:) Sen såg iag et Fruentimmer snubba och mästra en Karl, derföre at Halsduken, Peruquen eller dylikt smått icke satt i sitt skick: Det lärer ha warit hennes Man, Fästman eller Galant; Ty han uptog hennes wiktiga rättelser med undergifwen lydnad. Derpå såg iag några {fornäma} [förnäma] hålla granlaga mönstringar med sina underhafwande, intet i något måhl af wärde, som kunde befrämia deras tienst, eller de ringares upbyggelse, utan i lappri: De borde ha en Ordentelig reda hwar desse senare hade warit, hwem de hade talat med, huru offta de gått genom dörren &c. Hade Hofmästaren giort en liten resa, så borde han upräkna fiäten, och om Prästen låtit en annan i sitt stelle predika, måste han noga kundgiöra sitt förfall. Alt detta, icke af synnerlig ömhet för personerne; Men at den helgade {etiquetten} [e'ttiquetten] måtte bli orubbad. Deremot woro betienter och tienstefolk intet begrepne i annat, när de woro i sin frihet, än at döma om sina Herrars och Fruers upförande i de minsta ting: de tadlade det oskyldigaste, de begrinade det ärbaraste, de förkastade det dugeligaste och de behöllo lappriet för sig. Härpå nappade Heraclitus Glaset af mig: Jag ser, sade han, en stor Wagn med oförliklig många hiul, som {förorsaka} [förordsaka] en 10-dubbel tyngd. hwad? sade jag, mer än 4? De öfriga äro ju onödige? {Åh} [ach], sade han, jag ser nu hwad det är: Der äro en hop onödige formaliteter under en rättegång (strax bar det til at lipa, och jag rykte åter Glaset ifrån honom) jag såg gamla Gubbar,
#201 60-åra män så barnslige som de flyktigaste Ynglingar: Så matte som deras kropps Kraffter woro så hitzigt hoppade deras hiertan af lusta til kärleks handel: Åskådandet af de fagra Fruentimmer gaf dem en eld, ett mod, som deras Åhr och sielfwa naturen dem nekade: de mindes sin Ungdoms lyckeliga stunder, som de behageliga Drömmarne, hwilka icke mer kunna återkallas (Herre Gud, tänkte jag, ha då desse intet annat för sig, som see Grafwen half-öpen?) De höllo sig för gamla hofmän, som mer än en gång i sina dagar dragit på sig de skiönas Ögon, de smyckade sig med all flit, och de tackade hemligen det nådiga ödet, som först upfunnit peruquer, hwarigenom deras magra och dödeliga ansikten kunde yngas up igen. Gamla Gummor såg jag pryda sina safftlösa skinn och Ben, med samma omsorg, som gifftwuxna Flickor: Man såg de Rosor på deras kläder, som fattades på deras Kind-Ben, fast jag tilstår, at om Lif-Färgan skulle skaffas från China, så fick det intet hielpa, allenast hyen kunde bli ung, och käringen på långt håll för swaga ögon kunde gifwa behag. Jag törs wäl intet säija, at jag såg mycket ungt Fruentimmer, som med sin Grannlåt förbländade mina Ögon, ty då förlorar jag aldeles min trowärdighet; Men så mycket kan jag säija, at mästadelen woro så sorgfällige om den minsta låck, den minsta fåll, det minsta band etc. at de höllo den för half-galen, som intet räknade Riks-Syslor för lappri emot desse angelägenheter. Wid deras spelbord och i deras samtal wankade intet lappri; neij, besynnerligen då ett slags Cavaillerer eller Petits-maitres woro deribland. då hördes intet annat än wiktiga utlåtelser. Men hwad säger jag?
#202 Hwem förstår icke at jag nu härmar ett slags folk ibland oss, som säija ett, men mena ett annat. A propos; om Petits-maitres: Jag såg en myckenhet Markattor löpa från det ena Huset til {den} [thet] andra med nouveller, hälsningar etc. Ingen Ministre med en hel tractat i Hufwudet kan mena sig wara på så wiktigt ährende, som desse med sina dårskaper: Ingen fick tahla, när en sådan begynte med sin gycklande lä-wishet, och intet litet ord hwiskade Oden i Friggas Öra, som icke denna wiste berätta; Men altsammans war lappri.
Änteligen, jag såg en hop Fruentimmer och qwinliga Manfolck falla i matthet och behagelig opasslighet af ingen ting: Ett Sohl-grann giorde {dem} [them] bestörte: Sohlskin, frisk Lufft, {minsta hetta, } minsta köld, minsta wäderskiffte afplaggade dem sina wanliga Kläder och påklädde dem siuklinge Uniformen. Blotta {rädhågan} [räddhågan], at falla i siukdom, höll dem qwara i sängen, de suckade under bördan af det minsta lappri, hwilket de utmålade som en sak af stort wärde: de tordes intet smaka hwarken mat eller dricka förän de hållit läkare-råd om sådant skadade eller ei. Desse krämpor utan krämpa, desse kära tidzfördrif för de orkelösa, woro likwäl af stor förmån för några Herrar Läkare, som då hade tilfälle at wisa sin konst och bota den som intet war siuk. Detta lappri war såledz ett nöije för siuklingen och en profit för Qwacksalwaren. Til at upräkna alt det lappri jag denna gången såg med löije och Heraclitus med Tårar fordrades öfwer 10 Ark; derföre will jag {härwid} sluta och tilstå at jag i dag intet annat skrifwit än
#203 lappri. Jag har giort det til den ändan, at den sielf-kloka må ha något at säija som gerna fäller om mig ett sådant omdöme. Jag wil biuda til at tiena så wäl mina Hatare, som mina Gynnare.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXVIII.
Trösta mig, min Läsare, jag går nu allena här i Stockholm och lång-ledes, sedan mina Auctorer ha rest til Brunnarne: En, menar jag, är faren til Medvi, en annan til Viksberg, den tredie til Wårby, den fierde til Fläckebo, den femte längst bort åt Loka, och här går jag qwar i en folkrik ödemark. Jag har nu intet så många at förtro mig til: Jag begynte längta redan innan de woro bortreste, och jag föresatte mig at tala i detta Arket om en förtrolig Wänskap. Sannerligen, min Läsare, om du menar som jag, så willja wi nu åter förbinda en upriktig Wänskap: Jag är en af dina Wänner, war du en af mina: Wi wilja säija hwarannan sanningen, som redelige {Swenske} [Swenska] Män: Jag swär på Argisk tro, at du aldrig skall finna mig skrymta, och jag beswär dig deremot, at du rensar ditt sinne från falskhet. Will du ha en nöysam stund, så återkalla den gyllene åldren i din inbillning: Föreställ dig den tiden, då Naturen lekte för de dödeligas Ögon: Jag will intet ha dig tilbaka i fullkomlighetenes stånd eller at sakna med suckar de altid mysande Års-tider, de sorglösa Dagar, de menlösa Nätter och en Arbetslös wälmåga. Ney, intet så högt up. Påminn dig allenast wåra fäders enfaldiga trohet, deras Dumhet i det Onda,
#205 deras snörrätta Ord, som icke gingo et hårsmån från deras tankar, deras hiärtan, som lefde i det liufwaste Äktenskap med deras tungor, deras oryggeliga Foster-brödrelag, deras ädla Blod, som war ospard för deras oskyldiga wänner. Korteligen, påminn dig den Gamla Redeligheten. Jämför deremot denna tidens förtrolighet: Du har wäl sedt Rått-Fällor? åh, ja, sådane äro mycket brukeliga ibland oss: liksom den bedrägeliga Maten låckar Råttan, som doch menar sig wara mycket fin, in i Fångenskapen; Så äro nu gemenligen den enas Sötaste ord intet annat, än upstälde giller til at fånga den andra. Aldrig woro Wänskaps-betygelser så allmänna som nu, aldrig blefwo de mindre hållne och alldrig mindre trodde. Eeder och löfften Wänner emellan, äro nu tredubbelt brukeligare, än {snusdosar} [Snus-Dosor]; Men en Tok må tro dem, ty den går för en Narr, som håller dem. Håll, hwart löper jag nu? Jag har likwäl många upriktiga Landzmän. Jag frucktar ock, man giör mig nu det inkastet, at om den ena intet får tro den andra, så är ju Falskhet nödig mot Falskhet? Hin må wara god-trogen: Den skulle komma til at lida, som intet slugt wiste Wärkställa det Ordspråket: Din Räf Skal intet bita min Gås, etc. Jo, jag råder mina Landzmän, at nu bli genom-upriktige alla på en gång, på det den som först effterfölljer min Lärdom, intet må komma ut som ett Rapphöns bland många Stormodiga Tuppar. Alla på en gång bli
#206 upriktige? Neij, detta swaret går intet an: Det låter intet wärkställa sig. Huru skal jag swara då? Lät mig betänka mig: Jo, jag älskar en from försiktighet, men ser intet wederstyggeligare, än en illistig Falskhet. Man kan ha ett upriktigt hierta, fast man intet låter narra sig. Ja, min Läsare, dyrka man du fritt en ährlig Wänskap: Det skal ingen fahra ha. Ditt upförande lärer då stå, som en orörlig Klippa mot de falska bölliors fåfenga Swall, och det trogna Ryktet lärer intet underlåta, at på samma Klippa {upbygga} [upbyggia] dig effter din död en {hedersstod} [hederstod], beprydd med brinnande Lyktor til de siöfarandes rättelse, som på detta Werldz-Hafwet omkastas. Skulle du ock något komma til korta med din upriktighet, så besinna, at du kan glädia dig af det samwete, som felas din falska wän.
Nog wet jag at sanna Sagor bli intet trodde, när de låta orimmelige, som det gick med den bekante Norrska Klipparens: Han Reste i sin fordna Konungs Sigurd Jörsalafarares {fotspår} [Fotspor], från {det} [thet] kalla Norige genom Engeland, Frankrike, Spanien, och landade til äfwentyrs i det warmaste Africa, der Kong Leijon regerade: Man kan wäl tänka at en sådan person skulle til håfs och betyga Printzen sin wördnad, ty han hade wäl kommit som ett nöt tilbaka igen, om han intet wid alla tilfällen kunnat berätta, at han blänkt wid de utrikes håfwen (så skall man iu giöra, om man skall komma fort, fast det skulle kosta både fäderne och möderne?) Leijonet frågade den främmande Herren, hwad han tyckte om hans Rike? Denna Orten, sade Norrbaggen, är ganska olik mitt Fosterland: Här är folket swart, hos oss är det hwitt. Här
#207 är jorden grön, där är hon mäst hwit. Här äro Floderne rinnande, der äro de mäst hårda. Åh hut, sade hela Håfwet, denna lymmelen tar oss för Bönder. Ut strax, wrak, och liug aldrig för klokt folk. Så gick det med det stackars kräket, som enfaldigt talade sanningen. Så går det wäl med flera: Kanskie at jag offta har samma lycka med mina menlösa ord; Men ehuru det är med det, som låter orimmeligt, så trodde jag likwäl i förrgårs en sådan berättelse, och jag törs slå wad med min Inbillnings gåfwa om 5 nya påfund, at du, min Läsare, äfwen lärer tro henne: Jag gick på Skieppsbron och råkade i samtal med en liten löylig skiäpnad, nyss hemkommen från Resan och til anseende lik de afmålade Satyrer. En annan än jag, hade kunnat bli rädd för honom. Jag frågade {hwarifrån} [hwar från] han kom. Han swarade: från et sällsamt land, hwars Hufwud-Stad är beläget 59 gr. 34 min: under polens högd. Han kallade det af sin egen myndighet Nya Swerige; men hwarföre han det giorde, frågade jag intet effter.
Det war lustigt sade han, at wistas i det landet, ty man hade altid tilfälle, at hålla sig sielf för sin bästa Wän: til någon annan kunde man sig sällan förtro; ty här sannades ordspråket: Ingen bror i Hafsnöd, fast man gick på fasta Landet. Den ena kröp ganska ödmiukt för den andra, och betygade sin obestormeliga wänskap, men minst af Hiertat och mäst af enskylte afsikter. Hade man nytta af Wänskapen, så war han som en Kyrke-Mur, men hade man intet det, så
#208 war han som ett Sparr-Lakan. Höflighet tröt här aldrig, men än mindre falskhet. Man hade et oerhört sätt til at Bygga sina wänskaps-Hus: Du wet at rättsinnigt Folk plär lägga Grunden dertill med Kärlek til dygd, Förtreffelighet och et oförnekeligit wärde: men här lades Grundwalen af et helt annat slag: man bygde dem på Penningar, Tracteringar, Skänker och hielpsamhet til sitt Syftemål, det måtte nu wara aldrig så elackt. Hade man allenast beqwämlig Fyllning, til at stoppa alla Hål, altid fick man Wänner, det war ingen Konst. (Tro mig, man kan annorlunda köpa Hiärtan här än fordom hos de gamla Romare &c.) En mäktig och wälmående Man hade så många wänner, at de af kärlek så när ätit up honom; men efter hans Död kände de knapt igen hans Änka eller Barn. På en wäldig Herres rörelser stodo många wänliga Ögon ställte: Han kunde wara säker om et tahlrikt anhang och et partie, som i medgången för honom wille wåga det käraste, ty Egennyttan regerade et sådant sammanswurit Sällskap med tre starka Tömar: Dumhet, Liumhet och Falskhet: de skiärskådade intet så noga om deras Mått och Steg woro stälte på det, som efter den Himmelska Lagen war Rätt, nyttigt och anständigt, men allenast, om de kommo öfwerens med deras mäktiga Gynnares behag och deras egen fördel; derföre skulle man ock gerna see, at om en sådan Half-Gud miste sin styrka, så wände strax hans tilbediande wänner sig ifrån honom til en annan, som intagit hans makt: Med denna Nya hiälten och hans wänner torde det och åter gå sammaledes så at wänskapen på denna orten wänder sig stedze effter högsta förmågan, liksom Sol-blomman
#209 effter Solen. Wänskaps-Sinnen stodo således esquadron-tals under den Tyranniska Prinsessans Befehl som jag kallar Egennytta: På hennes minsta wink gingo de hwart hon wille: Man skulle ha trodt at Pythagora" Methempsycosis, (som lärde at Siälarne wandrade från den ena Kroppen til den andra) hade sin warelse i detta Landet; Ty så lenge twänne wänner behöfde hwarannan, så befallte Egennyttan deras Sinnen wara oskiljaktige; Men blef den ena af lyckan i bättre tilstånd uplyfft, och den andra intet, så Commenderades strax den förras Sinne af samma Fru Egennytta öfwer 50 stadier wägs från den andras: Dess wänskapsSinne mot den ringare, som likwäl hade warit hans gamla wän, fick då ordres at begifwa sig Hufwud-Stupa ur hans hierta och in i en annans, som kunde wara til lyckan jämngod med den ringare: I det stellet torde hans bröst få hysa något sinne, som tilförne warit i någon Haman eller Ingiald Illråda &c. och war således wänskapen ute. Så skräckeligen blifwa Sinnen och wänskaperne i detta Landet af Egennyttan omquarterade. Ett slags Wänskap war märkwärdig: Om någon god wän föll i wattnet til midian, så halp man honom gerna up, stod det honom under armarne så halp man honom ock gerna up; stod det til Hakan, så halp man honom ock, åh ja, hwarför icke det? Det woro synd annars; men stod det litet öfwer Ögon och Öron, så tryckte man honom med hast under wattnet til Bottnen, och giorde en Grimac/e til anseendet bedröfwelse, til Wärket löije. Jag kunde intet annat än lee
#210 då jag såg en Man af fördelaktig tienst ligga på sotsängen: Hans wänner hade bud hos honom hwart ögneblek med öma och bekymrade frågor, huru han mådde; Men märk, af hwad Grund: De wille allenast weta, om intet siälen snart skulle färdas ur Kroppen, på det de måtte söka hans Tienst, eller i den Tienstwändningen få giöra et steg i werlden högre up. Den som war i tilstånd at hielpa någon, war altid Söt i Truten, och låfwade alla, som budo honom derom, et redeligit bistånd; Fast det offta för honom war omöijeligit. (Men hwartil tienar sådant? är icke det bättre, at en sådan wisar den, som öfwerligger honom, rent ifrån sig? då blir intet den andra stackaren i sin räkning bedragen.)
Denna Personen hade mycket mer at prata för mig denna saken angående; Men iag hade intet Lust at höra derpå: Wänskapen i et sådant nytt Swerige stod mig alsintet an. Jag tror, min Läsare at Du och iag willia hålla oss i detta mål wid det gamla Swerige, och ställa oss således likare Gudz willia. Aldrig är liufligare i omgänge, än en {fortrogen} [förtrogen] Wän: Man kan i hans skiöte låta sina Angelägenheter hwila och i hans Händer förtro sin timmeliga Wälfärdz klenoder. Hwad är förnöijeligare, än at kunna i en annans famn aflasta sit sinnes bördor och giöra en annan delaktig af sitt menlösa bästa? Men wet Du rätt min Läsare, hwad iag förstår med en förtrogen Wän? Jo den som aldrig smickrar dig, men af en {rätt ställd} [rätt-stäld] kärlek til din Person, säijer dig altid Sanningen: den obehageliga Sanningen. Den som älskar din Wälfärd;
#211 men intet dina Fel, den som är Wän med ditt sinne; men intet med din Lycka din Egendom din wälmåga etc. Den kallar iag en förtrogen Wän. Sådan skall du altid finna mig: på det sättet will Argus ha den Ähran, at åtniuta din wänskap. Säg mig, täcka Qwinnokön: när iag är wän med Edra Personer, huru kan iag då wörda Edra dårskaper? Huru stor åtskillnad bör iag icke giöra emellan så behageliga Bilder och det som är fiålligt? Jag hoppas derföre, at I ursäkten, om Ehrt ömaste får litet rjs af mig {iblandt} [ibland], ty det är blotta kärleks-slag af en god wän.
Sluteligen will iag gerna påminna Ehr, mina Läsare, at I läsen mig i enrum för Ehr sielfwa, och intet i stora Samqwäm för många Öron; ty om iag då talar aldrig så rätt, kan iag för mången bli Förtretelig: All den nytta iag kunde giöra under twå Ögon, kan då stadna i Blygd, ifwer och hämdgirughet: mången Stympare kan förbättras af et hemligt Råd, men han kan bli aldeles hårdnackad, om han får Bannor i mångas närwaro. Det är ledsamt at see den ena Rådna, den andra blekna, den tredie dra på Munnen, den fierde blincka med Ögonen, den femte Swäria, den siette Stor-Skratta etc. Hwaremot man i enrum kan torka in alt det iag säger och hålla mig til godo.
Jag ber mina Correspondenter, at de gifwa sig Tålamod med det, som hwar och en kan hafwa mig ombudit. Wid sina tilfällen skall det intet bli förgätit af den, som de säkert kunna kalla sin upriktiga wän.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXIX.
At jag skulle undfly Fruentimmers Sällskap? neij, aldrig. Så wild och grym blir jag intet af mina Auctorers Moraler, fast de äro alwarsamme, ty de äro så billige i detta, som i andra mål. De weta {mycket} [mycke] wäl, at Manfolk ha äfwen så stor förbättring, som Roo af Förnuftigt Fruentimmers omgänge. Det är sant, at om inga Manfolk woro til, så förswunno mäst alt det, som nu är angenämt hos Fruentimret: Farwäl Grannlåt, farwäl omistelige Speglar: Då skulle intet synas de täcka löijen, de qwicka ögnekasten, den läckra Hyen och alla de älskeligheter, som giöra wåra Hiältars Hiärtan til Nåldynor; men så är ock det sant, at om wårt kön, som af Naturen är Torrt, Surt och befallande, skulle lefwa utan Fruentimmer, så blefwo mästa delen af oss bara twärwiggar, obelefwade Karlar, fullproppade med en hotande Philosophie: Jag menar wi skulle see ut, som de wärsta siö-gastar: Wåra prålsiuka ynglingar, som nu gå så granna, skulle då löpa som {fogle-skrämmor} [fogla-skrämmor], och de som nu intet weta högre dygd, än at pryda sig för flickor, skulle då kasta sig i ett liderligit swin-lefwerne. Korteligen {Fruentimret} [Fruntimret] höflar nu mycket upp
#213 oss, derföre bör äfwen jag hos dem infinna mig; Men tänck sielf effter, Täcka Kön, i hwad mångfaldiga ährender iag skickas: Nu måste jag gå til de lärdas fristäder, nu til handtwärkares wärkstäder, nu i Köpmans Contoir, nu i de {wyrdiga? } [wyrdige] boningar, nu til domstolar, nu i krämare-bodar, och strax åter i stora Mäns hus: Alt offta på en dag. Mången har mindre at löpa effter, och säger ändå at sysslorne rifwa honom sönder. Derföre lären I wäl förlåta mig, om jag hos Ehr intet så offta aflägger mina visiter. (Krusa intet så mycket, k. Argus, torde nu mången skiönhet säya: Hwi ursäktar du så öfwerflödigt ditt drögzmål? Din upwaktning kunna wi wäl ombära. Menar du wi intet annat ha at tänka på, än dig? Har du ondt om tid, så kan du iu bli ifrån wåra samqwäm, utan til at gie oss ett godt ord, ty wi ursäkta dig ändå, &c. Intet så hastigt. Jag ber. Litet tålamod, Min wackra---) I början drogo mina Moraler på mig många Fruentimmers omilda upsyner, effter de kanskie hade smak af en 6oåra Gubbe, en ålder, som intet äger särdeles {behageligheter} [behagligheter] för Fruentimmer: dertil war mycket Herr Hiernbrott skulden, som gerna är Torr och Diupsinnig, intet aktandes den kosteliga Maximen, at smeka sanningen i Könet; Men nu hoppas jag, mina qwicka och muntra Läsarinnor, at I hafwen bättre tankar om min lilla Person: Jag berättar Ehr ju {allehanda} [allahanda] händelser, Historier, Drömmar och Syner? Lät någon af Edra gilliare komma fram och prata bättre för Ehr om lappri än jag har giort, fast än de intet annat ha öfwat sig uti. Det är wäl intet utan, at ju några ibland Ehr misstro mig,
#214 som de lata Schol-Gossarna misstro en Apostle-Dag; men om de kände mitt Hiärta, så hade jag säkert Nyckelen til deras. Efter jag nu har den förmånen at wara i Edra täcka Händer, så wil jag berätta Ehr, at jag nyligen i en wiss skiönhet blifwit kär. Ja men, Argus har blifwit kär: (lee intet åt mig, Flickor, den Siukdomen kan mycket galnare komma ihop med Ehr) Jag giorde här om dagen en visite hos en Fru som är alt det samma bland Fruentimret, som Herr Ehrenmenvet bland Manfolken: Hennes Fägring prydes af kyskhet, hennes wett af Läraktighet, hennes ädla Blod af Ödmiukhet och hela hennes wäsende af Ädelmodighet. Visite hos en sådan Fru? Du har temmeligen förmätne inbillningar k. Argus. En så dyr Person lärer bry sig om dina visiter? Ja wist, min Häcklare du menar wäl, at jag altid i Förmaken sitter på under-Stolen uti en ring af små Betienter och Drängar, som gapa åt mig? Neij, jag går wäl ock in til förnämt Folk. Men hwart löper jag nu? Jag skulle ju omtala, at jag blifwit kär? Hos denna utwalda Frun och wid hennes Natt-Duk, satt nu det Fruentimret, hwars Skiönhet segrade öfwer mitt Hiärta: Intet är jag af de Karlar, som bli kära i hwar slöya, i hwar Sac, Batteno"il eller Natt-Tyg; men jag tilstår, at jag blef nästan halfdöd wid dennas åskådande. Jag har ont för til at beskrifwa hennes Deijelighet: (blif intet Jalouse, min Läsarinna) Hennes Ögon spelade intet flyktigt omkring på all kättia, efter det nu brukeliga sättet; men de hade en oskyldig Glans, som gaf klart tilkänna, at hennes inwärtes
#215 Prydnad war långt härligare. En Hy af en underbar hwithet och Lif-Färga, et anseende, som endast syntes födt til at gifwa Sceptrer och Cronor sin fägring, en Dräkt, som med sin Enfaldighet, Snygghet, och behagelighet trotzade alla wåra Galanterier &c. woro ju Prydnader, som kunde binda et menlöst sinne? Jag föll nid för hennes fötter: Gudinna, sade jag (ty för annat kan man Ehr intet ansee) tillåt mig betyga Ehr min odödeliga wördnad: Jag har sedt Ehr hos wår nådiga Drottning och på några andra ställen, men i {öfrigit} [öfrigt] så sällan, at jag skattar wår tidz Manfolk för olyckelige, som intet öfwer alt få bli kära i Ehr skiönhet: I Ehrt ställe älska de nu många falska Afmålningar af Ehr Skapnad, som intet mer likna sitt höga original, än en hop K. Carl den {XII<s} [XII]. Portraiter. Jag märker, sade hon, at du är Argus, men du bedrar dig, om du menar mig af alla wara så tilbeden, som af {dig} [tig]: Det är i fruktan, at bli hållen för en blygd och en obelefwenhet, som jag så sällan synes. Den som ser Ehr, sade jag, och intet älskar Ehr, måste wara som det Cretiska miss-födzlet, half Menniskia och half fänad. Jag är född, sade hon ytterligare, til makt och ähra, men många {willa} [willia] nu giöra mig til trälinna. Jag borde beboo de största Håf och wara täckheten af de ypperste samqwäm, men jag söker nu ofta fåfengt efter Herberge i 100 Hus. Konungar ha bugat för mitt Anseende och Drottningar ha skattat mig mer än sin höghet; men nu begabbas jag af den ömkeligaste ungdom, ja af de beklageligaste Gubbar och Gummor. Swerige har likwäl altid warit mig så kärt och detta Landet har altid
#216 haft Heder för min Kärlek. Här wid tilrade Tårarne ned på hennes Kinder och uprörde å nyo mitt Hiärta: (En gråtande Skiönhet! Hwem kan icke deraf bli betagen? desse Tårarna hade ingen likhet med de arga Qwinfolkens.) Min Släkt [sade honA] är likwäl hög: jag räknar mina ahnor i de himmel-borne dygder, och at du intet må längre famla om mitt namn, så heter jag Ärbarhet. (Wid detta ordet tycks jag mig see huru flata en del af mina Läsarinnor blifwa, som utan twifwel wäntat, at jag skulle talat om något annat Fruentimmer än sielfwa Ärbarheten.) Nå, wälan då: Farwäl så lenge Fru Ärbarhet, ogerna skills jag från Ehrt omgenge, men jag måste tala om en annan, som blir mera dyrkad. Ja, j som intet finnen nöije i denna Guda-Dottren, jag will intet längre säija, at jag warit kär: Det är ledsamt både för Ehr och mig: Jag will berätta Ehr en annan visite: En hop af Edra rasande Galanter harfwade mig för kort sedan med sig, at jag skulle få see den skiönaste lefwande bild i hela Riket: Jag är godtrogen och I kunnen tro, at jag fölgde med, (hwar och en af Ehr hade giort det samma) fast jag tilstår, at jag under wägen misstrodde dem, ty de öste ur sig de ord, som jag menar Fru Ärbarhet skulle swimla utaf: Ah, skreko de, Courage Argus, wi sku giöra dig belefwad: En Rad Söngo de för mig, af de liderligaste Kärleks-Wisor och en Rad Swuro
#217 de, så at jag fölgde med dem som ett Stycke träd. En Ung Buss med Hatten på sned och Hwisslande Munn blinkade åt mig med en särdeles Mine, at jag skulle see på en flicka, som fohr förbi: Jag såg wäl effter henne; men min korta upsyn giorde intet många glade i det sälskapet: Änteligen, wi kommo til den {ryktbara} [ryktbare] Skiönheten: Jag tror, at hon hade en hel Armee' hos sig af wårt Qwinnokön: Man förde oss in på en ansenlig skådoplatz, En Schola, der {Fruentimret} [Fruntimret] mente sig lära de dyrbaraste wettenskaper i werlden: Equivoquer och twetydiga ord, som kunde lämpas på kärleks saker, flyktiga kläder, som lämnade kroppen half-naken, {gebärder} [åtbörderA? ] och ögnekast, som uttydde deras gilliande böyelser, Fritalighet utan blygd och otaliga misstänksamma tekn giorde mig hel bestört: Alla ömkades med särdeles förakt öfwer min enfaldighet, de hade medlidande med det lilla begrep iag ägde om dessa {behageligheter} [behagligheter] och de logo åt min blygsamhet. (Jo jo, Argus, detta war annat, än at bli kär i Fru Ärbarhet:) Änteligen fick iag see Frun sielf: Jag kände igen henne: Det är hon, som Fru Ärbarhet med tårar beklagar sig öfwer, at hon nekar henne Högsätet på de {mästa} [mäste] ställen. Hon lät kalla sig på Fransöska Bienseance, Sc/avoir vivre &c: på Swänska Frihet, Hurtighet &c: men iag undrade wid mig sielf, at desse Friborne Qwinnor låta denna Oäckta Apan missbruka sina
#218 Adeliga namn, dem de borde taga af henne och kalla henne, som hon rätt heter: Fräckhet. Käcka bussar och elliest dugeliga Män giorde henne knäfall, {derför} [derföre] undrar iag intet på hennes stora mod. Ney, Gossarna bedrogo sig, iag blef intet kär utan gick bort med stor leda för detta gemena spöket. K. {Fruentimmer} [Fruntimmer], således är Argus kär i Ehr Ärbarhet; men ingalunda i Ehr Fräckhet.
Ädla Ährbarhet, jag kommer til Ehr tilbaka igen: Ehrt förnäma wäsende är wårt {Fruentimmers} [Fruntimmers] täckaste Juveler och hederligaste kläder; Huru kan Ehr dyrkan tilfyllest uphöyas?
Jag har likwäl, swarade mig denna Liufwaste Frun, också Kättarinnor, som tilbedia mig med widskiepelighet: Jag wil gerna ha en ren dyrkan; men kom in i detta klostret och see wederspelet: När iag inkommit i detta mörka rummet, fick iag see Ärbara Kättarinnor af twå slag: det ena slaget skrymtade, det andra intet: De förra woro små helgon i åsynen, så at de aldrig wille see på en karl; men i mörkret och när ingen det såg, woro de intet så blyga: De senare woro af någon phantastisk Anda bedragne til at undfly alla menlösa nöijen: De inbillade sig med sin renhet herbergera hela Himmelen, och med sin omwändelse ha intagit den fullkomlighets Borg, der de nu woro fria från synder (Ack, härlighet, som wi, ty wärr, i detta lifwet icke kunna förmoda! Inbilla wi oss detta, så äro wi först galne.) Desse ömkeliga Nunnor sutto med Gråt-Röda ögon och ansågo alt
#219 {Håflefwerne, } [Håf-Lefwerne, och] oskyldig roo och anständiga samqwäm för Fördömligheter. Jag hade medlidande öfwer deras goda upsåt, som så war förblindat. Swaga käril sade jag, antingen skolen i öfwerflöda af den ena dårskapen eller af den andra: I ären löylige Foglar, som antingen flygen så lågt, at i förloren Ehr i hafs-Wågorne, eller så högt, at Skyarnas wåld kastar Ehr maktlösa ned i bölljorne. Lären nu af mig, at hålla medelwägen.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXX.
Fru Myndighet (min Läsare, du känner henne wäl [: Hon heter ibland AuctoritetC]. Det är hon, som giör at Clienter, Favoriter och Tilbediare lägga sina Patroners och Gynnares Tyglar på sin Tank-frihet, det är hon, som giör at en Tokug wahna blir ansedd som en Lag, det är hon, som bringar en del af wåra Lärda til at tahla och skrifwa så många osmakeligheter, det är hon, som ibland understår sig förblinda Sanningen etc. Jag menar intet den tilbörliga Myndigheten.) Hon kom in til mig i går med faseligit swäfwande ock hotande Upsyn, när jag intet mindre tänkte på, än så stort besök: Mina klena Lemmar wille redan skiälfwa af hennes åskådande, och jag war i det tilstånd, at om hon hade sagt Korpen wara hwit, så hade jag sagt det samma. Jag mins af räddhågan intet alt hwad hon talade åt mig, men det mins jag, at på alt det hon sade, swarade jag intet annat än ja. (Aldrig tänkte jag, skal jag lee åt den ringa Prästen, som lyffte på {Calotten} [Callotten] hwar gång han hörde nämnas Biskopen.) innehållet
#221 af hennes tahl kunde jag likwäl samla och war det sådant: Argus, du äst en owettig Person, jag befaller dig tiga. Om du öpnar Munnen så--- du kan wäl tänka, min Läsare, at jag så giorde, och at jag knapt wid utgåendet torde böija mitt hufwud ned emot Golfwet ock hwiska fram ett bestört: Allerödmiukaste Tienare. Jag tog min undflykt in i en gammal Sahl full med Skräp, hwarest jag tänkte intet Sällskap skulle komma och narra mig til at tahla. Sedan jag effter befallning en stund sutit tystare än en falsk Wän, då det gäller at förswara sin frånwarande Wän från ohemult tadel, så må du tro, min Läsare, at jag fick Ögon och Öron: Tror du wäl, at alt det gamla Skräpet i detta Rummet begynte prata, hwart och {et} [ett] på sitt wis: En gammal Peruque-Ståck framknotade dessa orden: Jag undrar hwarföre icke jag så wäl skal få bära den stora Alonge-Peruquen, som det Hufwudet, hwilket nu bär honom: Likså många solide Wettenskaper har jag som det: Det menar wara hela Werlden, at kunna med Eftertryck skrika en hop Galimathias i samqwäm, skimra i Lag med lappri och storsnorka öfwer den, som är mindre Tahlför, blygare och betänksammare. En gammal Säng frågade Fönstret hwem som war inne? Argus, swarade det. Ah, sade hon, är det ingen annan, då kan jag berätta hwad som uti mig har händt: Det weta intet många: Den skiöna--- Ney, jag wil intet säya hwad Sängen sade. Et Bläck-Horn trätte öfwerliudt derföre at en ömkelig Poe"t uttömt alt dess Bläck och därmed fullkladdat en stor {hop} [hoop] Papper under Namn af
#222 Versar, hwars aftryckte Exemplarer warit lyckelige, om de kunnat strax efter Födzlen få hwila i Köket under någon Bakelse, eller i Såcker-Boden omkring [brändaA? ] Mandlar, etc. En gammal Wäf-Stol talade med särdeles Wikt om Tygs-Fabriquernes Nödwändighet här i Landet; så at jag deraf blef mycket upbygd och skal wid tilfälle betiena mig derutaf. En halfsliten Råck dundrade käckt på den nu tiltagande Högfärden och undrade skräckeligen, hwarföre han icke ännu et åhr skulle kunna brukas utan skam: Jag war, sade han, i 6 Månader en Sprätthöks endaste Prydnad; (En Förtienst och et Wärde, som hwar Afton afplaggades,) men blott derföre, at han fick see en litet nyare Modelle, eller at jag på ett paar Ställen war Lo-sliten, så blef jag dömd til detta Häcktelset; dock, få see hwad hans Pung säger med Tiden. Med få Ord: Min Läsare, alt det här war inne, begynte säya san
#ningen, sedan jag hade begynt at tiga, derföre kunde jag intet annat än lee åt denna orimmeliga Befallningen.
Det är så fåfengt at sätta sig emot Sanningen, som at hindra det allmänna Dagsliuset: Om Folket med henne tiger, så skola ändå Creaturen tala: Det woro mycket, säger du; Jo utan twifwel, Min Läsare, Bielkarna i Tråssningen skola sucka däröfwer. Jag wet intet hwad Sanningens Motståndare tänka på: At inbilla sig kunna twinga den som omöyeligen annat kan än segra, uplysa de mörkaste Saker och stråla igenom de tiockaste Murar! Höga Himmel! Huru obetänck
#samme äro de, som med sina Sannings-lösa Afsikter willa förblinda närwarande och tilkommande Tider! Tokugt tilbud!
#223 När de äro döda, så säger ändå Efter-Werlden i andra, tredie eller fierde Led, at de ha lugit. Wackert Kännetekn i Historierne, om Namnet äntelig skal dit! Är icke det så godt, at hålla sig fast wid denna oöfwerwinnerliga Dygden och gifwa all ting sina tilbörliga Färgor och Namn, efter ändå ingen ting med Tiden kan döljas eller sminkas. Jag tåhl intet sminck: Den som intet samtycker til det, som klarligen skönjes gagna Fädernes-Landet, den kallar jag Egennyttig. Den, som intet begriper at 5 och 1 giör 6, kallar jag Dum. Den som för sin lycka skull konstigt insmickrar sig hos alla, intet frågandes effter om de äro {wäl-eller illa-sinnade} [wäl eller illa sinnade], kallar jag en Lissmare. Den som med sin Wän talar et, men menar ett annat, kallar jag falsk. Et Fruentimmer, som aldrig tänker på annat än Dårskap, kallar jag en Fiålla. En Yngling, som intet ädlare wet, än at wara Grann och förakta Studier, kallar jag en wettwilling. En andelig högdragen och skienhelig kallar jag en skrymtare. {En Phantast kallar iag en Tok} [En som beropar sig på sina >syhner} [Syner<, Drömmar och >hugskott} [Hugskått<, kallar jag <en< Fantast och en TokC]. En grill-sprängd kallar jag en Wurm. En rädd Krigs-Man kallar jag en Poltron. En Commissionaire kallar jag en misstänkt Handelsman etc.
Den ewiga Sanningen har dessutan således uptänt wåra förnuffts-Lius, at ingen ting behagar dem utan Sanningen: Hwarföre har jag nåd hos min Öfwerhet? Hwarföre gynnas jag af Rikzens Råd och Tro-Män? Hwarföre läses jag på Håfwet? Hwarföre giör jag Wäsende i Staden? Hwarföre
#224 flyger jag hela Riket omkring? etc. jo, derföre at jag säger Sanningen. Sielfwa min fiende, som gerna emotstår mina bästa syfftemål, ware sig af samwete eller slughet (det bryr jag mig intet om) måste dock {tyckas} [tyckaA? ] om mig. Tyst, jag smickrar mig något mycket: Det går aldrig an; Jo lät gå: Jag är ingen skrymtare, jag tilstår at jag har litet Ähregirughet: Woro wäl om alla wåra Auctorer bekände det samma, ty då höllo de sig wid sanningen.
Men Herrar Lärda (härwid kommer jag Ehr ihåg) säijen mig rent ut på Edra Samweten, om I hafwen något Agg til mig. Dömmen mig intet ohördan eller frånwarande. Felar jag, så säijen mig det medan jag lefwer och kan antingen rätta eller förswara mig. Hwad I nu tahlen i Wädret, det blir intet beståndandes i Efter-Werlden, derföre om I hafwen något emot mig af wärde, så gifwen det på trycket. Tänck om Werlden står så länge, 2, 3, 4 eller 5oo Åhr häreffter, och man kallar mig den förtreffeliga ARGUS! (O du älskade fåfänga! Effter så många dyrka dig, så kan ju jag giöra så med? Det är ju så godt, at säija rent ut sina Dårskaper, som at rua dem innombordz?) ja, om man säger den Oförlikneliga ARGUS! O framtid, mitt Hiärta hoppar redan uti mig. Ja, tänken I wäl, det lärer du ha godt af, der du ligger i Aska. Nå wäl är icke det nog, at jag nu kan frögda mig deraf i min Inbillning? Tänk om någon stor Kong eller hög Person då låter infatta mig i et kostbart band, finner roo uti mig och kallar alla dem, som ha biäbbat på mig, för Narrar! Då torde och någon uplägga mig å nyo med Anmärkningar och Namngifwa för en 1000-Åhrs nyare werld alla dem, som
#225 ha satt sig emot mig eller de allmänna Saker som jag welat ha fram. Ja, akten Ehr wäl, Mina Motståndare: til ex: Swerige kan omöyeligen bära sig länge utan säker Handel, egna Manufacturer ock Commercens Jämn-Wikt mot Grannarnas! Desse skola {til? } [änteligen framC] de må nu tagas hwar de kunna. Sedan de nu kommit i sitt Stånd, så kan aldrig bättre tilfälle wara, at nämna deras Weder-Parter, än i Brädden på några af mina Ark. Sannerligen, Herrar Lärda, jag liter på Sanningens Förswar, liksom ibland Ehr en eländig Respondent kan lita på sin Pra"ses; Hon skall tala för mig och I skolen wara witne dertil.
Aldrig är någon af Ehr som jag förmodar så oskiälig och intet, liksom jag, giör åtskillnad emellan en Lärd och en Wurm: Den förra berömmer jag, den senare ler jag åt: Den förra är ju den, som wet många nyttiga saker, hwilka ha gått genom hans Efter-Tankas Mönstring, kunna styrka hans förnufft och uplysa honom i sina skyldigheter? Den kallar jag Lärd, som således med nöije och wishet kan tilbringa sin lifztid; Men den senare klistrar sina ostädade och oordenteliga Ide'er faste wid termer och tahle-sätt, Talandes på et så tokugt wis, at han intet förstår sig sielf, och det samma will han lära Ungdomen. Låtom oss derföre komma öfwerens och af kärlek til Landzens ungdom gripa hwarannan under Armarna i des rätta upfostring, underwisning och upmuntrande.
Det är underligit, at en del håller mig för at säija de mäst halsbrytande ord, som nånsin äro sagde, och will derföre rida ryggen af mig. At jag sielf må säijat, så ha likwäl mina
#226 Moraler warit mycket lenfällige och litet til räknande i dristighet emot det många andra ha sagt: Jag will intet tala om de Gamla, som nog äro bekante; men hör på huru Boileau brukade lee åt qwacksalware och Wurmar, Sat< 8. Bland Fänad ser man ju ey Universiteter, Ser man hos dem i Blom de fyra Faculteter,
Där finns ey lärda Män i Lag och Medicin,
Skarlakans prydde ock i fodrand' Hermelin. Ney: Aldrig har bland dem en Medicus utskifftat De Mördar-Konster, som båd Skog och Marck förgiftat,
Och aldrig skrek sig där en Doctor bland sitt gräl
Uti Cathedren hes utaf Pedante-skiäl.
Än mer: Tänck om jag talade så til Håfmän, som La Fontaine, Liv. 1. Fab. 3. Herrar Håfmän, lät Ehr Swans til hwars annars fall ey släpa, Gån til Håfs, om möijligt är, utan at hwarannan Dräpa: Fyrfalt ont mot enkelt {gott} [got] går bland Ehr som reda Pängar, Smickran, tadel-Swärta, swik gier och får så dryga Slängar. Wakten Ehr, uti Ehr werld kan Ehr konst så litet båta, Ty den ena ganska rart plär den andras list förlåta.
Sådant är alt sant, men somliga willa likwäl neka mig at säijat. I stellet för at gripa til Wapn mot De la Motte, så gaf man honom allmänt beröm för dessa orden: Liv. 2. Fab. 2. En Ämbetz-Man har hafft en gång en Upbördzman,
Ock Upbördzman en Dräng och Drängen had' en Skata,
#227
Fast alla hälst om rof och winning wille Prata Så war den sidsta dock den bästa som jag fann: Den första stahl sin Kong, och Upbördzman sin Herre,
Och Drängen {Upbördzman'} [Upbördzman], och Skatan stahl Herr Dräng,
( Min Truls, den Tiufwen, {had} [had'] sin tiuf uti sin Säng) Så är wår Werld en Ring af Tiufnad, störr' och smerre.
Den som har gott samwete skall man aldrig see taga sig när, at en wiss last utstelles för allmänt åtlöije, utan twertom! han fägnar sig, at den samma med händer och Fötter utrotas.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXXI.
Herrar Krigsbussar, Herr Hiertskott är på Landet; men Argus är i Staden qwar, och mins grant hwad han af {denna} [denne] käcka Soldaten inhämtat: nu kommer Lotten til Ehr, och I skolen intet illa uptaga, at jag är öm om et slags Folk, som i alla tider warit Sweriges Heder: Historierne äro upfylde med Ehrt stånds {odödeliga} [odödliga] Ähra, och utan til at uppehålla mig wid Sagorne af Rolfar och Olfar, Hialmarer och Angantyrer, Stark-ottrar och Wikingar, Eirikar och Stenar, Gustaver och Karlar, will jag allenast säija, at ingen af wåra ädla och hederwärda släkter lärer wara, som icke uti Eder tropp uptänt sina Bloss, icke heller någon af wåra Grannars Ryggar, som icke känt Edra likars näfwar; Men nu i en trefalt liuflig tid, då både den Gyllene Freden, som nu i 12 åhr fägnat Norden, och den upfriskande Midsommars månaden, och än mer, i Dag, då wår stora ULRICAS Namn gläder både {Landzens} [Landsens] Fader och Barn, har jag föresatt mig, at allenast gifwa Ehr en efftertanka, huru Swears och Götars gamla Ähra uti Ehr må blifwa bibehållen. Denna wackra tiden, säger jag, har jag wäntat på, I unge och tilwäxande Bussar, (Ty til Ehr 229 talar jag allenast i detta Arket) at kunna gifwa Ehr några små föreställningar, emedan I nu hafwen så god tid och ro at tänka derpå.
Hwarföre, mine Herrar, han I slagit Ehr til Krigswäsendet? dristig fråga, täncken I; ney men, det är bekant, at de som gifwa sig til den Hiälte-Syslan, at förswara Landet och slå Folck ihiäl, giöra det af fyra orsaker: fyra minnens I bäst: Jag talar til Ehr genom Swensk Lösen: Först, af kärlek til Fädernes-Landet, och de som det giöra, menar jag, äro få. Sedan af Armod, at de i sielfwa Döden {willa} [willia] söka sitt Lif, Bröd eller Död. (Förtwifladt Beslut.) Dernäst af Äregirughet, at få röra Himlarna, fast det skulle kosta 1000 olyckeligas Resa til Afgrunden. Och änteligen af hiärtelig trängtan til de hurtiga Kläderne, til den galonerade Hatten, til den ähran, at see en skräckelig Buss skiöldra för sig och ha en hop Drakar under sit {befehl} [befähl], til det nöijet at i marchen få lysa för Wänner och Owänner, bekante och obekante, korteligen til et hiälte-anseende i Kroppen, huru det nu {sen} [seen] må wara beskaffat med sinnet. Jag wördar det första slaget och måste med förundran gifwa dem ett wälförtient Beröm. Jag förlåter de andra stackarne. Jag förifrar mig så mycket mer öfwer det Tredie slaget, som man will inbilla mig at sådant är Ädelmodighet, och jag leer åt de sidsta: Desse äro mina Bussar, som jag wil Predika för: Sådane betrakta intet mer än Uniformen och sprättandet af hela {den} dryga Soldat-Syslan, derföre wil jag gifwa dem derom ett litet bättre begrep:
Herr Hiertskott berättade mig för en tid sedan, at han
#230 tilförne en gång har hafft en hop af detta sidsta slags Hiältarna under sitt anförande: De hade, sade han, intet mer sedt af Kriget, än en gläntzande Arme'e och wäl inrättade Swenska Troppar i sin ordning, men deraf hade deras mod redan upspänt Kiäfftarne, til at sluka alla fahrligheter, som en Wahlfisk de oräkneliga Sillar. Deras tapperhet åt redan i tankarna sin segrande Frukost i Clitschow, sin Middag öfwer 1000 Lik på Fältet wid Frauenstadt, sin aftonmåltid i ett Triumpherande Bender och hon såf om Natten hos den wackraste Skiökian i Serailen. Deras klemiga upfödzel och deras blöta hem-Bädd hade nu intet så stark wärkan i deras minnen, som ett halfft åhr förut; utan de woro färdige hwar och en för sig at med sina Bedriffter förmörka wåra i förra Tyska Kriget rycktbare Hiältar. Hör huru de då buro sig åt, när jag med dem låg uti en befäst Stad: I stellet för at en dristig Soldat bör mer fruckta för wälståndet och säkerheten, än för sielfwa Elden, så giorde de spee af sina Fiender: Detta fölliet narrade mig til at glädias öfwer deras tapperhet, och mena, at jag i Krafft derutaf kunde ingiärda alla Beltiska Wågor {med} [widC] Swenska Strander. De lefde nu i goda Dagar: Deras Syssla war, at upfinna nya Wälluster och nya Grep til at förackta Wisheten: Man swor faseligen och man log åt den som las. Man fortplantade den Fruckt, som man intet wille kännas wid. Man öfwerlade om Krigs-Puss til at kunna dåra de skiöna Fruentimmer. Man profwade de rara Winer, man blandade utwalde wätskor tilsamman, och jag fick då
#231
första gången smaka Bischoff. Hwad hände? Staden blef oförmodeligen omringad af en Belägring, och min tappra flock blef litet mera eftertäncksam: Man blef allenast litet twifwelacktig huru det wille gå. Men om en Natt, då de Belägrande wille för all ting segra öfwer oss med stormande Krafft, och en fiendtelig Eld-Kula redan satt det största Kyrcke-Tornet i brand, då önskade desse Hiältarne med hemlige Tårar, at wara i sine Mödrars Skiöten. Alt Stadz-Folcket war förskräckt och (efter de mästa Christnas wana i Fahran och Nöden) suckade til Gud, som de i lång Tid intet tänkt uppå. Qwinfolken sprungo ut i bara Lintygen och mina bussar sågo {på} dem utan sinnes rörelse: Poltronen hade warit så modig, at han hade jagat Kärleken ur deras hiertan, den i bröstet befäste Kärleken. {den stormodiga kärleken. } Korteligen, alla woro Gudfruchtige. Om jag då intet hafft en hop oförfalskade Swenske Krigs-Män, måttelige både i med- och motgång, som fruchtade för Fahran innan hon kom, men intet sedan hon war kommen, så hade wi alla warit förlorade. Deras mod och trogne Armar giorde Fiendens Förslag til intet, hwaruti Sprätt-Soldaterne hade intet mera del, än at de, sedan Skiälfwan war öfwerstånden, kunde skryta deraf. Några blefwo likwäl upbygde af denna Orfilen, och jag wet intet annat, än at de sedan blefwo käcka Soldater.
Om I nu intet alle, mine Herrar, ha gripit til Pliten för den första Orsaken skull af de fyra ofwannämnde, hwilket jag ock tror, så giören det åtminstone hädanefter: Det är ännu intet försent, at lee åt Ehr första Dårskap, och blifwa så mycket bättre wårt Landz Förswar, wåra Fienders skräck
#232 och wåra Sagors prydnad. Ransaken edra hurtige Hiertan, och om Narren är inne, så iagen honom ut, på det Hielten må få rum. Men weten I rätt hwarpå man skal känna en Krigs-Hiälte? Jo, I weten det wäl, men jag wil allenast hielpa Edra Minnen: Först är han Gudfrucktig. Sällsamt Kännetekn! Han går fram i sitt kall, som en David mot en Goliath, och anser Döden med samma Ögon som en försiktig Segerwinnare sin Fånge. Han siunger intet Swordomar wid hwart annat Ord i Dans med alla Laster, som många Hiälte-Apor nu giöra, utan hans tal är en Tolck af ett Sinne, som ödmiukar sig för Himla-Konungen och är altid nögt med hans willia, det {ware} [wara] sig til at dö eller lefwa. Men hwem skulle tro, at en del af wåra Bussar äro kloka? Om man lågo på ett ställe, der man ingen ting sågo, men allenast skulle dömma om tilståndet efter deras Ord, så borde man glädias öfwer deras Eder och sörja öfwer deras Gudzfrucktan. Hwarföre? jo, när en sådan aflåter at tala ogudachtigt, så är det ett wist Tekn til Fruktan för ett hotande Förderf, hwaremot han i Wälståndet mäst försmädar Himmelen. När en sådan, späckad med upsåteliga Laster, ser sin Fiende under Ögonen, har han intet annat Mod, än en liderlig Förtwiflan. Går han lyckeligt igenom Blod-badet, så är det wäl, då hälsas han för en käck Soldat, fast han i Barde-Leken hwart Ögneblek intet annat wäntat, an at see Barde-Leken i afgrunden, hwaremot en Gudfrucktig Hiälte intet mer fruktar för döden än för sin Fiende, och
#233 intet mer för sin Fiende, än Argus för en Wurms Critique. Således föracktar han Fienden och föracktar honom ändå intet, ty han går på honom med dubbelt Mod, dubbel Försicktighet och dubbla Kraffter.
För det andra är en Krigs-Hiälte Philosoph: Hå, lärer nu någon Buss säija: Du drömmer Argus. En Officerare Philosoph? Gack tilbaka i Båset med Pedanter. Sakta, Fred, mine Herrar, lät mig uttyda mig: En Philosoph är ingen Pedant. Han är en Herre öfwer sina böyelser och kan altid, i hwad tilstånd han är, roa sitt sinne. Månne då intet en god Soldat bör wara Philosoph? Medan wi andra ligga hemma i en warm Säng, {sitta} [sittia] i lustigt Sällskap, glamma med wåra Wänner, läsa roliga Böcker, weta intet mer af Kriget, än de Tidningar wi få för Brasan etc. Så kan någon af Ehr stå och huttra under bar Himmel om Winter-Natten, stå på en Breche bland hundrade knallande Dödz-Bud, gå i en Löpare-Graf ett Hårsmån från andra Werlden, swinga sig i en Drabbning bland tusende Brå-Dödar, {sitta} [sittia] i ett Fängelse och aldrig see annat Folck, än en tyrannisk Wackt. &c. &c. Månne det då intet är godt, at kunna som en Hielte och en Philosoph wid dessa tilfällen ha oförändrat Sinne, roliga Tankar, godt Samwete och lika så stort Nöye uti sig, som wi andra. Nu medan I hafwen så god Tid, Mine Herrar, så kunnen I lära {Ehr} at bli sådane Philosopher, och I skolen en annan gång tacka mig för det Rådet, ty om någon i Werlden behöfwer följa det, så behöfwer en Soldat, det är, En Menniskia, som skal ingen åtskilnad giöra emellan Hunger och
#234 Plägning, Köld och Wärma, Sweda och Kitzlan. Han skal hälsa de dödeliga Kulor för sina små Wänner, tämja de Barbariska Upsyner som små Biörnungar och {sofwa} [såfwa] i Stenklamret så sött, som i Sängen.
För det Tredie är en Krigs-Hiälte snäll och förfaren i sin syssla: Här kommer jag til en wiktig Punct, men jag har deruti intet stort at säya: Jag skulle wisst komma ut som en blyg Officerare bland sina swärmande Camerater, om jag påtogo mig at lära wåra Krigsmän sina Exercicer. Neij, Ehr Tienare, nog förstår Herr Hiertskott dem, och alt hwad en Soldat tilhörer, men wi ha i Riket så många käcka Chefer, högre och nedrigare, at det woro liksom til at säya wåra Håfmän huru de skola buga sig. At tala Nagelgrant och säya om Lederne skola stå så widlyfftigt, som wåra Sexternskrifware skilja sina Rader, eller Manskapet så långt från hwarannan, som deras Ord och Bokstafwar, det bryr jag mig intet om. Dock ingen kan neka mig, at tala i allmänhet om hwars och ens skyldighet, at berömma det, som är berömligit och lasta det, som är lastbart: Til Exempel, Jag får ju säya at wårt Rike har så käcka Regimenter, så wälöfwadt Artillerie, &c. som trotz någon Mackt i Europa, och jag får ju äfwen säya, at wi ha en hop högdragne Bussar här och där, som ingen ting duga? De slå dank och fördrifwa Tiden med Laster och Dårskaper: Källaren är deras Hufwud-Quarter och Caffe-Huset deras bästa Kyrka: Ha de Pengar nog dertil, så är det wäl, hwar icke, så måste de skaffas, det må nu kosta någon Frus, wälmående Hustrus eller annat Fruentimmers
#235 öfwerflödiga Gunst och endaste ähra, på det de ändå intet i en så hurtig bragd {måga} [måge] gifwa sina tappre Stall-Bröder efter.
Därföre, förtreffelige Krigsämnen, medan I nu kunnen fägna Ehr af den oskattbara freden (hwad säger jag? Jag blir wist af en del Krigs-Bussar ansedd för en Bonde, som intet önskar Krig,) medan I hafwen den dyra Freden, som man intet saknar förr än man henne mist, så nyttien henne: Inhämten Kloka Soldaters Förfarenhet, fast än I liggen i den roliga skuggan och lären Ehr mitt i hwilan, hwad i skolen giöra och låta {mittA? } [midtD] i hildar-Leken. En Dag, mine Herrar, (GUD låte den dagen komma sent!) En Dag blifwa hela wårt widtfrägdade rikes Ögon stälte på Edra rörelser, och I blifwen et hopp för det Tappraste Folkeslag. Wakten Ehr då, at intet wåra gamla Fäder see up ur sina grifter och kalla Ehr för wansläktingar.
#THEN SWENSKA
A R G U S
N:o XXXII.
Du bedrar dig, min Läsare, om du tror min Dickt, men tror du min Sanning, så blir du intet narrad, och det är så lätt at åtskillia dem, som för en förnufftig Menniskia til at åtskilja en ährlig Man och en Skiälm, när man har {beggederas} [begge deras] gierningar i händerne.
För en tid sedan såg jag en Flädermus i en Uglas Klor, och alla dess Böner tiggde fåfengt om hennes Natt-mäktighets nåd: Här war ingen annan Nåd at förmoda, än at bli befriad från detta mödosamma lifwet. Det är wäl godt, men lifwet är kärt. Jag tänkte då på den Mäktiga Rika och Samwetzlösa, som har den fattigas Wälfärd i sina faggor, men räknar hans undergång för Null i sin Bok. Böner af en arm Debitor, som i en Girig-buks Händer utsatt sin Egendom, kommo mig wid åhörandet af desse Bönerne i hågen; Skona mig, jag blir ruinerad. Neij, swarar den Mäktiga, tiden är ute, du kan intet betala, du hörer mig til med alt det du äger, stig neder i de olyckeligas Hyddor, min Pung kan intet lida för din skull etc. Deri består wår tidz Barmhertighet. Jag förifrades
#237 öfwer denna {domwäldiga} [domwäldige] Uglan och frälste den wärnlösa ur den mäcktigas snåla Wälde. (Rart Exempel i Rättegång.) När Uglan således mot all wår tidz wana, rätt och billighet, med några slängar war bortjagad, föll den oskyldiga befriad til mina Fötter; men hwad hände? Hon blef intet längre Flädermus, hon syntes mig som en Flicka, fager och täck, och hon tackade mig med Tårar: Ödet, sade hon, har för 3. åhr sedan, genom en häxande Medtäflerska för en Fästman skull, pålagt mig at wara Flädermus, tils jag blefwo befriad från en Rof-Fogel af en Ungkarl, som säger hela Sweriges Fruentimmer Sanningen. Swårare wilkor hade knapt kunnat gifwas. Men nu ser jag at alt är upfylt, och I skolen derföre af mig emottaga en liten wedergällning. (En liten wedergällning, min Läsare, sedan man redan tient någon i sin åstundan, det är inga Mutor, fast jag wet wäl, at efter den Musiquen dansa Mutor friskt ibland oss.) Jag gifwer Eder den Gåfwan, at kunna i 3 Wekor antaga alla andra {menniskors} [Menniskiors], bekantas eller obekantas sinnelag och skapnader, 1, 2 eller 3 Dagar hwardera. Jag emottog denna Skäncken, på det jag kunde omgås med hwem jag wille och i dag handla om Omgänget.
Först skapade jag mig til en Ny-modig Cavailler och giorde intet annat än Visiter: Hör på hwarigenom jag war sådane Herrar lik, och lyste i Samqwäm som en Stierna: Jag rullade hela dagen i Wagn. Jag föraktade Sysslor. Jag war i 20 Hus, ett ögnebleck i hwart. Jag öpnade 100 gånger min Snus-Dosa. Jag kringförde Nouveller. Jag talade i ett
#238 talande, och wiste knapt hwad jag sade. Jag blänkte i Kläder och drog på mig de enfaldigas Ögon. Jag såg hundrade Ansikten, som jag intet brydde mig om, och som intet brydde sig om mig. Jag bugade och giorde Complimenter wid hwart tredie fiät. Alting giorde mig ledsen, och jag kunde intet roa mig sielf. Caffe- och Spel-Bordet eller någon skiönhet woro de endaste Bomar, som några stunder förmådde återhålla mitt stolta lopp. Jag smakade mäst alla utwärtes Nöijen, jag wille om intet annat höra talas, förstod mig ock intet på annat, och hade warit nögd at döö den stund, jag dem skulle sakna. En af mina då warande likar uprättade Wänskap med mig, och bad mig skrifwa sig til på landet om alla Angelägenheter, som mäst rörde Qwinkönet, och lära, min Läsare, för dig och mig, när wi äro i wårt rätta Sinne, wara Lappri. Nu sen jag kommit til mitt Förnufft, har jag skrifwit honom helt annorlunda til, hwaraf han lärer gissa at jag är Argus. Brefwets innehåll får du intet weta, men du kan döma om Personens Natur af Utanskrifften, som efter hans åstundan har hög Titul, fast jag twiflar at han är Adel. Hon lyder sålunda:
Til den (de Facto) Högvälbördige Herren
H. Kleinhold Orkelös, Grefwe til Sängen, Cammaren och Spel-Bordet, Friherre til
Matbordet och Bouteillen, Herre til {The, Caffe} [The., Caffe.] och Chocolat, Arf-Öfwerjägmästare
i Fru-stugun, Samt Storfrätare af Smultron och gröna Ärter
a Lättiestad.
Derpå blef jag ett Fruentimmer, som intet heller kunde trifwas utan Visiter och lag: Jag talade intet mycket
#239 förnufftigt, så framt icke om Granlåt med mina likar, men jag öfwade så mycket mer mitt Ansickte i Miner, mina Axlar, Hals och Lif i rätt ställning, mina Fötter och Knän i behagelig gång och nigande, min Solfiäder i hurtiga Exercicer &c. Artigheter, som woro artige nog, om de icke i omgängen wägde up emot Förnufft. Utom Visiters gifwande och {mottagande} [emottagande] war jag som en hungrig och torstig Åsna, utan Foder och Watn. (Visiter, min Läsare, lämnar jag i sitt wärde, men at deraf giöra, som nu i allmänna omgenget skier, en Ceremonialisk wahna, {uttrotta} [uttrötta] sig halfwa dagen med mångfaldiga humeurers förnöijande, wara för många ledsam, tala Kloka och Tokar i Lag, giöra en långwäga resa innom 1/10 mil etc. Det är en Plåga för et fritt och Förnuftigt Sinne.) Så länge jag war et sådant Fruentimmer, dömde jag allas wärde effter Putzningen och Kläderne. Samma omdöme hysa äfwen många Manfolck: En granlaga punct i omgenges läran! Ehuru det är med wårt Opförande, min Läsare, så måste wi för alting intet glömma wår Ähra qwar i wår kläd-Cammar, när wi gå i Sällskap, så framt wår tid intet ändrar sin Dårskap. Det pröfwade jag sedan, ty då jag gick Klädd som en Herre af 10000 R<dalers inkomst, (fast jag i den personens tilstånd, som jag war, knapt hade 200,) flög man mig öfwer alt i Famn och smickrade mig på at wis: de stora talade med mig Fruentimmer ropade mig til sig, Waktmästare och Drengar bugade för mig ned til jorden, och ingen Gardes-Wakt war så grym, som icke tog Gewäret sielfmant undan wid min ingång; men då jag sedan antog Gestalt af en Ährlig Karl,
#240 som wäl war snygg, men ringa Klädd, och med slätt intet annat Prydd, än Dygd och Förtienst, så hade jag många Wänner då ingen såg oss; Men mötte jag mina bekanta i stort föllie, så wände de bort ansikten, af fruktan at möta mina Ögonkast. Sågo de mig i särdeles högt Samqwäm eller bland dyrbart Fruentimmer, så war det liksom de aldrig hade sedt mig. Nog kändes några wid mig, som intet ansågo mitt utwärtes, utan inwärtes wärde; men desse woro dock få, och synnerligen förnämt Folk: De ringare woro högfärdigare: Folk af Lycka, hwars Ädelhet är twifwelacktig, willa gerna bewisa sitt wärde med högt Sällskap och undfly den Skamfläcken, at omgås med den, som har ringa anseende. De frukta hwart Ögnebleck, at intet bli hållne af sielfwa de {obekanta} [obekante], för hederliga Creatur. Jag behölt än widare en genomdygdig och förnuftig Karls Skiepelse, men med kosteligare kläder, fast jag war af ringa wilkor: Då fick en wiss Herre tycke för mitt Ansikte: ju mer han talade med mig, ju mer behagade honom mitt wäsende; men tro intet, min Läsare, at den Mannen älskade Förnuft och wille på min Dygd upbygga sig en wänskap. Neij, det war intet hans tanka; ty du skall tro, han blef bestört, då han fick weta, at jag intet war Adel: Det är skada, sade han, at den Karlen intet är af Folk, wårdade sedan intet see på mig och räknade sin nya bekanta med alla sina förmåner bland {slödder} [slöder]. En annan war skiäligare, ty han älskade mitt wärde, utan anseende til min födsel; men det war dock löyligt, at han allenast wille omgås med mig i enrum, på det ingen måtte see at han så skiämde
#241 ut sig och blott för dygd och wett skull, hade en så ringa person i sitt omgänge: Kom någon oförtänkt öfwer oss, så rådnade min förnäma wän, och lossade, som jag haft at giöra med honom i hans Hushålls angelägenheter. Några Ädelsinte hade jag likwäl, som förr är sagt, hwilka utan förbehåll, både i Sällskap och enslighet fägnade mig med sin Gunst. Härefter förwandlade jag mig i en hög Person, men mitt omgänge med andra hade sällan de kära nöijen, som friheten och wänskapen afla; ty jag hade sällan annat omkring mig än skrymtare och smickrare: Alla ställte sina anleten efter mitt anlete, sina Tankar (som jag tyckte) efter mina Tankar, och sina Ord efter mina Ord. Om jag hade welat säija, at Mälaren lärer torkas ut nästkommande åhr, eller at den Turkiska Religionen är god, eller at de Utländske Förlager äro Swenska Jern- och Kram-Handlens ädlaste Skatter, så menar jag, mina bekante hade sagt så med. Ingen war så ährlig och sade mig, at jag felade. Dock, hwad wille de giöra? Jag tilstår, at jag hade den ödkände förnäma wurmen och intet tåhlde, at man sade mig emot. I detta tilståndet hade jag den stora olägenheten, at man gaf noga ackt på mitt minsta fiät, min minsta rörelse, min minsta Anda. Jag war en förnäm Slaf, Jag plågades i en Förnäm Låga, emedan jag skulle lysa som et Förnämt Bloss och jag önskade ofta hemligen mina ringaste betienters frihet. Ack, I ringa Folk, om I wisten at rätt bruka Ehr oskattbara ringhet! Men jag wet, at I weten det intet; ty sedermera tog jag anseende af en Betient och omgicks med nedriga Personer: för desse war jag skräckelig
#242
behagelig om jag war Grof i Munnen, plump i Gebärder och Ogudaktig i mitt wäsende. (De hade samma tycke, som en del af wåra nya Hiältar.) I detta skicket for jag på Landet, red omkring som en Länsman, swor hwar jag kom bland Tobak och Brännwin, och {hölls} [hölts] således af Almogen för en öfwermåtton käck Karl. Dessutan will den nedriga hopen gerna klifwa: Jag råkade på et litet Säterie en Fogde, som jag hade känt för Hund-Poike, innan han blef Inspector, hwilken mente sig äga en grundelig kunskap i allting, så at fänaden trodde mer på hans Ord, än på Prästens: Wi raisonnerade tilsammans, Fogden och jag, i Stats-saker, ty sådane Personer pläga sällan nöya sig med mindre: han fann intet nödigt, at så ofta hålla Riks-Dagar, han anlade Planer til et segersamt Krig, han giorde många ändringar i wår Lag och hölt samma mönstring med Förordningarne, som med sina ömkeliga Fåhr, dem han intet til hälften kände. Det gemena omgänget är mäst en liderlig Frihet, liksom det Förnäma et höfligt Twång. När jag åter kom til Staden, pröfwade jag i min Förwandlingstid många Omgänges-wedermödor: Med en del kunde jag omöijeligen trifwas, om jag intet liksom de, tadlade alt det jag såg och hörde: Ingen ting war så ren, at ju deras Tungor altid lade derpå en Klick, och de woro så
#243 Ödkände för Spyflugor, at det war likså stor förtret, at bli berömd utaf dem, som lastad. Deremot war jag ibland et slags goda dumma Siälar, som nögde med hela Werlden berömde alt det de sågo och hörde. (At bli berömd af sådane, är en ömkelig Förmån.) Efter deras ord skulle man mena hela wår Stad och Land wara bebygde af små Gudz-Änglar, dygdigt Folk, owälduge Sinnen, fullkomliga lif. Jag talade liksom de: jag hade ingen möda för, at giöra en käring til en Hiälte. Jag kallade wåra Sprätthökar hurtiga Hiertungar, wåra Coquetter Allerkäraste Creatur, wåra Pedanter Grundlärde Män, wåra Qwacksalware förfarne Läkare, wåra Rimbräkare Poe"ter &c. Hwad de wälförtiente tyckte derom, som sågo sig hopsmältas med de {odugelige} [oduglige], kan man lätt döma. Sedan omgicks jag med någre, som woro rasande butte, twäre och snarfwande i sina ord och åthäfwor. Utan til at twinga mig, kunde jag i denna skiepelsen icke tala et {wänligit} [wänligt] ord, ja alla måste gå från oss och skiämmas, ty wi woro owettige Bänglar. Twert om war jag sen i et omgenge, der den ena öfwerhopade den andra med otidiga höfligheter: Jag pinade under denna gestalten mina bekanta i samtal med oändelige Ceremonier och små Civiliteter: här war intet annat än Complimenter, Excuser, Caresser, Flatterier. Den som hederligen slapp från mig, war glad, och man räknade billigt för största plåga i Werlden, at omgås med en så utpolerad Person. Härpå war jag ibland några, som torkade in alt det man öste på dem: I detta skicket war jag et altför beqwämt Diur i omgenge: Wi upswulgo stora Huggormar, och uptogo intet
#244 illa, fast man gaf oss alla öknamn i Werlden: Glade Nöt gingo wi in i Sällskapen och gladare gingo wi ut igen, nögde med oss sielfwe, nögde med alla andra. Det war synd at giöra narr af oss, men strax derpå, kom jag i ett helt olika och obeqwämare omgänge och skaplynne: Man wägde sina ord på Guld-wickt af fruktan, at förtörna någon eller få åtlöije: Om någon log, så mente jag det war åt mig. Hwiskade man, så rådnade jag. Alt skiämt tog jag åt mig. Jag fick Krigsbud i det fredeligaste Ord, hwarmed man aldrig tänckte på mig. Jag språng up, wille hämnas, man måste hålla mig. Hade jag intet skiäl? Jo, i mitt tycke led jag oerhörd oförrätt och war endaste skåttmåhl för alla skiämt-ord i hela följet. Härefter omgicks jag med de Lärda, och war liksom många ibland dem, granräknad i onödigheter, wille gerna krusa, fast det kom något trubbigt fram, och gerna wara wördad, bärandes altid i minnet någon Auctors ord, som wid tilfälle skulle pryda mig i omgänge; men serdeles war jag distrait och wimmerkant, hwaraf ock många andra ha sin del: Jag frågade mången wälbekant hwad han hette, och hwem han war, jag sökte efter Pennan, när jag hade honom i Munnen, jag slog Bläck-Hornet öfwer Papperet i stelle för Sand-Dosan, jag spottade i Brädspelet, och kastade Tärningarne på Golfwet, jag stack fingren i Liuset, i stelle för Lack-Stången, jag swarade på Frågor, utan til at weta at jag talade etc. {Iblandt} [Ibland] torde jag wäl {ock} wara distrait med flit, på det jag skulle synas
#245 sysslesatt. En ting hade jag så när glömt. Jag war Pedant. Ett löijligt Creatur i Omgänge! Du tror wäl, min Läsare, at jag härmed menar någon Academicus? Neij men, Pedanten kan ofta dansa midt i fyrkanten, blänka på Paraden, krumma sig
#Ji Köpmans-Boden och swettas i Wär"kstaden. Hurudan war jag då? Jo, jag talade aldrig om annat än om mig sielf, och hwad mig tilhörde: Jag tog Orden ur Munnen på andra och lämpade {alting} [all ting] på mig, på min uphöijelse och min egendoms ros: I min Munn war jag allas efterdöme. Det war ledsamt för andra Pedanter at wara ihop med mig, ty ingen fick tala til sin egen heder, derföre war jag ock mäst utan deras sällskap; Förnufftigt Folk måste slita ondt med mig i deras ställe.
Sedan nu min förwandlings-tid war ute, måste jag lee åt så många löijliga wanar och sinnelag i wåra Sällskaper, (fast jag i dag sagt mycket litet derom,) och nu bedia {dig} [tig], min Läsare, giöra det samma; men med eftertryck, på det Wishet, Dygd och Redelighet må ha sitt fullkomliga Lif i wåra omgängen.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXXIII.
Om du skulle tycka så mycket om mit Ark i dag, min Läsare, som det kostat mig Möda at {sammanskrifwa} [samman skrifwa], så frucktar jag billigt at draga på mig en del afwundsiuka Lärdas outsläckeliga Hat. Jag har hundrade gånger tagit Pennan i Handen och jag har äfwen så många Resor kastat henne bort igen. Ingen ömkelig Wers-Pijnare har mera Swettats när han trugat et par tiog Rim tilsammans, som med sina Zirater skola pryda Pigors Kist-Låck och Bönders Wäggar. Orsaken skal jag säija; Jag hade et Ark färdigt, som skulle upmuntra dit sinne til Böndags andackt, men förrän jag wisste Ordet utaf, feck jag en liten Sedel af min Ärliga Schneider, hwarutinnan han berättade mig at jag {gådt} [börjat gåA? ] in i Theologiska twister och at sådant intet kunde mig effterlåtas. Jag måste tro at wederbörande hade skiäl, men huru blef jag icke utkommen som i sådan hastighet skulle skaffa et annat Ark? Somlige hafwa nog nöije däraf at deras dåliga samlingar få tryckas, hade jag et slikt sinnelag, snart slarfwade jag ihop en Nummer af min Argus: Men nu tilstår jag, at jag giärna
#247 wil hafwa Tid. Jag wil läsa några gånger igenom det jag skrifwit och hålla en noga Mönstring med mina Tanckar sedan jag satt dem påPapperet. Ämnen hafwa kommit hopetals för mig denne gången, men ja5g har intet wågat mig at taga ihop med något. Mit sinne war så uprört at alt hwad jag skulle sagt, hade blifwit hårt och bitande, och sij därföre har jag altid tagit mig till wahra. Harmsen war jag på mina Authorer som lämna mig så länge ensam, Trumpen blef jag när jag besinnade hwad förtretelighet det skulle förorsaka hos mina älskade Läsare om jag hölt mig undan en Wecka. {Fastän} [Fast än] jag önskar at wårt Ost-Indiske Compagnie så snart finge Reparation för dess ledne skada som jag skulle ärsatt den bristen. Änteligen beslöt jag at gifwa dig en Morale, min Läsare, den jag wil förklara med mit eget exempel.
Wij skulle lefwa mycket nögdare i Werlden, hwar med sitt öde, om wij intet förestälte oss wårt tilstånd wärre än det wärkeligen i sig sielf kan wara. Jag har ofta försökt det hos mig, ehuru jag biuder til at utöfwa en förnufftig Philosophie. När mina Authorer reste bort och lämnade mig alena qwar i Staden, mente jag at mit tilstånd skulle blifwa odrägeligit, så at jag i förstone grufwade mig bara illa. Mitt aftal med det allmänna at hwar Wecka gifwa ut et Ark upfyllt med Sedeläror kom mig före som et twång. Sommarens Liuflighet och prackt intog mina sinnen så at Staden blef
#248 mig alt för Obehagelig och Faselig som et Fängelse. LandtLefnaden wiste sig för min inbillning med sin kiära Oskyldighet, behageliga Enfaldighet och angenäma Frijhet emot Stockholms falska Konster, krusade Dåracktiga Granlåt och twungna Seder. Jag tänkte: Ack huru mycket sällare äro icke de som wistas på Bygden än jag? De spatzera i gröna ängar, rika åkrar, skuggrika parkar och swala Skogar; jag däremot måste tråka i Dammet emellan heta Sten-Hus. Ja, jag tyckte at jag redan war en Tegel-Dräng. Christall-klara Kiällor och susande Bäckar förlusta och fägna dem, jag skal spegla mig i Stockholms Ränstenar som öfwergå all annan otäckhet. De upfriskas af sköna Blomsters och sunda Wäxters angenäma Luckt, jag får intet wäl gå utur min Kammare förrän en obehagelig och ohälsam stank förgifftar Näsa och Hiärna (Huru många Pålar och Taflor behöfdes wäl at hämma en Del Obeskedeliga Inwånares Sielfswåld som så illa tillpynta wåra Gator och Gränder?) De lustige och nögde Foglar up
#muntra dem med tusende Frögde-Läten, jag Oroas och Plågas natt och dag af Wagnars och Kiärrors dön af Hästars slam
#mer samt oroliga Menniskors Eder och Slagsmål. Med et Ord jag hade så när begärt Rötmåns Lof af alla mina Läsare och sökt up mina Alstrare. Men sedan jag besinnade mig, blef jag helt annorledes til mods. Argus, sade jag til mig sielf, huru kan du ledas? Ditt Ämbete lärer intet tilstädia
#249 dig at klaga öfwer ledsamhet. Du är dessutan i en Stad som förutan det han har en förträffelig Belägenhet, är på alla sidor med angenäma Lust-Platzar omgifwen. När du til din Wederqweckelse wil då och då fägna dig öfwer Naturens Fägring, kan du resa ut och det med stor beqwämlighet. Nu är jag öfwertygad om at jag hade Orätt när jag beklagade mig. Sannerligen, om wij rätt besinna oss, så kunna wij lätteligen bortjaga Oförnöisamheten som är största hindret til wår Lycksalighet. Denna Läxan är oss alla så mycket nödigare som all Lycka i Wärlden är twifwelachtig och blandad med Olycka utom {förnöijsamheten} [Förnöisamheten]. När dit tilstånd, med sina omständigheter, Misshagar Dig, så betrackta en annans som Du håller för Lyckeligare, märk at honom mycket fattas, och om han som du är missnögd fattas honom alt. Se äfwen på deras tilstånd som äro i långt sämre willkor än du til äfwentyrs är. Så lärer Du snart finna dig---
#Jag feck nu på stunden et Bref af Herr Hiernbrott som skal lisa min tröga hand, det lyder sålunda:
Min ärliga Argus.
Emedan jag ännu några Weckor lärer komma at dröija på Landet, har jag welat åtminstone låta dig weta at jag är wid hälsan. Min Bruns-Cur är fuller ändad men jag har beslutit at resa til Herr {Erenmenuets} [Erenmenu"ets] gård efter han genom Bref anmodat mig därom. Och sanningen at säija, jag är
#250 rätt glad at få tillfälle at hwila ut, ty Brunnens roligheter hafwa giort mig helt Trött. Sedan det blifwit et Mode, och en Del af en belefwad Menniskas skyldigheter at resa til Brunnar är man där rätt så twungen som i Staden, ja mera; I et mindre talrikt sällskap gifwer den ena gemenligen mera ackt på den andras företagande än i et större: därföre ser man äfwen at i små städer roar Folket sig mera med sqwaller än i Stockholm, och i Stockholm mera än i Paris eller London. Samma omsorg hade man där at wijsa sig granner som i Staden. Wällustigt lefwer man i Mat och Dryck, ty efter deras utsago som ofta brukat Brunnar och förstodo sig wäl på dia"ten, är det nyttigt at dricka goda och starcka Wijner så länge man är brunsgäst. Där anstältes Collationer och Tracteringar dageligen och man surrade understundom så at Herrar Patienterne snart hade försyndat sig emot nya Förordningen. Och det giorde de med säkerhet efter de hade hälso-medlet straxt för handen. Man söp win om aftonen och skiölgde det bort om morgonen igen. Jag tyckte på en min Bruns-Cammerat at han endast rest til Brunnen därföre at han där mente utan fara kunna storma på hälsan. Brunns
#Friheten bestod däruti, at man feck spela utan tiltal, umgås förtroligt med Flickor, och dantza så mycket man orkade. (Jag frågade en Cavailler hwarföre han hade rest til Brunnen? Han swarade, efter jag feck höra at hit skulle komma en hop wackra Fruentimmer. Brunns-Enigheten taltes mycket om. Med den war det åter så beskaffat. När någre galningar uptänkte hwarjehanda fåfänga och kostsamma roligheter skulle
#251 alla giöra et med dem, elliest feck man heta enwjs eller Eremit. I förstone friade jag mig tämmeligen brafft för desse och dylika namn; Men på slutet måste jag däran, när iag intet orkade fälas allestans med, eller tordes för min Hälsa giöra som andra. Många särdeles Fruentimmer woro så förpickade på detta Lefwernet, at de lofwade redan nu ut at komma til Brunn åt året om de äro friske och hafwa hälsan. De {giffte} [Gifte] öfwerlade huru de wille öfwertala sina Män därtil, de berömde Watnets Wärkan med sådan alfwarsamhet at jag förundrade mig däröfwer. En war slug, min Man, sade hon, knotar altid på mina Brunns-Resor, efter det kostar så mycket; men jag skal en annan Sommar intet säya ett Ord därom, utan lådas wara siuk och sända efter en Doctor som wäl skal säya honom annat om han intet låter mig resa. Hwar Wecka har jag läst dina Arck hos en Man som feck dem altid ifrån Stockholm, de hafwa nog behagat mig. När {folket} [Folcket] gissat på Authorerne har det krupit smått uti mig, men det har jag märckt at ännu ingen råkat rätt på oss, laga så min k. Argus at det hädanefter hålles dölgt hwad Wij äro för Personer, ty så länge wi äro obekante lära de fläste dömma opartiskt om wårt Arbete. Far wäl min k. Argus.
Hiernbrott.
#THEN SWENSKA
A R G U S
N:o XXXIV.
Hwad är Tadel? Det är, {at förringa} [en odygd som förringarA] en annans höghet med sin egen ringhets uphöjande. Philavtien, eller {egenkärleken} [egen kiärleken] det {menniskliga} [mennisklige] Släcktets Härskarinna, plägar, ibland alla sina tusendtals Nöijen, äfwen förlusta sig med Skiutande: De {dödelige} [dödlige] äro hennes Bössor, med hwilka hon skiuter oräkneliga Tadelskott, som smattra från den ena på den andra. Skott som ofta äro wärre, än de, som röija så många af wåra Läkares och Fältskiärers okunnigheter; ty sådane förderfwa allenast Hälsa och Lemmar, när de förra förstöra ett gott Namn och Sinnes-Roo. Hon brukar dertil tre slags Krut: Först Egennyttiga Afsikter, som behöfwa andras förklening, så framt de skola ha framgång och anses för billige. Sedan Hat, Afwund, Agg, och en wiss Swartsiuka, som omöijeligen kan lida, at en annans oskyldigaste och lofligaste Gerningar bli oklandrade. Tredie Krutet är en löijlig heders lystna, at ogiörligen kunna gifwa sit omdöme om någon ting, utan til at wisa sitt treffeliga Förstånd med dess swär
#tande. Händer det, som ock mäst skier, at man derigenom
#253 [allenast] wisar sin dristiga Dumhet, så är hederslystnan så mycket löiligare.
En dag i Wekan företog jag mig, at resa omkring och höra på alla desse Philavthiens Tadelskott, men jag tilstår at mina Öron af susandet blefwo tämmeligen Druckne: Först kom jag i et Rum, der Curial-wahnan hade sammanblåst en myckenhet Statister, eller åtminstone Folk, som mente sig wara sådane: Wid min hälsning reste man sig med möda ur sätet, at med ett twunget bugande wisa mig en diupsinnig mine, wrångt anlete och de försiktigaste Ögon i Werlden. Man satte sig åter nid och såg på hwarannan, efter Statistiskt wijs, mycket wahrsamt och främmande, utan til at tala, så framt icke med utcirklade Ord och widsträckte Berättelser: Man undflydde {wiktige} [wiktiga] ämnen, på det man icke måtte nödgas gynna hwarsannars Öron och derutinnan yttra sina kloka Tanckar. Då tilstår jag at en lustig Snushane eller Samqwäms-skramla hade för et skratt-lystet Sinne intet warit betalt med några Ducater; Men jag war lika nögd, och i sanning glad, at intet få höra tadelskott ur desse Politiska Böss-Pipor. Dock, min glädie wahrade intet länge: Laget uprördes af en glättig Fruentimmers visite och mina Pedantiska Ministrer antogo blidare upsyner, som dessutan blefwo tamde af några Glas Wijn. Då kom ett löst ord fram ibland oss, at den eller den Herren antingen ärnade flytta på Landet, eller bruka en Cour eller köpa en gård; Jag kan nu intet minnas {hwilketdera>
#254 <hwilket dera] det war, men af liten effterfölgd war det. Strax öpnade man ögonen och skiärskådade målet, hwartil äfwen Fruentimret lade sina domar. En slug Karl berömde det och wid samma Tilfälle alla den Herrens giöromål; Men en annan drog på Munnen, lutade sig öfwer twå andra och hwiskade en hop tadel öfwer den oskyldiga Mannen, som hördes öfwer halfwa Laget och upäggade tungorne: Sedan detta steget war giordt, wräktes Stats-klokheten ut i Förmaket: Du skall tro, min Läsare, at jag då fick höra huru icke allenast den ena Herrens ryckte, utan ock 5 eller 6 andras blefwo tilpyntade. Alla orden stelltes fuller på Skrufwar, så at de kunde lindrigt uttydas, men Quintessencen deraf war fölliande: Den ena, sade man, hade fått betalning för sina egennyttige mått, och woro, innan man tänkte, förlorad. Den andra hade swärtat sin medtäflare wid Håfwet och uphögt sin nedrighet med en bättres förtryck. Den tredie {war en ömkelig Excellence} [tycktes fuller arbeta på det allmänna bästa, men han hade likwäl något annat därunderA]. Den fierde giorde en oanständig Figure. Den femte hade en dum Hiärna och intet begrep i affairerne. Den siette war icke til troendes på en Halföre. Den siunde war ofta fahl för en liten Summa &c. &c. [( Sådane slags >Menniskor} [Menniskior< gifwas fuller Gud bättre, men nu war det Tadelsiukan som talte.) A] Jag hade sent sagt, om jag skulle säija alt.
Härefter kom jag i et Sällskap af handels-Ansikten, uti
#255 hwilka Krämare-Njt och utländske Förlager woro målade: Här war det förnämsta tidzfördrifwet, at begrina de inrikes tilwärkningar och bewisa wåra Manufacturers dårskaper med stormande skiäl, i anseendet förnuftige, i Wärket dumme: Efter deras sägn woro de blott bedrägerier och kunde aldrig giöra reda för Rikzens Ständer: Få se, sade en wiss Lag-Bunden Lurendräijare, om icke til ex: Alingsåhs giör snart banqueroute, besynnerligen sedan man för en tid sen welat narra Folket til sig med en Publication om bättre köp. Jag war härwid opartisk, som sielfwa bordet; men blef dock deraf intet mindre än öfwertygad, at wårt lands egne Manufacturer äro onödige.
Sedan brackte Ödet mig bland en hop Fruentimmer, Petits-maitres och hurtigt omgänges-Folck: O Himmel! Här fann jag, at Tadel är kärna, Lif, Wett och Anda af {mästadelen} [mästa delen] wåra Samqwäm: Ach, sade Herr Älskenhielm, jag tilstår, at jag under Predikan i går så när hade swimlat: Coquetter träffar man altid, de äro intet långwäga, man behöfwer intet widare söka än i Grann-Gården; Men denna war af en rätt triumpherande Skiönhet: Anseendet är ärbart, wäxten Majestätelig, Ögonen qwicka, men oskyldiga, Hyen läcker och hwar endaste rörelse förutan flättia mäktig at döda en Karl. Jag wet grant hwem han menar, sade Fru Sällskapslik, som wände Näsan öfwer högra Axlen och talade til några
#256 af sina sqwalleraktiga Grannar, med hwilka hon särskillt satt i en {halfmåne} [half Måne], kring ett Caffe-Bord, i förwäntan af Spel-Bordet.) Det är---. Wår Herre har ingen skuld: Den Styggan är wacker nog ibland; Men jag känner Modren, och wet wäl hwad upfostran hon gifwit Dottren: Hon lärer wäl brå på Släkten, ingen Nöd. Brå på hwem hon wil, sade Fröken Jalouse, så wet jag, at hon intet war mera försynt, än de andra, at dansa på en Bal hos--- til kl. 3. om morgonen, fast wi andra reste kl. 1. Och det war, oss emellan, misstänkt nog, at Monsieur Liebentrots med några andra, hwars Namn jag intet fick weta, fölgde henne til Wagnen. Ja hiertans, sade Fru Kärlekswett, månne wi intet nog ha hört talas om hennes Mors Smink-Flaskor? Hwem wil swärja på, at de intet ha del i denna läckra Hyen? Derpå högg man friskt på denna unga Kroppen: Den ena tog Halsen och Bröstet, den andra Händerne, den tredie Lifwet, den fierde Hufwudet och hela Förståndet, den {fämte} [femte] Kläderne in til Lintyget, så at Herr Älskenhielm fick ingen betta qwar af sin Skiönhet. Derefter begynte Fru Simper at berömma ett Fruentimmer som sielfwa Godheten, emedan ingen mer än hon wiste, at Fröken Jalouse war förlofwad med den sammas Son, och at sådant förmodeligen skulle låta wäl i denna Frökens Öron; Men en gammal Fru Katta tog Ordet ur hennes Munn, och sade med en spotsk Mine: Lät bara min Sissa Cammar-Piga komma fram, som har tient henne i 9 åhr, hon skal wäl weta at omtala denna Godheten; Men, sade Fru
#257 Simper, Pigan berömmer henne ju, och gråter hwar gång hon talar om henne? Ja, ja, sade Fru Katta, jag har wäl hört flera tala om henne, än den Åsnan: Derpå rådnade Fröken Jalouse, men af Fru Simpers blinkande märkte Fru Katta oråd och skiämdes, uphöijandes sedan den tadlade Fruns Hushållswett til Himlarna, i ersättning för Godheten, som hon henne beröfwat. (Härwid betraktade jag, at de dödeliga Bössorna, med hwilka Philavthien skiuter Tadelskott altid ha {dubla} [dubbla] Pipor: Ur den ena skiutes tadel, ur den andra smickran, och begge äro färdige, at på en gång gie Fyr. Aldrig skal du annat finna, min Läsare, än at ju den, som hälst smickrar dig, är redebognast at tadla dig.) Sedan kom jag, några steg derifrån, i ring med de förnufftige Manfolken, som under oräkneliga Tobaks-Priser läto höra sitt Förstånd i Raisonnements: Man föll på det ämnet, at jämföra Herr Udde Winstorps och Herr Louis Gyllenpyramids Förtienster: Partierne woro skilljaktige: Några sade at Winstorp hade ingen möda hafft, at komma til en så anseenlig Beställning, emedan både Fader, Farfader och Farfars-Fader i Riket warit mäktige: Gud wet hwad frägd han inlagt: Det är ingen Konst at giöra lycka, när man får Charger i Waggan: Wid det eller det tilfället stod han med slätt beröm: Man lär wäl weta hwem, som är hans Orakel, utom hwilken han är dum, som en Stock. Dessutan har han ju fått så rikt giffte och giordt omyndige Barn orätt? etc. Det andra Partiet förifrat frågade dem, om
#258 de intet skiämdes? Är det ur Manna-minne, sade en af dem, at Gyllenpyramid hette Munser Dieknander, och intet fick sitta til bordz med mig eller en annan ärlig Karl? Hans Far-Bror war min Fahrs Fogde, och Länsmannen, hans Herr Far (då log man,) fick en hop Pängar genom Häste-Handel. Detta Släkt-Registret lades til grund, hwarpå man utmålade denna Mannen, som en Trappslinkare, en genomdrifwen Skalk, en Man af ringa wärde etc. Man giorde derpå många mina bekantas målningar med tadlande Penslar, de måtte nu wara af hög eller nedrig Släckt, så ömkelige, at mitt Ansikte blef hel catoniskt och man log oförmärkt åt min twära Upsyn, til dess både Herr Udde Winstorp och Herr Louis Gyllenpyramid, som äro goda Wänner, sielfwa kommo in: Strax flögo hwarderas Tadlare dem om halsen, och bödo dem med hundrade Wänskaps betygelser wara wälkomne: Ack! sade man, nu på stunden talade wi om dig, jag är hiertans glad, at få see dina Ögon etc. (Tadel och Smickran, de kära Syskonen, ymsa så jämt med hwarannan om.) Då harmades jag och sade rent ut til dem begge: Om I haden hört huru desse Herrarne en stund ha skamfläckat Ehr, så skullen I säkert misstro deras söta Trutar. Derpå gick jag ut och lämnade Sällskapet i en skamlig förwirring.
At berätta dig, min Läsare, hwad Tadel, jag den Dagen hörde af Betienter och Tienstefolck om deras Herrskaper, Husfäder och Matmödrar, det blefwo alt för widlyfftigt.
Löiligt war at jag i en Wrå hörde 10 eller 12 Flugor fälla kräsna omdömen om några Herrars Bord här i Staden,
#259 dem de {iämförde} [jämnförde], tadlade och utskiämde: Det är Skam, sade de, at så rika Män äta så eländigt och inbilla sig narra smaken på folk af smak, liksom wi intet hade sedt Bord, utan deras. Imedlertid drucko desse wingade {Talrik-slickarne} [Talrik-slikkarne] Watn, och höllo til godo i en tom Bytta, som hade hyst något härskt Smör: De flögo omkring, ägde ingen ting af sig sielfwa och åto den ena stunden Kongeligt, den andra tiggaraktigt.
Sedermera kom jag i lag med en hop Folk, som skräckeligen missbrukade den Christna Friheten: för desse war knapt någon Gudfruchtig Menniskia, Präst eller Lekman, som icke fick heta Pietist, och ingen giorde någon from och Gudelig gerning, som de icke kallade en Skrymtare. Deremot war jag ock ihop med Phantaster och Skienhelige, som aldrig talade om goda Orthodoxer, utan med förakt, fast de hwart {ögnebleck} [ögnablek] syntes fördöma Tadel; Men i det at de derunder wanryktade dem, war deras Tadel så mycket wärre och krafftigare. Änteligen, i alla de Sällskap, som jag war, kom knapt något wackert Werk, någon Handel, något Bergsbruk, något Hushållssätt, ja näpligen någon frånwarande berömwärd menniskias Namn på banen, som icke fick sitt Njd-märke. Hwarföre? jo, wårt Land är ymnigt på Tokar; Nu menar altid den största Token sig wara den {allraklokaste} [allerklokaste] och särdeles wijs, när han mästrar det han intet förstår, derföre blir ingen ting fri från Tadel-Fläckar. Wid detta tilfället måste jag berätta
#260 en händelse, som intet litet uplyser denna Saken: En ärelysten Man af min bekantskap wille intet efter gemena bruket låta afskildra sig på en Tafla, utan äga sin Bild i en MarmorStod. (Den egna Kärleken wil gerna see liknelser af sig sielf) Dertil fick han en konstig {Bildthuggare} [Bildhuggare]: När Wärket war något när färdigt, frågade han sina Wänner, som woro förfarne Män, förnufftigt Folk, dråpeliga kännare af goda stycken etc. om det war likt. Åh, sade man, utan til at smickra Ehr, I ären wacker, men här stån I som en 80 åhra-Gubbe: Tänk hwad infallne Kindben, hålige Ögon etc. {Bildthuggaren} [Bildhuggaren] ändrade detta och giorde än likare: Några Dagar dereffter begärade Mannen åter deras omdömen: Nu, sade de, är det än wärre, se hwilken Näsa, Pannan wanställer hela Ansiktet och sannerligen, det är til at bortskiämma Marmoren. Bildthuggaren blef rätt sticken och sade, sen de woro borta, käre Herre, Edra Wänner förstå sig likså mycket på Bilder, som Koen på Muskot. Kom och ställ Ehr sielf i Morgon uti Stodens ställe, på samma fot, i samma skick och i samma färg: Emot Afftonen och ett stycke ifrån skall det intet kunna skiönias. Wäl an, han giorde så: De förnufftige Domarne församlades åter; men när de fingo see Bilden, slogo de up ett {förakteligt} [förakteligit] löije: Mästare, sade de, I giören utan twifwel en annan, det är intet Han. Intet Han? Frågade Stoden, jo {wisst} [wist] är det jag. Då måste denna kloka Flocken blygas och wara lef
#wande Bilder af wår tidz Tadlare.
Wid detta Arket, min Läsare, lärer du och jag kanskie
#261 få höra den rösten: Argus fördömer tadel; Men hwem är wärre tadlare än han? Friskt, min Häklare, du skall få säija om mig hwad du will, ty om det är sant, så skall du ha tack, och om det är osant, så ler jag åt dig. För öfrigit beswarar jag denna Critiquen sålunda: Dårskaper och odygder kunna intet tadlas, wanrycktas eller swärtas, ty de äro tokuge och stygga i sig sielfwa, hwaremot {Tadel} [Tadlet] är ohemula beskyllningar Lögner och wanrykten, som man gifwer rena och oskyldiga ting. Den käcka Prästen, som säger så tappert Sanningen åt Håfwet och hela Staden, skulle med samma skiäl wara en Tadlare, ty han bestrider laster så wäl som jag. Men, säger du, Prästen angriper Synden i allmänhet och pekar intet på {wisst} [wist] folk, som du. Kära Wederpart, när Namngaf jag dig? Jag tilstår, at jag understundom företager mig wissa afmålningar, at wisst folk må deruti see sina Ansikten, men månne Prästen intet giör det samma? Utan twifwel, af wissa Menniskior har han lärt känna wissa Laster, hwilka han afmålar, elliest togo man mindre åt sig hans Lärdomar. Tror du wäl, at liknelser af lefwande Personer tagas i wädret och ritas i Wattnet? Jag woro en ömkelig Moralist, om jag skrefwo så, at ingen kände igen sig uti mina Afbilder.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXXV.
Märk, min Läsare, hwilken {löylig skiljaktighet} [löjelig skiljagtighet] war i går emellan mitt Omdöme, mitt Minne och min Inbillning: Omdömet gick en stund ensamt bland sina Philosophiska Nöijen, och undrade hwar Systrarne kunde wara så owanligen länge borta, knotandes på sitt wis öfwer sådant löpande, til dess de änteligen begge infunno sig: Hwar ha'n I warit, frågade Omdömet. Huru kan wårt nästa Ark bli färdigt på detta sättet? Tiden är inne. Schneider har fåfängt warit här twå {eller tryC} [treC? ] gånger [uppå denna DistrictC? ], och jag frucktar at han nu tar på sig sin swarta Wäst, at sörja Argi död. Hwad skulle Staden och hela Landet säija, om Ehr Wårdzlöshet hindrade Arketz utgång en {weka} [Wecka] öfwer? Banna oss intet, swarade Minnet, wi ha giordt gagn nog: Jag har genomlupit hela Romerska och Spanska Inquisitionerne och Syster Inbillning har giordt Plan til en långt nyttigare Ransakning här i Swerige: Intet efter Kättare i Religionen eller at bruka en bestaktig Grymhet som Papisterne, utan efter Kättare i de allmänna Tiensterne, och at låta hwar och en kunna skönja och fritt lee åt dem, som dertil äro oskickelige: Hon säjer, til Exempel,
#263 at alla sådane Kättare skulle rakas öfwer hela Hufwudet, utan Peruque bära röda Calotter, hafwa fotsida Mantlar af grått {wästgötetyg} [Wallmar], gå barfota at giöra ånger, läsa sin skyldighet tre gånger om dagen, skrefwen med {guldstafwar} [Guld-Stafwer], och arbeta med lagligt underhåll på Slotts-Byggnaden etc. til dess deras Sinnen och upförande aldeles blifwit ändrade och förbättrade. Nu kommer det Ehr til, at gifwa oss en klar Räkning på alla dem, som under denna Räfsten böra wara förfallne. Omdömet kunde intet annat än lee åt detta Förslaget, besynnerligen som Inbillningen redan framgaf en Ritning på en sådan kättersk Figure. Men, sade det, om jag gifwer Ehr en sådan Förtekning, så gillar jag icke derföre Ehrt förslag, ty de felaktige Ämbetzmän, som Rikzens Lag utmärker, hafwa utom Ehr sina rena Straff allenast Rätten får sin gång, och de öfriga, som blott höra under Sedolärans Näpst, kunna intet så lagbindas. Sannerligen, om Argus fingo låta raka, utkläda, döma til Ånger-böter och således förbättra alla dem, som straffas i hans Ark, han behöfde då intet med Krus och Omswep säija Sanningen, eller gå omkring den älskade Lasten, då han henne bestrider, som Katten kring en het Gröt. Dock jag wil förnöija Ehr begäran och lämna sedan Wärkställigheten af hela Förslaget i Ehr egen Makt, som ey lärer långt sträcka sig:
Förtekning på Kättare i de allmänna Tienster: 1. Hwar och en, Lekman eller Präst, som söker tienst och
Siälawård i det {afseende} [afseendet], at skaffa sig heder, Rikedomar
och enskylt Fördel.
#264 2. Hwar och en Lekman eller Präst, som blott anseer Cronans Tienst och Siälawården för sin Födo-Krok. 3. Hwar och en Ämbetzman, som liter på de nedrigares
Skickelighet, och gifwer sig hwarken tid eller roo, at
blifwa grundeligen underrättad om sina förefallande Skyl
#digheters afgiörande. 4. Hwar och en nedrigare Ämbetzman och Betient, som
nyttiar sin Förmans Wårdzlöshet, skiuler sig under hans
Höghet, och låter alt ankomma på hans Answar, fast
han i tid kan befrämja tilbörligheten och afwärja Felet. 5. Hwar och en Ämbetzman, som af en skamlig {rädhåga} [Räddhåga],
skiuter ifrån sig den eller den sysslans Swårighet på en
annan, twättandes sina Händer i Wattn, när derföre skal
giöras reda. 6. Hwar och en twär, betsk, trumpen och Öfwerilningar
underkastad, som obeqwämar alla sökande, och modfäller
alla Höfliga, med hwilka han har at giöra. 7. Hwar och en högfärdig och Rang-siuk, som wid alla til
#fällen är öm om säte och Caracter, föraktandes ringa
Folck och ropandes sig altid wara i Konungens ställe. 8. Hwar och en Wispaktig och otålig, som ey orkar giöra
sig möda at utgrunda en sak eller fatta en sökandes
Mening. 9. Hwar och en Slarf, som wräker Arbetet ifrån sig half
#giordt. 10. Hwar och en Hårklyfware, som giör nya twifwelsmål, nya
twister och nya Genkast wid hwar enda Mening,
#265
utdragandes tiden med Klangen af sin Dumhet den han
håller för fijnhet. 11. Hwart ock ett grälaktigt och orent Hufwud, som utreder
Saker, liksom Markattan Silkes-Dockor. 12. Hwar och en Stympare, som hwarken har Studier eller
naturligit Wett {och> attA? } [atA? ] bekläda sin Tienst. 13. Hwar och en Lat och senfärdig, som i sin Beställning
går Skyllpadd-Fiät, uplastar ogiordt arbete för många
åhr tilbakars, och twärstämmer Sakernas lopp i en Af
#grund af oredor. 14. Hwar och en Prålsiuk och Frossare, som snart bortslösar
Lönen, och sedan i uselhet bewakar Tiensten liksom
Råttan en Skinka. 15. Hwar och en Rus-kär, hwars Wett och wältalighet mäst
upstiger från Magan i Hiärnan, besynnerligen efter Mål
#tiderne, så wäl som ock, hwar och en Fylle-Hund. 16. Hwar och en ömkelig Clärk och Lekman, som är sin
Hustru undergifwen; genom henne tager Mutor; genom
henne bortslösar sin Ägendom; genom henne är Rang-
#Siuk, och genom henne är en Käring i sin Tienst. 17. Hwar och en Träl af Wänskap och Frändskap. 18. Hwar och en sqwallra, som omöijeligen kan hålla lönt
hwad lönt bör wara. 19. Hwar och en dum och högdragen Påckare, som i sitt
Hiältemod trotzar emot Öfwerhet, wanwyrdar Förmän
och skryter för underhafwande. 20. Hwar och en Intrigueur, Ränck-Spelare och smickrande
#266
Räf, som äter med alla, håller med ingen, kryper för de
Mäktiga, smilar för sina likar, och narrar de ringa. 21. Hwar och en Mes, som af flathet är mäktig at öfwer
#skyla de grofwaste Fel, och af en straffbar miskundsamhet
freda sielfwa Odygden under Samwetz-Lagens beskydd. 22. Hwar och en Samwetzlös, som under Glantz af Lagens
skarphet och högsta Rätten, giör otaliga Grymheter och
förorsakar himmelskriande Suckar. 23. Hwar och en Wäderhane, som håller nu ett Partie, nu
ett annat, intet wetandes jämna owälduga Wägen. 24. Hwar och en snål, sniken och girug, som anser den rikas
skiäl mer än den Fattigas, som intet tänker, talar eller
giör det ringaste utan för winning skull, som bringar sin
Lön och Rättigheter så högt, som nånsin kan tillåtas,
och som altid kan köpas och bestickas.
Desse Kätterier, sade Minnet, äro ganska få, och wår Religion har snart 700; Men, sade Omdömet, jag wil wädias, at {dessa} [desse] twå tolfter inbegripa mer Folk, än alla de andra. Tänk, Inbillning, om ditt inbillade Förslag wärkställtes, hwilken oräknelig skara Gråmunkar du fingo see. Alt rödt Kläde upöddes til Mössor, och alt {westgöt-tyg} [Wallmar] til Mantlar; Mångfaldiga Tienster blefwo lediga, och Slottet blefwo på kort tid färdigt fast desse Legioners underhåll kostade Cronan alt förmycket etc. Jag är kär i denna Planen, swarade Inbillningen; men nu fattas mig ett slags Kättare til Profosser, Spö-Gubbar, Pipare och Trumslagare för de andra, som böra ha skräckeliga Hufwud-bonader och i öfrigit samma aga och wilkor. Hwilka skola de wara? Jo, sade Omdömet, den som af en
#267 ingrodd Sielfklokhet aldrig kan trifwas, utan at tadla alla de öfriga Rikzens Ämbetzmäns oskyldigaste Sysslor, förtienar at bli sina straffbare Ånger-Bröders Spö-Gubbe etc. Hör på dess Kännetekn: Hans Enwishet påckar utan Rim och skiäl {mot} [emot] Lag, Öfwerhet och alt det, som icke wid första begrepet hafft den Lyckan, at behaga hans ostädade Hiärna, hwaremot mången Dårskap kan få den Nåden at wara til lags. Hans dumdristiga Högmod mästrar alt det han intet sielf til wäga brakt. Har saken allenast intet från honom kommit eller öfwerträffar hans begrep, så kan man swärja på förut, at han den samma fördömer, lastar och begabbar. Sielfklokheten är hans Qwickhet: Mister han Tankan om sig sielf, sitt Lius, sitt wärde, sitt egit, så blir han tankelös, som en gammal Almanak. Han talar genom Gåtor och Ordspråk, på det hans Dumhet må wara ett Orakel. Altid skriker han på de gamla Tider, och drager wåra oskyldiga Fäder wid Håret ur sina Griffter, at wara wåra efterdömen i de mål, som de aldrig förstådt sig på, berömmandes dem, stackars Folk, mot deras wilja. Altid spår han allmän Undergång, ty, efter hans Ord, är här aldrig annat, än allmänt Raseri. [( Jag talar intet om dem som af ren Njt för det allmänna bästa beklaga allmän förwirring, ondska och blindhet.) A] Korteligen, hans swärmande förtager dem wälsinnadom Mod och Lust i sina Ämbeten. Sij, här har du ett sådant Creatur. Fullfölg nu ditt Förslag, så länge du gitter.
Jag finner, min Läsare, at Egennyttan är det wärsta Kättar-Gifftet i de allmänna Tienster, och det swåraste at
#268 utränsa: Hon är från de Dödeliga så oskilgacktig, at man nödgas lägga henne til grund i wahlet af de Tienstgiörande, och med skiäl hålla före, at man säkrare anförtror ett frucktbart Ämbete åt en wälmående, som af sig sielf har Rang och Egendom, än åt en fattig, som gerna will skaffa sig stegar at klifwa up til ährans Altan. Elliest, min Läsare, wet jag intet andra Förtienster än Gudzfrucktan, Dygd och Skickelighet, som böra befordra en Menniskia til Rikzens tienst. Jag wil icke heller wara obillig emot ypperlig härkomst: När twenne tillika söka en Beställning, som begge äro lika i Gudzfrucktan, lika i Dygd, lika i Skickelighet, och så lika i Förtienster, at den ena deruti icke äger ett Solgrann mindre än den andra, men olika i födzel, så bör altid den föredragas, som är af äldre och hederligare Stämma, emedan densamma är i Riket mera bekant och högre älskad, och är det [förA? ] de redeliga Swearne en dubbel fägnad, at see den gamla frägden på dubbelt sätt ibland sig ännu lefwa; Men äger den Nybördiga aldrig så litet förträde i det öfriga ofwannämnde wärdet, så tyckes mig at Ahnorna böra stå tilbakars, [elliest lider Dygd och Förtienst orätt hwilket giör dess älskare fåå til wårt Lands alt för stora >skada> skadeA].
Sluteligen wil jag fråga, huru den är sinnad, som långt ifrån at wara kättare i Rikzens tienst, förtienar {odödeligt} [odödligt] Beröm, Stoder och Minnings-Märken? Jo Han tiänar det allmänna för des bästa skull, och intet i anseende på sina enskylte fördelar. Han är en ädelsint Slaf af sin Syssla. Han förtäres af sitt berömliga tienande, som ett Lius af sin Tienstaktiga 269 låga. Han går icke ett steg från lag, Samwete och Förnufft, men jämna stråten, utan illslughet, Ränkor och fina Grep. Hans bästa Inkomst är, at giöra sin Nästa godt; Han lägger sig ingen Affton med nöije, om han icke den Dagen hafft en sådan winning, och en rättwis sak är alt nog, at låcka honom til någons Hielp och tienst. Således är han det allmännas Lycka, Änkans beskydd, den Omyndigas Förswar, den Wärnlösas bistånd, den enfaldigas Rådgifware etc. men med alt detta Lagens hägnare, ty fast han honom blindt lyder, så finner han dock tusende tilfällen at wisa ädelmodiga och öma Gierningar. Han är wänlig, ödmiuk, tålig, måttelig. Han uttrottas sällan och upskiuter icke til i morgon, det som kan skie i dag. Han begriper och wärkställer sin Plickt med Wett, Mogenhet, Hast och Efftertryck. Han är Oweldug: Han wet i sin tienst ingen annan Inkomst än sin Sold: Han anser wiktiga Tacksäijelser, erkäntzlor, Heders-Skiänker och dylika Färgor, hwarmed Mutor pläga sminkas, för Orätta; Mer nögd med en måttelig Lycka wunnen med Heder, än stort Godz, hopkrafsat med skam. Om alla Ämbetzmän hade sådane Sinnen, så skulle man intet i alla tider see odugeligit Folck, i sina Tienster samla anseenlige Skatter ock Titlar.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXXVI.
Herr Argus.
Mitt ährende är at underställa Min Herres omdöme, om han icke torde finna nödigt låta ämnet af ett dess Ark blifwa en beskrifning på en ährlig Man. Denna korta, men mycket innebärande Caracteren nötes mycket ibland oss: Ingen är, som sig sielf densamma icke wil tilägna; Men få finnas så billiga, at the unnan androm. Jag tror sådant komma theraf, at the fläste föga weta hwad thet will säija at wara en ährlig Man; ty man hörer som oftast, at då den ena intet altid hittar på at spela den Dans, som kommer öfwerens med den Tarantula, hwaraf den andra är stungen, förlorar han lätteligen i dennas tycke detta omdömet, och om den andra antingen af fruktan för Personen eller för enskylte Afsikter skull just icke offenteligen häftar på honom ett widrigt tilmäle, drager han dock i twifwelsmål, om den kan wara en ährlig Man, som icke will hwad han will och tycker hwad honom tyckes, &c. Förbl. etc.
Dat. Klarbäcken wid Norkiöping,
1733. Cancer.
Gerna Herr Cancer, jag will efterkomma Ehr begäran: Jag påminner mig härwid, at då en Romersk Qua"stor fordom
#271 kom i en liten Stad i Italien, at pålägga eller upbära skatt af Borgerskapet, och han befalte en Betiänt efter Wanligheten hopkalla alla ährlige Män, som derwid borde wara tilstädes, gick denna halfwa Philosophen ut til de gamla Grifterne och ropade: Stigen up, I ährlige Män, den Romerska Qua"stor wäntar Ehr. När han åtspordes hwi han det giorde, sade han: De ährlige äro alla döde. Jag lärer nu intet behöfwa gå alla lefwandes förbi, om jag will råka ährliga Män, ty om de böra finnas i något Land i Europa, så böra de finnas i Swerige, der Ährligheten i alla tider bodt i ett Folck, som aldrig swikit sina Grannar. Ha wåra fäder warit plumpe, så ha de doch warit trofaste, Samwetz-Granne och öppenhiertade. Sådane ha wi ännu; Men kan du tro, Min Läsare, at de likwäl äro sällsynte. Nog finnas de til Namnet, ja, Skrymtan, Dumheten och Egennyttan ware tack, til Klangen är här så mycket ährligt Folk, at jag trotzar Wärmeland at ha så många Masteträn, {alle} [alla] wåra Järnhamrar at ha så många egna Kohlstigar, och alla wåra Bruks-Patroner, at ha så många Ducater i egna förlager; Men, Min Läsare, jag är intet nögd med blotta Namnet, jag frågar effter sielfwa wärcket: Jag will ha förnuftige Sinnen, som weta at skillja obillighet från billighet, som wettandes och willjandes icke förmå gå ett Hårsmån från samma billighet, fast än deras timmeliga Wälfärd skulle stå i fahra, som högre skatta det allmänna, än ett enskylt bästa, och som ingen högre lycka eller winning åstunda, än ett godt Samwete. Det är förmycket, säger mången, hwar fins ett
#272 sådant helgon? Jo men, det är intet omöijeligit; Men detta utgifwer jag allenast som ett prof, hwarpå en mer eller mindre Ährlig Man kan försökas. Märk deremot huru galna tekn man har ibland, til at känna en ährlig Man:
En Fru här i Staden af mina Bekanta har lärt ett förtreffeligt Råd för Barnlöshet, ja hon skal kunna gifwa Manfolken obedrägeliga {kunskaper} [Kundskaper] af hwad Kön deras Barn skola blifwa; Men hwar och en måste skicka henne sina wänners och bekantas wittnesbörd, at han är en ährlig Man, jämte orsakerne hwarföre han så är, elljest blir han deraf icke delaktig. Hon är stackar icke sielf mäktig, at skiärskåda deras wärden, derföre bad hon mig för några Dagar sen hielpa sig och genomläsa Attesterne. Jag wil gifwa dig del af några sådane Min Läsare, och låta dig äfwen deröfwer wara Domare.
Underskrefne betyga ödmiukeligen, at Herr Styrbiörn Starke är en Ährlig Man, ty som han är högt gällande, så har han utlagt sig för oss i wår angelägenhet och hulpit oss emot wåra mäktiga wederparter etc.
P. Recompens. N. Suplicius.
Jag betygar af Siäl och Sinne, at Herr Longimanus är en Ährlig Man, ty jag hade näpligen haft min fullmakt, om intet han hade warit. Dessutan har han hulpit min Bror i sin Process, &c,
T. Slink.
#273
Efterskrefne försäkra på Ähra och Tro, at Herr L. Glam är en Ährlig Man, ty han är en Oförliklig Wärd och fägnar oss altid wäl i sit Hus etc.
A. Buuk. N. Winstrupe.
Jag attesterar wid alt det som Heligt är, at Herr N. Illpadig är en Ährlig Man, ty jag will see den, som giör någon större Tienst, än han giort mig, ja med sådant Wågspel, at om det blifwit Uppenbart, hade både han och jag warit förlorade etc.
S. Sijk.
Wi betyga tiensteligen at Herr Frans Pung är en ärlig Man, ty han har bistått oss med wackra penninge-lån, och fast han tager sin säkerhet, som ingen må undra, så få wi dock hos honom så stort Capital wi åstunda etc.
Slösfeldt. D. Kyrkrotta.
Underteknade {swäria} [sweria] at, N. N. är en ärlig Man, ty så ofta hans Fartyg kommer hem, skiänker han oss några ankar Win, eller något smått åt wåra Hustrur, och wid alla tilfällen är han Hedersam etc.
C. Patronius. A. Reverander.
Wi försäkra af alt hierta, at Herr Lord Themse, är en ährlig Man, ty han sätter sig altid emot de nyheter och pålagor, som upfinnas at ruinera wår winning och Handel, hwilka wåra ährliga Förfäder aldrig brydt sig om etc.
J. Interessenhielm. P. Banqueroute.
Wi erkänna som ärlige Karlar Herr {Holjer} [Holger] Dansk för en Ärlig Man, ty han är färdig i wåra Sälskap til hwad wi
#274 willia, han kan Dricka för 2, han kan {slås} [slåss] för 3, och han är en Heder för en bordända etc.
O. Munter. B. Tummel. H. Ruus.
Jag betygar sannfärdeligen at Herr Sigge Pamp är en ärlig Man och Herre, ty han låter tala med sig, som et Barn, han föraktar intet smått Folk, han föllier min Hustru ur Kyrkan och håller til goda med oss till liusan dager etc.
L. Mees.
NB. Detta ährliga Wittnet måste wara en sådan, som Fransosen kallar en Bon-homme.
Wij attestera at Herr Drumedarius är en ährlig Man: Ty aldrig säger han Folk emot, han menar det wi mena, han säger det wi säija, och är nögd ehwad man giör, ware sig allmänt eller enskylt etc. (NB. En sådan plär man kalla en god ährlig Karl.)
P. Hiernlös. Mezzetin. Pierrot.
Bland 100 sådane Bewijs war icke mer än ett, min Läsare, som är billigt, och påminner både dig och mig en ährlig Mans Kännetekn. Det lyder så:
Underteknad wittnar, at N. N. är en ährlig Man, ty Öfwerhet, Lag och Rikzens bästa äro i hans Sinne heligare än hans ensidiga Fördelar, antingen han är i Cronans tienst eller ey. Han säger altid rent ut sin upriktiga Mening med Förstånd, utan anseende til Person eller Wilkor. Han älskar det som är älskeligit och hatar det som är hateligit. Hans Ähra är, at wara sin nästa huld, at hielpa de oskyldige, at äggia straffet för Skiälmar, at belöna de redelige, at bistå den Fat
#tige och at giöra alla godt som det förtiena, fast än den ena
#275 Handen intet wet hwad den andra giör. Han föraktar med sitt rena Samwete alla Widrigheter. Han går som Månan lika friskt sin gilla Gång fast Hundar gläfsa, hans Sinne förandras icke af Lycka eller Olycka, han fäster sig icke wid Egendom, han drages icke afsides af Winst, och är ingen ting mindre än Egennyttig etc. Jag wittnar om honom wid ett ringa tilfälle, det jag altid kan wid ett högre etc.
Publicola.
Sij detta omdömet är ädelt. Jag älskar, at see en stor siäl och kallar gerna dess Ägare en ährlig Man, fast han aldrig giorde mig det ringaste godt. Hertig Otto af Saxen blef utwald af Tyska Prinssarne i Keysar Ludvic den fierdes stelle; men då han såg sig oförmögen, at hägna Riket mot Ungrarne, öfwertalade han dem, at antaga {Keysar} [Keyser] Conrad I. som dertil war mäktig och dock ingalunda af hans wänner, skattandes det almänna mer än sin enskylta heder. Sådane äro odödelige i mitt minne, fast än i mindre Mål och af mindre stånd. (Du undrar wäl, min Läsare, hwarföre jag icke så wäl tog Exempel af wåra äldre och nyare {Swenske} [Swenska]: Månne wårt Land därpå intet är så rikt som Tyskland? Jo, lätteligen, snart kunde jag fylla ett par Ark med dylika; Men westu, jag will intet gerna gifwa anledning til Afwund och Dårskap: Den ena skulle intet unna den andra, at ha en ährlig Man bland sina förfäder, liksom åter en annan torde högfärdas öfwer ett dylikt bloss i sitt {ättartahl} [ätt-tahl]. Kanskie man kallade mig ock Partisk. Neij, Swenska Afwunden unnar {hellre} [heller] Glantzen åt en passelig utländsk Bonde, än åt en käck inhemsk Adelsman.) Men i sanning, min Läsare, är det oskiäligt,
#276 at mäta en ährlig Man med det Mått, hwar med han giordt emot eller med wåra Afsikter: På det sättet skulle wi altid hålla den för elak, som finner saken annorlunda än wij, fast han derom har dubbelt bättre begrep: Ja, säger en sielfkär eller ett Fruentimmer, jag känner wäl den Skiälmen, hade intet han warit, så hade min Fahr kommit til den egendomen, jag hade fått den Tiensten, min Syster hade wunnit den saken &c. &c. in summa: Derföre at han lade sig emot Syster, har han hwarken Religion eller Trohet eller Ähra. Neij, lät oss glömma oss sielfwa, när wi skiärskåda en ährlig Man och wara blinde i wårt eget anseende. Nog wet jag at Egennyttan och sielfkärleken gerna {willa} [wille] wara wåra tankars Grundfästen, ja i sielfwa Gudzfruktan, så at wi liksom hålla Räkning med Gud genom Debet och Credit, älskandes honom blott för det han giör oss godt och fruktandes honom blott för straffet skull, utan owäldugt anseende til hans Förtreffeligheter, och likaså stelles anseendet på folcks wärden; Men finner icke hwar förnuftig, at det är orimmeligt? Förtienar någon Namn af en Ährlig Mann, {Min} [Mina] Läsare, så gifwom honom det, oaktadt han aldrig giorde oss någon Wälgierning, och om han det icke förtienar, så hatom hans Fehl, men icke hans Person. Min wahna wet du wäl: Jag ler åt den löijliga: när den {wäldiga} [wäldige] skaffar sig ryckte af en ährlig Man genom sin makt och de mångfaldiga färgor, som han stryker på sitt egennyttiga upförande, när alting omkring honom böijer sig för hans höghet med wördnad och bäfwan, när han {befäster} [befästar] sig innom Wallar af Ducat-Pungar, Carolin-Säckar och Plåtar {mot} [emot] Rättwisans Anfall, när han upfräter sin Nästa, och alt
#277 detta under Namn af Ährlighet och Upriktighet mot hwar Man, så har jag en Fabel tilredz, som förmörkar hans förmente Ährliga Namn; Men derföre älskar jag {lika-mycket} [lika mycket] Personen. Läs henne med eftertancka:
En Katt åt up en Stare,
Och hela Huset skrek:
Den Skiällmen illa fare
För sådant Mord och Swek.
Wår Skiälm sig undan giömde
Uti en Ånger-Wrå,
Hans Samwet honom dömde,
At aldrig Foglar slå.
Far wäl i Lufftens skatter,
Jag lofwar Foglar at
Bli Helgon ibland Katter,
En from och Ährlig Katt.
Twå Dar til Ända fara,
Han tar en Flädermus,
Hur will han det förklara?
Bort, sad han, sådant Krus,
Slikt brott jag wäl försonar,
Än är mitt Samwet möö:
som fogel jag dig skonar,
Som Råtta skall du döö.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXXVII.
Philemon och Baucis, ett kärt {Hionalag} [Hionelag], hölt för sin glädie, at wara Himmelen och andra Menniskior til Nöije och Tienst; Men Grannarnas odygder hade inspärrat dem i en enslig Koija, der allena de begge giorde hela deras republique: De lefde utan Tienstefolck och utan orolighet. En Katt, menar jag, war deras Laquai. Deras tidzfördrif war at med sina idoga Händer giöra sin Phrygiska jordtorfwa fruchtbärande. I så menlös Ro framsmög deras tid, tils rynkorna {småningom} [småningen] tiltogo på deras Hy, och deras upriktiga kärlek förbytte sig i en upriktig wänskap. Hans willia war hennes, hennes willia war hans, och begges willia war from. (O I äkta Folk, tänk om jag i detta mål kunde räkna många gånger Philemon och Baucis) De bodde på en ort, der alt [det andraA? ] Folket hölt sig för {öfwermåtton} [öfwermåttan] dygdigt, liksom många ibland oss kunna mena, men war i Wärket ingen ting mindre: Det war ett Egennyttigt släkte, som hyste Eld för sig sielfwa, men Is för hwarannan: De frättes inbördes. Jupiter wandrade dit med Mercur i Menniskio-Hamn och {begärte} [begärde] läna Hus, men af tusende war icke ett, som öpnades. Sidst sågo de ett litet enstaka Hyble, dit de gingo och strax mötte dem Philemon
#279 med Bön at gå in, at hwila sig och at hålla til {godo} [goda] hans ringa Plägning. Gudarna giorde så, och Baucis war deröfwer glad: (Hon Bannade intet sin Man i smyg för de Fremmande han henne påfört) Hon tiente dem med Wattn och Wärma. Medan Gumman tillagade Måltiden, språkade Gubben med de odödeliga, intet om Lycka, om Prackt, om Håf och om Konunga-makt; Men om ett godt samwete, om den skadeliga Äregirugheten, om Frihet, om Förnöisamhet och om Jordenes Skiänker åt den flitiga. Ett fornat Bord framsattes, hwars fierde Fot, (Om wi sku tro Historien) stöddes med en söndrig Kruka, at han måtte bli lika jämnhög med sina stallbröder. (Det gamla Bordets Ständer buro bördan jämt, fast de woro olika) Derpå lades en gammal Helgedags-Duk, som beströddes med Blomster. Bröd, Miölk och Frukter woro hela anrättningen, och ett klart Watn, blandat med enfaldigt Wjn släkte Gudarnas törst: Ju mer Wjn inskiänktes, ju fullare blef Kärilet. Detta Underwärk märkte de dödeliga och {strax} [straxt] öpnades Ögonen, at de igenkände den stora Jupiter: De knäföllo och budo om Förlåtelse, men, sade Philemon, fast än jag woro {Kong} [Kung], hwarmed skulle jag undfägna Gudar? Ett godt Hiärta är deras största kräselighet. Jupiter befalte de Gamla föllia sig och strax bådade Mercur Storm-Wäder, Skyar och Haf at ödelägga det Ogudaktiga Granskapet, som öpnade för Gudarna hwarken Hus eller Hiärtan: Icke ett Tekn qwarlämnades af dessa lastbara Wåningar; Men Philemons åldrade Koija blef deremot ett präktigt Marmor-Tempel och han sielf med Baucis dess inwånare. De fingo ock begge det löfte,
#280 at föllias åt ur Lifwet på en gång, när det Himmelska Ödet befallte. En gång då de Gamla berättade denna forn-sagan för Resande som i Templet wille offra, och derpå lydde med Andakt, märkte Philemon at Baucis oförmärkt förandrades: {fötterne} [Fötterna] tyckte han, grodde ned i Jorden och Huden blef Bark. Han wille tala, men kunde intet. Hon blef en Lind, och sträckte honom Armarna. Han blef en Eek och giorde det samma. Således böde de hwarannan farwäl i tankarna, och slutade ett liufligt Äktenskap utan sorg.
Denna gamla Dikten wil jag föröka med mitt eget: (Ursäkta mig Herr Ovidius och Herr Dela Fontaine, at jag giör Ehr saga til min för-dans) Den Gra"ska {Kongen Ion} [Konungen Jon] frågade Oraklet, hwartil desse wyrdiga Träd woro nyttiga? Pythia swarade: Til at påminna äkta Makar, at lefwa liufligt tilsammans både i Rikt och Fattigt tilstånd. Detta hörde de Swenska Iggurs söner, som då woro i K. {Ions} [Jons] håf, hwilkas Runsten står i Upland wid Hanstad, och skuro sig deraf hwar sin liten Gren, så at wåra gamla Gra"k-landzfarare ha brakt desse Grenar hit til Swerige: Af Linden är giord en Pipa, af Eeken en Käpp, som förwaras i en wiss Rust-Kammare och ha den wärkan, at med Pipan kan man blåsa til sig hwar och en gift, som är obeskiedelig mot sin Maka, ja i dess sötaste Sömn, och med Käppen kan man tukta den samma. (Tänck hwad wäsende jag giorde, innan jag fick en Pipa och en Käpp: jag war ytterst i Phrygien. Men hwad är det mer? mången giör mera wäsende för mindre ting: Jag känner
#281 den, som rifwer Rägn, när hon mist en Knä-Hund etc.) Ägaren til dessa rara Saker länte mig dem i Fredags och jag tilbrakte ett stycke af natten med deras pröfwande: Alla, som jag blåste til mig, kommo trafwandes i sömnen och hade i {pannorna? } [Pannorne] hwar sin Lapp, hwarpå deras Fel mot deras Makar stodo skrefne, men desse Lappar tog jag bort och satte andra i stellet, som innehöllo goda råd, hwarefter Makarne kunde sig rätta:
Den första jag Namn-gaf och blåste til mig, som såg gemen ut, kom pustandes med öpna Ögon, fast han sof, och bar det Tekn, at han war en {Tyran} [Tyrann] mot sin Hustru, som sällan fick af honom wänligare ord {än} [och caresser, än bannor ochA? ] Örfilar. Jag skref tilbaka, at Hustrun borde bemöta honom med all Höflighet, tils han blygdes, och strax lade jag friskt på honom med Käppen, at han waknade i förwirring och gick hem. (Denna Ceremonien brukade jag med alla.) Efter kom en Qwinna, som handterade sin Man, liksom obeskiedeliga Studenter [pläga handteraC] ohöflade Penaler, låtandes honom hwar dag kyssa på Käppen. Jag gaf Mannen det Wittsord i hennes Panna, at han war altför owärdig til en så stridzmannlig Hustru, och medan hans Fel war intet mindre än hennes, så kom Mannen i Skiortan efftertråkandes med Caracter, at wara alt för flat. Jag skref då i hans Panna, at hustrun skulle skiämmas at segra öfwer en sådan Stympare, och wänia honom wid något större wälde, om hon af honom
#282 wille ha heder. Derpå kom en Man af förnämt anseende, som fuller intet slog sin Hustru, men giorde doch altid twärt emot hennes willja. På {denna} [denne] skref jag at Hustrun altid borde begära det hon intet wille, p det hon mBåtte få hwad anständigt hon åstundade. Häreffter kom et Fruentimmer i sådant skick, som hon insomnat, hwilken altid bannade sin Man, ja icke allenast honom, utan hela Huset, så at knota och öpna Munnen war hos henne alt ett och aldrig war henne något til lags. I dennas Panna förmante jag Mannen och Husfolket, at omgås med henne, som med en yrande Feber-siuk, tiena henne i alt nyttigt och i {öfrigit} [öfrigt] intet bry sig om hennes knorr. Sen kom en Man med wittne i Pannan, at wara en knarr mot sin hustru, som aldrig war nögd, altid trätte och blef af et sohlgrann sticken. Jag förmante Hustrun tilbaka på Lappen, at wara tystlåtig, (en stor Konst hos Qwinnokönet) at ha watn i Munnen som de Nigritiska och aldrig offtare tahla än med söta Ord. Derpå kom en hustru, karg mot sin Man, Arg hwargång fremmande kom och så bitter och knapp mot Husfolket, at ingen wille wara i hennes tienst! Mannen måtte skrika länge nog öfwer Nationens lättia och sielfswåld, han fick ändå ingen betiening. Jag rådde honom til at Sielf wara Husbonde och i öfrigit mot alt hennes oliud ha ett roligt sinne. Effter henne kom en Girig-Buk, ur hwars niska Händer Hustrun måste snika effter sina Nödtorffter. Jag förmante henne anwända alla sina qwinliga Grep, at inställa sig med honom, at wara nögd med det lilla hon fick, och Hushålla dermed på bästa sättet. Hon kunde
#283 och komma sin Man at skiämmas om hon födde sig endast med sin Nål och handa-slögder. Strax efter kom en til anseendet påckande Fru, som hade tilbrackt sin Fattiga Man ett rikt giffte, men war nu derföre så stolt, at hon dageligen förebrådde honom {sin} [hansA? ] nakenhet och lemnade honom intet mer om händer, än en Gniare åt sin betient, fast han war god Hushållare. Jag bad Mannen bruka all manlig Konst, at winna hennes qwinliga Hiärta. Sedan kom en Buss snarkandes, som bortslöste både sin och sin Hustrus Egendom, sålde Hus och Godz utan wett, Lefde friskt så lenge det räckte och köpte intet annat för löst och fast än et par tilkommande {tiggar-stafwar} [Tiggare-Stafwar] åt sig och henne. Jag rådde henne, at om hon för skam skull intet wille åt honom begära Förmyndare, at likwäl undangöma så mycket hon kunde, giöra sig bekant om hans widlyftigheter och inhämta mogne Mäns råd! Men honom gaf jag käckt Stryk. Derpå kom en swäfwande Fru i Bara Lintyget, hwilken {utsådde} [sådde] Mannens Penningar som Agnar i oändeligt Spelande, Tracteringar, Lust-Resor, Kläd-Modeller och allslags fiållig Prakt (af detta slaget såg jag mycket Fruentimmer hos mig i hel annan Equipage, än då de täfla med all Sweriges fåfänga) Jag bannade mannen för det han intet sielf rådde om sin Pung och om sin Hustru. Sedermera kom en Swartsiuk Man, som hwart ögneblek inbillade sig wara Hanrey, inneslöt sin Hustru liksom i Closter och fick miältsiuka så offta hon hade någon
#284 menlös ro. En Fru af samma sinne för sin Man war äfwen hos mig; Men jag kunde intet annat än lee åt denna inbillade Horn-Boskapen och förmana makarne, at taga dem ur drömmen. Lösaktiga Männer, ja Fruentimmer, som woro mer ömhiertade mot andra än sina äkta män, måste den Natten ur sina roliga Sängar och besöka mig blott för några duktiga Käppslängar. Jag wet intet hwarifrån en sådan myckenhet felaktiga Makar kunde komma, och det woro alt för wid lyftigt at upräkna dem alla. Ährelystne Fruer, som tycka sig aldrig högt nog ha upklifwit, qwälljandes Männerne stundeligen med tiensters och Caracterers sökande, Männer som blanda sitt wälde i de minsta Hustruns Syslor, Hustrur som uphöija sina små Hiärnar i Männernes ensaker ända til barnens Information, den de så käckt förstå, at de banna Pra"ceptoren för det han lärer de små at säija Piscis, Män och Qwinnor, som aldrig äro hemma hos sina makar, utan i lag, Visiter, suus och duus, bekymrandes sig intet mer om Hushåll, maka och Barn, än at de med dem gå til Bordz och sängs, ia äfwen de som med det förderfweliga Supandet bedröfwa sina makar, hwarifrån swårast är at wänia de dermed inkomne Qwinnor, woro alla den Natten under min förmaning och Käpp. Hwilken jag brukade alt efter målets Beskaffenhet. Stackars Folk: Det gick någorlunda an för den Swärmen, som jag hade omkring mig här inne i Staden, men at
#285 löpa om kalla Natten blott och {bahr} [bar] längst utifrån Stockholms förstäder, och få Stryk på köpet, det måste ha kostat hårdare på. Dock den illa giör, han illa far. Bättre at de sleto ondt några Timar än at de, som med dem i lif och död äro förbundne, sku plågas af dem under hela deras sammanlefnad. Jag will ock förmoda at I, som nu varit i min Schola, lären emot Edra makar hysa ädelmodigare sinnen och bygga liufligare äktenskap.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXXVIII.
Förnuftighet, en Gudaboren Drottning, regerade länge ett {wisst} [wist] Folck genom en qwick Tienarinna, som kallades Sedwana: En Fru, som lång tid med Lydnad wärckstälte sin Drottnings willia och lärde så noga dess regerings sätt, at ingen kunde åtskillia hwilkendera utgaf befalningar; Men då hennes Myndighet {tilwäxte} [tilwexte], minskades hennes wördnad för Öfwerheten; Hon såg {flera} [flere] tilbediare än Drottningen och hade man allenast henne på sin sida, man frågade intet stort efter den rätta Härskarinnan. Då yfdes hon skräckeligen. (Så går det när paddan kommer til wälde. Om du will see en gemen Siäl, Min Läsare, så betrackta den, som har högdragnare sinne, sedan han fick den stora tiensten, den stora Titlen eller de stora Medlen, än han hade förr. Hwarföre? jo, Sielf menar han sig nu wara Förnämare och Ädlare än förr, derföre willia wi honom til willies mena det samma och tro, at han förut warit den gemenaste Lymmel i Staden; Och sannerligen, högdragne Tok, om wi derjemte tro at den ädelheten
#287 är usel, som tilståndets förändring dig skaffat, måste du ursäkta oss, ty aldrig må du inbilla klokt Folk, at Förnämt Sinne och Förnämt tilstånd äro oskiljaktige) Sedwanan gick så wida, at hon förböd Folcket lyda Hennes Majestät Förnuftigheten, och sade sig wara den, man borde hålla sig til. Stackars Käring sade hon om sin Drottning, alla Skrufwarne äro intet riktige, hon måste intet mer befatta sig med Regeringen. Detta kunde Drottningen intet tåla: En Ädel wrede Färgade hennes Anlete och en rättmätig ifwer gaf henne sina Wapn: Up mit Folk, sade hon, en Slafwinna, som jag dragit ur Stoftet och som nu missbrukar det wälde jag henne lämnat, will sätta sig i mit Högsäte. Men ack! Förnuftigheten måste förnimma, at Undersåtarnas sinnen woro förändrade: Mästadelen rörde sig icke ur fläcken wid hennes Ord, utan fölgde Sedwanan från Håfwet, som med sin tahlrika Krigshär slog sit Läger i Hiärtat af sin Drottnings rike: Här blänckte Jarlar och Härsar i konstlat Guld, och den Adeliga tapperheten sträckte sig så långt, at hwar och en Borgare war en Präktig Riddare. Andelige och werldslige hotade Förnuftigheten med undergång och 100000 Fruentimmer klyfde Luften med ett spädklingande: Vivat Sedwana. Stoftet af deras rörelser förmörkade Himmelen som en tiock dimma och hindrade dem at se huru fager förnuftigheten kom tågandes. Denna Prinsessan hade deremot intet mer än en liten Tropp af Catoner, Stoiska och Cyniska Bussar. Några enwisa Philosopher, som med sina twärwapn pläga olyckeligen förswara
#288 en god sak och med sit sällsamma enstörings-lefwerne pådraga sin oskyldiga Drottning Förackt och Åtlöije, giorde en swag Flygel. Hon hade dem, som grepo til Wapn, intet af kärlek til Förnuftigheten, men at wisa sig särskilte från andra. Några Hiältar och Hiältinnor woro likwäl under Skiöld-möen Eftertankas befäl, sådane nemligen, som utan wördnad för Sedwanan bortjaga hennes mörker från sina naturliga lius, och om allting fälla fria och Förnuftiga om
#dömen. Desse giorde styrkan af hela hären och hade säkert segrat, om fienden mot dem framgått, som de gamla Kämpar, en mot en; Men hwem kan emotstå myckenheten? Huru ofta måste ett Klokt votum underduka, när det af många Dåraktiga öfwerröstas? Drabbningen begyntes: Man gaf Lösen: Skiäl och Ord flögo som Skott och Pilar, och Wäriorna färgades i moraliskt Blod. Hwad hände? Eftertankan stupade. Ack, jag gråter ännu den {Sahl: } [Sal. ] Frun, hon war en af mina Stam-Mödrar. Man upreste på samma ställe ett min
#ningsmärke med denna påskrift.
Här hwilar.
Den. Högwälborne. Grefwinnan.
EFTERTANKA.
{Feltmarskalkinna} [Feltmarskalkinnan]. för. seder. och. fria. Konster.
Som. föll. under. Drottn. Förnuftighets. Fahna.
I. Slaget. mot. Sedwanan.
Wi. önska. at. hon. må. stå. up.
Förän. alla. andra. stå. up.
GUD. hielpe. Eftertankans. Siäl.
#289
Wid hennes fall gaf den fiendtelige Hären ett anskri, som gaf återskall i Skog och Berg: dwärgarne i klyfterne swarade med Frögde-Rop öfwer Folckets dårskap. Härpå kastades Förnuftighetens mackt öfwerända och hon sielf braktes Fången för sin segrande Tienarinna: Jag mins, sade Sedwanan, huru Bror Tamerlan bar sig åt med Bajazeth, så will jag giöra med denna. Strax inneslöts Drottningen i en Bur och Sedwanan begynte bruka henne, ehwart hon for, som en Trälinna: I stället för at Förnuftighetens Håf war Myndigt, allwarsamt, wjst, ärbart och menlöst, blef Sedwanans fylt med sielfswåld, fiållande, Dårskap, Kättia och otaliga intriguer. Korteligen: Sedwänians wälde öfwer oss blef oförskiämt, sedan förnuftighetens tagit sin ända. Lät oss hielpas åt, min Läsare, at upwäcka allmänna {Efftertankan} [Eftertankan], at frälsa Förnuftigheten ur Buren, der hon sitter som en Papegoija, sätta henne på sin Thron igen, och kasta Sedwanan åter i hennes Träldom, som hon bör wara.
Sådant Tanckspel, säger mången, som Argus nu kringförer, hwad will det säija? Huru många begripat? Jo, jo, jag wet wäl at Fru Sedwana swärtar mig alt det hon kan; Men, min Läsare, at jag haft skiäl til denna Betracktelsen skall du finna: Märck til Exempel at menniskiorna äta, dricka, sofwa, lefwa; Men myckenheten bryr sig intet om huru det går til eller hwarföre det skier. Jag frågar Ehr hwarföre I wäxen Herr Kalf. I swaren med spotskhet: Hör på narren
#290 som frågar så gement. Skal jag intet wäxa? Hwarföre wäxa andra? Tänck man efter, min läsare, huru förnögd jag blef i min fråga. Hwem har skulden, utan Sedwanan? Myckenheten ser dageligen det skiöna liuset och, jag menar, {utan} [utom] liuset kunde man intet lefwa, men Sedwanan giör likwäl, at de aldrig bry sig om, hwad liuset är. Lius är lius, säger du. Ja, så klok war jag förr. Äfwen så är det i wåra seder: Sedwanan regerar i förnufftighetens ställe, och det är löijligt, at så fåå kunna märckat: Jag war i går tilsamman med Herr Franc/ois d' ala mode, som är belefwad, efter Tidens Wis, i högsta måttan, och så käck Sprätthök, som nånsin har gått öfwer Guillemots Tröskel: Han wräkte sig wårdzlöst i Bäncken, lagade Benen på Bordet och begärte en Tass Caffe, han smickrade sig af Nåd hos en stor Herre och huru han på det sättet lurade sin medtäflare, han swor tämmeligen styfft, som upwäckte de andra at så mycket mer wörda honom, han berättade mig med största alfwarsamhet i Werlden, huru Fröken Mouche sårat hans Hiärta, huru han sårat hennes, och huru han för hennes skull inlagt ewärdelig Heder med ett hemligt slagsmål &c. &c. Jag bannade honom i tromål det wänligaste jag kunde för det han satte kött til arm, för hans ränckspelande, för hans Eeder och för hans Lösacktighet; Men han myste åt mig och wille gerna wara bannad för sådane saker, som efter Sedwanans Lag lände til hans beröm. Nå, tänckte jag, rörom en annan sträng: Jag begabbade
#291 hans hår och sade at jag på håfwet intet sedt någon bruka det sådant, jag påstod, at han tagit ett tokugt pas grave i sidsta Menvetten i rundelen och giordt ett otidigt bugande, jag sade honom at hans knappar woro ur bruket, &c. Herr d' ala mode blef ifrån sig: Sorgen och Harmen kokade så starckt i hans Hiärta, at om de {kära} [käre] Duellerne, Fru Sedwanas Ridderligheter, hade warit tillåtelige, hade han skickat mig en Lapp med ädelmodigt anbud, at wräka pliten i hwarannan. Jag wördar Ålderdomen och tål intet at Poikar löpa jämn höga med Gubbar; men jag kan lee åt gamla Herr Thore örn, som talar så mycket i wädret: Yngling, säger han, du bör tiga, när jag talar, wet du intet, Skiägg-lösa, at jag har mina 6o Åhr inne. {kära} [Käre] Herr Thore, Sedwanan hielper Ehr Sielf-kärlek at förblinda Ehr: I må fritt behålla Edra 60 Åhr och Ehrt Förstånd på Köpet; Men weten I wäl, at Wijshet och Ålder intet äro alt ett: Förfarenheten är intet fruckten af de Timar I wäl lefwat, men af de Timar I wäl tänkt, och sålledes ären I kanskie Yngre, än den I bannen. Tala med wårt Fruentimmer, Min Läsare du finner hos Mästadelen i deras Kläder, Grannlåt, Bord-Prål och Matlagning intet annat än Sedwana. De skulle hålla dig för fiållig, om du--- Ney, sakta, rörer jag i detta mål wid Fruentimret, så tar jag mig Wattn öfwer Hufwudet. I blefwen mig alt för dryga, kära Läsarinnor, och Arket altför långt; dock, stor sak, några ord: Lät Fru Modelle, Fröken Papillon eller Jungfru Krumhals förstå din okunnighet i dans, i spel, i putzning
#292 etc. Då lärer du råka ut, ney hellre kunde du låta henne förstå din okunnighet i Gudzfruktan i Hushålls-Wett eller ditt ämbete, och hon skulle då intet förakta dig. Tro intet, Min Läsare, at jag älskar en ohöflad Person, en egensinnig Philosoph, en alla Menlösa seders motsparkare, en knarr mot alla små oskyldiga Nöijen, ney, Jag will allenast, at förnuftigheten, som intet hindrar sådant, råder mer än Sedwanan och lägges til deras Grund; Ty så länge Sedwanan är en Lag, är hon både dig och mig, så wida wi äro förnuftige, en plåga: Huru ofta måste wi icke i Mat, Dricka, Kläder Visiter, Ceremonier blint åtlyda hennes befallning? Wi töras intet raison
#nera emot, fast än wi sucka under bördan: Sielfwa understå wi oss intet säija, om Winet är ont eller gott; Af en kännare måste wi wänta dess dom. Om snusets Godhet få wåra egna owälduga Näsor intet döma. Bäst wi säija til hwarannan: Du har rätt min Wän, men Moden wil så ha. Tänk om den Håfmannen intet wiste hälsa på 6 i ett bugande, tala med 4 åtskilliga på en gång, ha en inwärtes Taxa på alla små Etiquetter, jag wåndar han fem gånger woro en ährlig Karl, han fingo lika fullt heta en Böffel. Tänck om Prästen läste sina wälskrefne Predikningar innan til, och intet plågade sitt arma Minne, som nu, hwilket giör at så många i Stolen upstiga med hiertelig Bäfwan; Myckenheten skulle hålla honom för en olärd Stympare. Tänck om han gingo utan {kragan} [Kragen] och den tunga Kappan; Dum-Hufwuden mente at han woro
#293 en Kättare. {Bond-makan} [Bonde-Makan] tror sig intet wara wigd, om Pällen under {brud-läxan} [Brude-Läxan] intet hållits öfwer dess Hufwud af 4 äfwen så tanklösa Pelare etc. Widare: Moraliska Skriffter ha warit mer än sällsynte här i Swerige, derföre är nu omöijeligt, at en Swensk kan ha Hufwud dertil. Åh, säger Herr Sielfklok, jag har sedt Argus och hans bästa infall på andra språk; Men, Min Wän, laga at du intet bär dig åt som {din} [tin] släkting för några åhr sedan: Auctoren til ett wackert Arbete i gamla Swenska märkwärdigheter, hwarom utlänningarne äro så okunnige som wårt Fruentimmer i Gra"skan, wille at han deraf skulle köpa et par Exemplar: Jag har, swarade han, den Boken förut på Fransöska. Det blefwo mig alt förlångt at upräkna alla bewis af Sedwanans Wälde i wår lärda Werld och i wår Oeconomie. Hädanefter får jag, kan hända, tilfälle dertil. Denna Frun utgifwer ock wissa Reglor som ofelaktiga, hwarefter sielfwa den grannlaga ungdomens Sinnen inrättas. Til Exempel: Man skal intet låta spela sig på Näsan. Det är: Man skall hämnas öfwer all oförrätt och wisa wederparten, at han intet har Barn för sig. Wäl min Läsare, det är en urgammal Ridderlighet och wisar mig ofta wåra Hiältars Mandom; men det är oftast en bestaktig hämdgirughet och giör många mina Landzmän til tokyfwiga Spaniorer. Än mer: Folcket öfwertygas från Barndomen, så framt man är af någorlunda wilkor, at wi böra altid omgås med den, som är bättre än wj. Här anses intet Personens
#294 Dygd och Frägd som bör sökas i omgänge, men hans utwärtes heder, Tokugt högmod, som intet litet förgiftar Ungdomens tankar! Det är ock omöijeligit i wärkställigheten; Ty efter den Läran skulle Bonden altid hänga efter Borgaren och lära hans Seder, Borgaren efter Adelsmannen, Adelsmannen efter de yppersta Riksens Män, desse efter Öfwerheten och wår Nådige Öfwerhet skulle ingen ha at omgås med. Än ett hugg: hwad kan wara större dårskap än fölliande Sedwanans bruk: Herr Ifwar Guld-Skiägg har från Barndomen warit bekant för en plump Skiälm och ett afskrap, från hwilkens omgänge dock alla kunde sig wackta; Men sen slog han sig til finhet och hans hemliga Röfwerier ha hulpit honom at bygga en stor Lycka på många olyckeligas undergång. Tänck intet, Min Läsare, at ifren mot Herr Ifwar har förökt sig, alt efter som hans Skiälmstycken ha förökt sig, neij, så länge han war en grof Skiälm, föracktades han; Men så snart han blef Fin och Farligare, wördas han öfwer alt: Hans Mackt och Ägendom gifwer honom Omgänge, Wänskaper, Tilbediare, ja effter Rycktet sielfwa Dygden, som dock aldrig köpes för Penningar.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XXXIX
När Herr Ehrenmenvet och Herr Hiernbrott för några dagar sedan kommo från Landet, fick jag så mycket större glädie, och mitt tycke för deras Personer förnyade sig så mycket mer, som jag ett par Timar förut haft at giöra med twenne deras Antipoder eller twå olika Pedanter, som i sitt wäsende hålla aldeles wederspelet mot desse mina Auctorer. Denna Handel war så löylig, at han förtienar Namn af en Como"dia, derföre wil jag, Min Läsare, på Como"die-wjs dig den samma meddela:
Personerne:
Fru Dumhet:
Herr Sprätthök.
Herr Gräl
Dess Foster-söner
Torkel. En Dräng.
Argus.
Första Inträdet:
Fru Dumhet. Torkel. Argus. Dumhet Hör Torkel. Torkel.--- Ja, Ehr Nåå. Dumh.--- Hur mår min Syster Fiålla?
Du säijer aldrig swar, det plär du sielf behålla.
#296 Tork. Jo, Hun lat hilsa--- Dumh.--- Nå lik gott, Tork.--- Så mår Hun wäl. Dumh. Gack, ropa mig nu strax Herr Sprätthök och Herr
Gräl
Jag har, Herr Argus, här twå kära Foster-Söner,
Dem jag har ammat up: Herr Sprätthök är så
skiöner,
Som nånsin Absalon, at ingen Flicka kan
På honom kasta Syn förutan Kärleks brand.
Hans näring, Spel och Prackt kan Mammons giömmor plundra,
Och sielfwa Speglen plär på Hårets stolthet undra. Argus. Har han då Werlden sedt? Dumh.--- Om han har Werlden sedt?
Jag sielf har utomlandz wid handen honom ledt.
Man kan ju i Paris de Ädla Seder köpa?
Der har han lärt sitt Guld i skiönhets Deglar stöpa.
Nu äger han af grund sin Dans, sin Compliment,
Sin Ställning och sin Röst. Argus.--- Men är han god Student?
Har han de {kunskapslius} [kundskaps Lius], som riksens tienster
kräfwa? Dumh. Ach fy! sku Ahlsmän sig bland Scholfuxhopen
qwäfwa?
Den ej är född til hiälm (Det tror jag fanners wäl)
Den bör studera diupt: Jag har en Son Herr Gräl,
En hiärtans wacker Son, han kan på Gra"ska rimma,
#297
Han kan med Phraser och latinska Blommor glimma.
Han giör ett wärk om de Atheniensers Hamn. Argus. Ack, Edra Foster-Barn förtiena sina Namn;
Men ha de sundt Förnuft? Dumh.--- Förnuft? Den sämsta börda,
Som nånsin Jorden bar, som plär all Wärlden mörda,
Den will'n I de sku ha? Åh, hut, Argus.--- Hut sielf, jag ber,
Sij där är Edra Barn. Farwäl. Jag lämnar Ehr.
Andra Inträdet.
Fru Dumhet. Herr Sprätthök. Herr Gräl. Dumh. Min Sprätthök, altid bär jag mina Barn i minne,
Jag har med dig, min Son, ett stort Förslag i sinne.
Du will ju gifta dig? Sprätth.--- Jag tackar Ehr min Mor, Dumh. Nå wäl, din Lycka skall då säkert blifwa stor.
Du har ju ofta sedt den stolta Fröken Ähra?
En Skiönhet--- Sprätth.--- Åh, ja wist, jag plär dess färgor bära.
Piquerar mig också, at wara henne wärd,
Jag är så god som hon. Dumh.--- Du Gräl, som är så Lärd,
Gack du rättnu och hielp din Foster-Bror at fria. Gräl. Men, skall jag intet då ha stark Zelotypia?
Sij, jag är Ähran wärd. Dumh.--- Min Son, än hwilket prut!
Du är ey Adel, och du ser så passlig ut,
#298
Dessutan ären I mig begge lika kära, Får Sprätthök Ähran, nog får Gräl sin del af Ähra.
I ären Foster-Brör. Gräl.--- Nå bene. Dumh.--- Ja, wäl an,
Du Ährans Swåger bir, det är så godt som Man.
( Dumhet går bort.) Gräl. Min TungQa skal nu bli Minervas egen glafwen,
Ja, så at Cicero skal skiämmas uti grafwen,
Per Deos, Ähran skal min Svada ei förstå,
Så framt hon Hippocren ey smakat. Lät oss gå. Sprätth. Neij, aldrig går jag med en så ohöflad {Bängel} [Bengel].
Min Inclination, en så utwalder Ängel,
Lär mycket bry sig om Ehr Gra"ska och Latin!
Ehr Råck, Peruque, abord, och Grill-besprängde Mine
Skull skiämma min Affaire. Gräl.--- O Pha"be, Musers Herre,
Nu är xx xxx förwänt, och Mundus blir alt werre.
Mån jag ey närmer är til ährans Kärleks-Pant
Än I? O Jupiter! Sprätth.--- Håll truten, Läs-Pedant
( Drar på Wärjan)
Om du will mer än hem, skal jag din lärdom miuka,
Och Plato i din Bälg skal krossas som en kruka. Gräl. (Blir rädd)
Åh, kära, ey så sträng. Jag mente godt och wäl.
Wet'n I hwad Cato sagt De Ira?
#299 Sprätth.--- På min Siäl
Om du ey tiger skall--- Gräl.--- Ach war ei så terrible, Sprätth. Point de raillerie, l' honneur m'est trop sensible. Gräl. Men lät oss likwäl ta en Judex i wår twist. Sprätth. Hwem då? Lät Argus bli. Gräl.--- Ja, Argus, åh ja wist,
Han blir Pala"mon, I Menalcas, jag {DamoetaA} [Dama"taD].
Herr Argus kan slå bom, det bör jag sielfwer weta,
Hans {tiugoandra} [tiuguandra] ark--- Sprätth.--- Stor sak, jag wet också,
At han ey är min Wän, men lät dock Danssen gå.
Tredie Inträdet
Herr Sprätthök. Herr Gräl. Argus. Sprätth. Herr Argus, tänk Herr Gräl har fått så tokug lära,
At han sig tror så när som jag til Fröken Ähra.
Det wor mig liten konst, at wräka honom ut;
Men begge will wi dock hos Ehr ha wänligt slut. Arg. Mig skier en oförtänkt och alt för sällsam heder. Gräl. Herr xxxxxxxxx si Jag Ehr a"quitatem beder,
Säg om en {Pha"bi} [Pho"bi] wän, som läsit Natt och Dag,
Ey bör för andra städz ha Ährans hionalag?
En Vir xxxxxxxx har ej merite dess mera,
Fast han är Grann, Jag kan min Plautum recitera,
Hwad kan I deremot? Sprätth.--- Ja, Plauti Lärdoms dunst
Är rätta Grepet, at få Fruentimmers gunst!
#300
Ney genom Politesse skall ährans hiärta brinna, Och ey går Möö i stubb, som jag ey tror mig winna. Sij, der wil mera til, än Gra"skt och Romerskt stoft:
En propre råck är mer än wurmens Lärdoms-koft
Ett Cofferat hår är mer än tusend Gloser.
En hurtig Air och Gång--- Gräl.--- O wittra Pindi Roser,
Hwar är Er fägring? skall då lärdom ha förakt
Utaf en Idiot? Sprätth. (Drar Wärjan)--- Nu skal du dö. Arg.--- {sakt, sakt} [Sakt', sakt'],
Jag är Ehr skillieman, jag bör Ehr sak förlika. Gräl. (Rädd)
Ja, kära Argus, förr will Clio hädanwika,
Än giöra Krigs-Tumult. Herr Sprätthök är så brå.
Wi ä dock släkt til halfs. Arg. (Tyst)--- Pedanter begge twå.
( Hårt) {God'Herrar} [God Herrar] några ord sku hela domen stärcka:
Herr Sprätthök, Politesse, hwad will det ordet märcka? Sprätth. Jo, at man är poli i kläder och i kropp,
Och den det är, han bör til Ähran stiga opp. Argus. Herr Gräl, än Lärdom då? hwad will det ordet
säija? Gräl. Hwad Lärdom är? Hå, hå, det wet wist min
Thaleia;
#301
Det är--- Hwad Lärdom är? Tyst håll, rättnu,
gif akt,
Det är at weta alt hwad Docti viri sagt. Argus. Si så, I swaren wäl (tyst) I swaren liksom Narrar.
( Hårt) mig tycks at Ährans thron för Edert wärde
darrar.
I är en Cavailler, kort sagt, han är en Lärd,
I ären qwigan wärd, och han är qwigan wärd.
Men slutlig will jag dock på Laxen lägga Löken:
I löpen willse til den Fröken som i söken;
Ty hon är Sielf ey fahl för något slags Pedant;
Men dess Fransöska wäl, som kallas Faux
#brillant.
*
*
Jag berättade denna Händelsen för mina Auctorer, och de tilstodo at Hr. Sprätthök och Herr Gräl äro de största Pedanter i Staden: Den förras Pedanterie plär wårt Fruentimmer eller wår Ungdom intet märka, och den senares märker intet en del af de Lärda: Den förra är så häftig mot de boksynte, dem han kallar Pedanter, at han är sielf i högsta Grad, det han menar dem wara, och den senare tror sig icke säija ett sundt ord, om han icke får läna det ur en bok. Den förra skryter wid alla tilfällen af sin okunnighet, den senare af sin Lärdom: Den förra tror sig ha Privilegium at begabba wettenskaper, {auctorer} [Authorer] och hwart och et lärt wärk. Den senare tror ingen ha Privilegium at tala något sant ord,
#302 mer än han sielf, Theophrastus, Seneca &c. {Denna} [Denne] är således drägeligare; Ty om han intet har förnufft så har han dock ett fullproppat minne, Hwaremot den förra har hwarken minne eller förnufft. Änteligen begge äro äfwen löijlige i utwärtes mål, ty när Herr Sprätthök, hela Gudz dag igenom slår dank, och obeqwämar klokt Folk med sina dumdristiga ord, sina Complimenter, kläd-prydnad och Prål, hwaraf han håller den minsta trå för helig; Så förwirras Herr Gräl så länge bland sina Böcker, at när han kommer i samqwäm, måste Fruentimret mysa, Barnen skratta och Hundarna skiälla.
A R G U S
N:o XL.
Nu äro alle mine Authorer komna i Staden igen och nu skal du få se, min Läsare, at Argus blir bättre til mods. Begynnelsen af deras Samtal war hugnelig. De fägnade sig öfwer de angenäma Tidningar som Herr Patriot berättade, nemligen at wårt från China ankomne Skepp lyckeligen hamnat wid Götheborg. Jag tror fuller at ingen af dem har del deruti om icke wår Köpman, icke desto mindre gladdes de innerligen allesammans. Det är intet så beskaffat med mina redelige Alstrare, som med en stor del ibland oss, de där afwundas på andras wälgång eller åtminstone äro lika nögde om det går wäl eller illa med alt hwad de intet få Profit utaf; Neij, de dela Glädien med alla deras Landzmän när wäl går, fast de intet kunna dela Winsten. Jag feck Befallning at stryka ur mitt Protocoll deras mästa Tal denna Handelens företagande angående, eljest skulle du fått höra allehanda, min Läsare. Men på slutet steg Herr Patriot fram och tackade Gud som har wälsignat detta Wärcket, han erkiände Wår Nådige Konungs Omsorg för sina Undersåtares Wältrefnad 304 och förkofring som märkeligen äfwen härwid som eljest altid har rönts och han som en alfwarsam Borgare kallade dem sina och sina Kammeraters Fäder som arbetade på Handelens och Siöfartens utwidgande. Dock wil jag intet nämna deras Namn, fast Gubben bad mig därom. Sedan satte Herr Hiertskott sig wid Bordet at igenomse de Bref som inkommit under hans bortowarande, ibland hwilka et kom honom särdeles löjeligit före, så at han bad mig införa detsamma i detta Arket.
Brefwets innehåld är detta.
Min Herr Argus etc.
Jag är redan 40 År gammal, och sitter uti en hederlig beställning. Af Folk är jag kommen, och i mine yngre År, har jag icke allenast haft god upfostran hemma, utan och rest tämmeligen omkring och besedt werlden, borde således något när weta, hwad jag giör, särdeles i så angelägne wärk, som Giftermåhl är: Men jag måste beklageligen tillstå, och berätta min Herr Argus, at jag genom intet annat än min egen Dumbhet och oförsiktighet, råkat wällja mig en Hustru, som har aldeles ingen education, och som jag fördenskull nu får sittia och skämmas före, i alle förnäme Lag, i Assembleer, bland honett Folk, särdeles i Fruentimbers Sälskaper.
Tänk min k: Argus! Hon kan hwarken Italienska, Fransöska, eller Tyska: Intet Dantza, eij heller Spela på något Instrument. Hon har aldrig sedt, mindre läst någon Roman eller Piece de Theatre, Comedia eller Trago"dia. Hon wet intet en gång hwad Toilette, Tabourette, Coquette, Marionette, Cruelle, Bordelle, Neglige', Abuse'e, Debauche'e, Dormeuse,
#305 Coiffeuse eller Coureuse betyder; Långt mindre har hon nånsin wändt hog hand eller fot dertil. Hon kan intet om höge ting och Stats-saker raisonnera, eller en stor Herre och Ministre entretenera: Intet en Carosse roulera, Promenera eller paradera: Ach! Intet Spela Kort, intet gie sig air; Intet Conservera sin tint: Intet sminka sin Hy; Intet krusa eller färga sine Hår: Intet söka sin plaisir Intet fylla sin desir. Hon kan hwarken giöra eller smaka någon liqueur: Eij heller förstår hon wara stundom wid elakt humeur. En wiss förnäm Fru frågade henne härom dagen, i min närwaro, om hon intet war plågad af upstigningar? Neij, swarade min Lolla, jag stiger gierna bittida opp. Du kan tänka min k. Argus, huru lång min Näsa blef. Än widare: Hon wet intet, hwad i nästa Grandgården passerar, långt mindre hwad som står i Aviserne. Frågar man henne efter nytt, så menar hon man talar om nya Hanskar, och nya Skor. Hon drömmer sällan, och det lilla hon Drömmer, förgäter hon, innan hon wäl fått Tåflorne på sig. Hon giör inga pirouetter och har inge Amouretter. Hon har hwarken Godz, Jouveler eller Penningar. Om jag wille aldrig så giärna, kan jag intet få henne till, at taga sig en Kammarjungfru, eller Kammar-Piga; Siälf Kläder hon på sig både Särk och Kiortel, Siälf stärker och stryker hon, siälf sätter hon på Hufwudet, Siälf bor hon sig, siälf skor hon sig, liksom en annan gemen Menniskia. Ach Min k. Argus, hon är så gemen, at hon icke ens wet, hwad det will säija Naissance, Qualite', Ahner, liberte'. Aldrig har hon hördt nämpnas: Min nådige Herr Far, min Nådige Fru Mor: Min
#306 nådige Faster, min nådiga Moster: Gamla Ehr nåd, millan Ehr nåd, och Unga Ehr nåd: Med ett ord. Hon wet aldeles intet at lefwa.
Hon war hwarken Comtesse, Baronesse, Fröken eller Mademoiselle när jag fick henne, utan bara rätt och slätt ren Jungfru: och nu mera låter hon intet gifwa sig någon anständig Titel som hennes wederlikar.
Tänk på! Min k. Argus, hon har intet annat lärdt i sin Ungdom, och annat kan hon häller intet ännu, än skrifwa och räkna som en Bokhållare: Sy slätt söm, Sticka och flicka Strumpor: Klippa til och giöra sine egne och barnens Kläder: Spinna och wäfwa linnet och Yllet: Koka, baka, mälta, brygga, bränna, tierna, ysta, och flere sådane lapperies bagateller, som hwar bonde kiäring blandar sig uti. Sällan får jag henne uhr Huset, om icke i Kyrkian, eller til någon Siuk, Fattig och nödlidande: Under tiden till en enkom god wän. Sådant kallar den stackars Tokan giöra visiter. Hon wet intet annat at roa sig med, än hänga alt jämnt, antingen i Kiöket, Wisthus, Källare, Bagarstuga, eller Brygghus: Der är hon som hon wore fastbeckad. När hennes Gelikar, af annat honett förnämt Fruentimber, fara wackert til Håfs, på Como"dien, åt Diur-Gården, kring Gatorne at gifwa, eller hemma at taga emot Visiter, med ett ord divertera sig, som Folck af Condition anstår, då wet den Lollan intet bättre, än sittia och gå omkring allena i sitt hus, och bry sitt Hufwud med fåfänga, huru Barnen och Tienstefolcket måge få i rättan tid, hwad dem tarfwar, och giöra hwad de böra: See efter at all ting är uti sin ordning, och intet af wårdslöshet förfars. Korteligen, hon har intet bättre lärdt, stackars Fiålla, än i Kyrckian
#307 wara andäcktig: Wid Bordet renlig: I Sängen tuktig; Innom huset sparsam, arbetsam och flitig, utom huset ärbar och tystlåten. Hon är så otidigt blygsam, at hon aldrig törs wara med någon främmande Karl allena i ett rum en handwänning, mindre en hel timma. Än mer Argus, kan du tro, hon håller för en skam at skicka sig som annat folk, rasa, flasa, Skratta, flisa, grina, Sqwalra, badinera, raillera. &c.
Ach! Min Argus, hon har ännu et Hufwudfel, som jag ärnat tiga med, och fräta uti mig sielf: At om hon kan see mig på ögona hwad jag gierna will, skyndar hon sig så oförskiämdt fort at giörat och skaffat, at hon icke en gång lämbnar mig tid at öpna min mun och begärat. Summa: Jag är så missnögd och Melancholisk blefwen i detta mitt olyckeliga Äktenskap, at jag aldrig kan gå uhr mitt hus, om mine Ämbetz-Syslor tillåta mig wara hemma, och så framt Döden icke kommer och giör snart en Skillsmässa (det Gud nådeligen förbiude) så blir min (Sotta, Såta) Hustrus Sälskap, det endaste jag kan trifwas uti.
Som jag wet min k. Argus, han tager upriktig del, så wäl i enskylta som allmänna Olyckor, så ber jag honom rätt alfwarsamt, skynda sig at låta mitt bistra Öde bli allom kunnigt; På det icke allenast de ärlige Karlarne, som torde ärna giffta sig, måge weta taga sig til wara, för slike obelefwade Qwinfolk, af det gemena slaget, utan och de som kan hända redan råkat uth för sådane Dumme As, måge kunna
#308 trösta sig, at åtminstone en fins i hela Riket, äfwen så olyckelig som de. Farwäl och förlåt upriktigheten.
Min Correspondent har förstått at artigt betiäna sig af Ironia. Men min Läsare, kan du tro at wärkeligen Männer finnas som tycka illa wara om deras Hustrur intet äro nog hugade för allehanda fåfänga? At nu höra elliest beskedeliga Karlar tala helt förwänt om det som skal förorsaka et Fruentimmers rätta Beröm, är mera intet rart. Ibland andra artigheter, som en del af wåra unga Herrar föra hem ifrån utrikes Orter, är ock intet den minsta at de wilja reformera Fruentimmrets Lefnads-sätt. För Hushåldning och Kiök, heter det, bör ingen ta sig Hustru, därtil har man ju Pigor och Husjungfrur. Medan Flickan anföres til sådant, löper hennes bästa Tid bort, som skulle anwändas til lecture, så at hon sedan med förstånd må kunna divertera en Cavalier i Discourser &c. Men så få de ock mästa delen ångra kiöpet, när de fådt en sådan belefwad Dame och hwarken det ena eller det andra wil räcka til; I sanning, wår utarmade tid i synnerhet fordrar både Hustruns och Mannens omsorg, flit och sparsamhet, om hushållet skal bära sig.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XLI.
Lustigt, I löyliga Sinnen, nu skun I tro, jag är blifwen en annan Karl än då jag såg Ehr sidst. I menen wäl, at jag ännu är den ängslande Argus, som intet annat lärer än den ledsamma wjshetswägen och intet annat talar, än den obeqwäma Sanningen? Neij, jag är {blifwen} [blefwen] en hel annan Person och jag hoppas, aldeles efter Ehrt tycke. Jag har hittils warit så godtrogen och låtit mitt Förnuft försäkra mig, at Dygd, Wett och Frägd i alla må böra wisas i siälfwa wärket oh (Tänk, Chwad willfarelse:) Jag arma Enfälling har intet wetat, at blotta Anseendet deraf är alt nog. Här har jag gått och pustat för at upmuntra 100000 Menniskior, til at i sielfwa Gagnet ställa sig ädelsinte, nyttige, dygdige och behagelige mot sitt Fädernesland och sin Nästa. Här har jag tråkat bland moralers stengryt och de hwassa sedoläror; men tänk, om jag hade wettat en så förtreffelig genwäg til den odödeliga ähran, at anseendet af Ädelmodighet är alt det samma som dess wärkställighet! Skulle jag intet då haft mindre beswär och mera almänt behag? Jo, aldrig hade jag då fått höra så många bannor af de underkloka Hufwuden, och intet dråpeligt begrep hade då med en wyrdig röst kallat
#310 mig lappri. Ja, tänk man på: Jag går blott för wjshetens wärkställighet skull och drar öfwer mig så många förfärliga Fiender, liksom wjsheten förtiente så mycken möda: Den ena knyter Näfwen emot mig til Rikz-Dagen, den andra wil tilstoppa Munnen på mig, som Påfwen på en Catholisk Clerk, den tredie wil nu på stunden ha mig i det tysta Riket, och alt sådant kunde jag wara förutan. Sannerligen, det är bäst at wara slugare. Hör på, min Läsare, huru jag fått helt annat begrep om saken.
Wår Tid syntes mig förkort sedan i en så skimrande prydnad, at alla andra Tider syntes mig emot henne som {Landt-flickor} [Landz-Flickor] mot de swäfwande Stadz-Mademoisellerne. Alla de bragder, som hon kallar Dygder, stodo omkring henne i präktige Dräkter, färgade Ansikten och lekande Later. När hon såg mig, gick jag och grundade på det Arket, som i dag borde see dagsliuset, och moralen hölt på at giöra något alwarsamma rynkor i min Panna. Hon frågade mig, hwi jag såg så bekymrad ut. Jag swarade, min omsorg wara, at påminna mig och andra om dygds, wjshets och skickelighets wärkställighet. Narri sade hon, det woro en fanners möda, at bry sig om dess wärkställighet. Är icke nog, at man deraf har anseendet? Den konsten wet nu mästadelen af mina Barn. Neij, min Son, war aldrig en sådan Tok. Folk skulle lee åt dig och taga dig för {en} [ett] Wåp, om du intet wiste at ynga up en Käring, utpråla en ruten Hus-Knut, giöma en Narr under en Siden-Klädning, döllia en Blemma under en wacker Mouche och infatta Flintor i Guldringar. Rasande käckt Grep, sade jag, det måste jag lära och fråga Ehr, Fru, huru man skall
#311 bära sig åt i några mål, som jag i hast kan komma ihog: Huru skall man bli en god Christen? En god Christen, sade hon, du frågar så underligt. Du jäpar så torrt och enfaldigt fram liksom den hurtiga Werlden frågade stort efter sådant. Men dock kan jag säija dig för den instundande Bönedagen skull, at om du går flitigt i Kyrkan, är hederlig mot din Siälesöriare, glömmer intet de fattiga, kläder dig ärbart wid de andeliga högtider, mins något när din Cateches, bibliska Språk och Predikningar, suckar i rättan tid, tager i sinom tid en mulen Upsyn och på det alt må bli fullkomligit, om du wid tilfälle kan utpina några Tårar, så ästu den bästa Christen, som någon kan begära. Får jag då, sade jag, deriemte hysa litet hat, falskhet, girughet, skackrande, små lönderänkor etc. Åh, sade hon, hwarföre icke det? Allenast det intet så groft märkes, och at du kan freda ditt ährliga Namn; men fråga nu efter annat och war intet så Theologisk. Huru blir man, frågade jag, en käck Adelsman. Om du grant wet, sade hon, at i akttaga det försteg som födsel eller privilegier dig gifwer, at smått Folk wet wyrda dig, om du skillier dig från annat slödder genom högfärgade Kläder, liverier, equipage, Namn och Wapn, om du kan hopskrapa dig hederlig frälsegrund och plåcka bästa Glöden under din Gryta, om du kan inbilla Werlden, at dina ätteläggor sträcka sig up i Hedendomen, eller i Påfwedömet, eller åtminstone i första reformations-tiden, fast än din farfar skulle ha warit en ährlig Skomakare. Om du kan prata de brukelige Språken och
#312 uphöija din röst öfwer {tiugo} [tiugu] andra med en flytande wältalighet etc. Då ästu en Ädelmodig Riddersman. Huru blir man, frågade jag, en wäl förtient Ämbetzman? Jo, sade hon, giör dig någorlunda underrättad, hwari din sysla består, skryt af dess dryghet i hwart sällskap (Men oförmärkt;) brösta dig starkt för sökande och underhafwande, påcka på dina meriter i tid och i otid, löp altid på markattwis liksom du woro syslesatt, gnäll altid öfwer din lilla Lön, håll dig altid framme at söka tienst wid alla någorlunda anständiga vacancer, wisa dig altid flitig, åtminstone för dina förmäns Ögon, dundra altid som en tordön öfwer andra ämbetzmäns odugelighet etc. Än en god Hofman eller Minister, frågade jag, huru blir man det? Lär dig Etiquetten och Ceremoniellen, sade hon, långt nogare än de tio Budorden, beflita dig om ett Statistiskt An
#sikte, öpna intet ofta munnen, på det man må hålla dig för ett Orakel, utan giör en moquante mine wid alt det du ser och hörer, så framt det ej skier mot den, som du will {flattera} [flatera], &c. Huru blir, frågade jag, ett Fruentimmer förtreffeligt? Et artigt Fruentimmer, sade hon, kläder sig efter nyaste tycket och finaste modsmaken, hon winlägger sig om presence d'esprit, hon lagar at tungan aldrig hwilar i {sin} [hennesC? ] läckra Munn, så länge hon är waken. Hon kan ock sofwa til kl. 8. at wisa sin grandesse, {gispa} [giäspa] halfwaken och räcka sig til kl. 9, at wisa sin tendresse. Stiga up och mårna sig med några Tassar Frukost til kl. 10, at wisa sin mollesse. Raisonnera med sin Spegel och träta på sina Pigor til kl. 12, at wisa sin accuratesse. Smycka sig och taga wissa anletes och
#313 kropps ställningar til kl. 1. at wisa sin noblesse. Äta dricka och prata i fullt Glam til kl. 3, at wisa sin delicatesse. Dricka Caffe til kl. 4, at wisa sin allegresse, (Om hon ej giör visiter eller reser ut at handla) hwälfwa sina hwita Händer på ett Spel-Bord til kl. 9, at wisa sin adresse och sagesse. Då äta igen, Sofwa igen, Dröma igen, med mera igen och igen, och under alt detta låta höra, at hon är bekymrad om Hushålls Saker. Sij, då är hon ju ett hurtigt Fruentimmer? Huru blir man, frågade jag en god Präst? En god Präst, sade hon: åter frågar du mig Andeligt. Sällsamt språng ur frustugan in i Sakerstian; Men dock, om du det will bli, skall du låta dig wäxa ett wäl fac/oneradt Skiägg, wänia dig myndige gebärder och för allting ett giällande målföre, så at din Klang adlar dina meningar--- men fråga annat, ty Präster aktar jag intet stort. Än huru blir man, sporde jag, en lärd Man? Skrif up, sade hon, i ditt Minne, som i en Calender, gamla och nya Auctorers Namn, öden och förnämsta utlåtelser, laga at du får alt sådant oförmärckt insmordt i det du skrifwer och talar, sök ihop deras samlingar och gif ut på trycket, som dit eget, laga at ungt Folk anser dig med bäfwan, håll ingen af dem wärdig din gunst, som icke är wäl skiäggbrusten, håll Citationer för de bästa skiälen etc. Än en god Medicus, frågade jag. Lär dig utan til, sade hon, alla Termer och Caracterer i physique, Chymie, Medicine &c, så at du i en ramla kan upräkna exhalation, concentration, corpuscler, porer, evaporera, conglutinera, rarification, condensation, plastisk natur, elastisk krafft, quintessence, sal, sulphur, Mercurius,
#314 Fluidum Nervosum, {Chylus} [Chilus], Lympha, Succus Pancreatieus &c. &c. ja, alla Siukdomars och operationers namn på åtskilliga Språk, säg dem, som de komma för Munnen, men laga at de någorlunda hänga i hop med meningar, {stor sak? } [storsak] om man förstår dig eller eij. Förstår man dig intet så hålles du så mycket förtreffeligare. När du känner på Pulsen eller ser på urinen, skall du ingen ting utlåta {dig} [tig], men runka på Hufwudet och giöra din Mine twifwelachtig, at ingen må bli klok derpå. Lefwer Patienten, så har du sagt det förut, dör han, så har du ock sagt det förut. Ordonnera och skrif Recepter i medlertid, alt det du kan; Det må taga illa eller wäl, så äst du dock en god Medicus. Widare sporde jag, huru man skal bli en god Soldat? Ja, swarade hon, har du intet stor och reselig Kropp, så inbilla dig intet at bli god Soldat: Stor sak i annan duktighet: Du wet wäl huru mycket Manskap man har casserat för den lilla wäxten skull, efter Preussiska sättet. Men sade jag: Ingen gemen Soldat frågar jag efter. Jag menar en god Officerare. Åh jag förstår, sade hon och söng:
Hurtig upsyn, spottska seder,
Dans på Bänckar och på Bord,
Kärleks-Tanckar, Dunder-Ord,
Win-Förstånd och tappra Eeder,
Hiälte-Kläder, Plit och Stat,
Sådant giör en käck Soldat. Skiön air, Madame, sade jag, jag hade lust at höra mer, men {timan} [Timman] går förbi, jag borde ha skyndat mig at i hast lära
#315 många sådane genwägar til heder i alla Stånd. Til exempel wåra Köpmän möda sig så mycket med, at bli wärkelige Handelsmän til Rikzens gagn, lär dem ock et grep. Stackars Barn, sade hon, om de wiste at slå stort på och inbilla alla sina in- och {utländske} [Utländska] creditorer at de äro Grundrike, så skulle de {ha} [haa] bästa dagar och reputation i werlden. Elljest behöfwa de intet mer plåga sig, än stiga en eller twå gånger om dagen i Contoiret eller boden, at se huru unga Monsieur bär sig åt. De kunna sofwa och supa sin goda {tåckt} [tåcht]; gå i nattråcken och intet mer bry sig om werlden, än at de på Torg, Caffe-Hus och Källare meddela sin Nästa några marchandiske ordasätt. En wäxel kunna de ock---
#Neij, min Läsare, jag betäncker mig. Jag ångrar mig, at jag tagit wår Tidz Dårskaper för goda. Hon är wärkeligen en Fiålla, och jag håller dig för klokare, än at du låter inbilla dig det Anseendet af en Dygd är så godt som sielfwa Wärcket, fast jag wäl wet, at din håg är så offta frestad af denna meningen, som Fröken mouche af giffto-tanckar. Duga wi intet i sielfwa wärcket, så duga wi ock aldeles intet, anseendet må nu liuga så länge det will. Ja hwad skadar det, säger Sigge den dölske, at jag är en idiote, en Mutkolf, en Skiälm, när ingen wet det mer än jag? Alt nog, kära Sigge, at I weten det sielf. Han I lust at wara ett Wrak i Ehrt eget samwete, så kunnen I så wara. Intet har jag ont deraf.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XLII.
Här är ett wälsignat förråd af {Ministrar} [Ministrer] i Staden: Sannerligen, jag går intet många fiät förän jag får weta nya hemligheter om Pålska Konunga-wahlet. Går jag in på en Källare, så sitter mig en Primas (mycket olik den wisa Potocky) mellan skål och wägg, hwars rådslag äro så mångfaldiga, at de trängas af det torra och drunkna i WeixelStrömmar af Win och Öhl. Går jag in på et Caffe-Hus, så rustar mig der en Regimentarius (kan skie något mindre Person) med et par Tobaks-Pipor, så at det flygande stoftet likt en tiock Dimba synes willja hindra flyckten för de Tyska och Ryska Örnar. Ja, wåra Ridderliga Borgare-samqwäm bringa mig dageligen med sina Pålska Rikzdagar, at lyckönska wår älskeliga Lesczynsky, hwarmed jag dock är wäl nögd, ty det giör jag dessutan af gladt hierta. Wänder jag mig åt
#317 Stortorget, så wända mig Politici up och nid på wåra Handels-Maximer, och kommer jag på Riddarhus-Torget, så taga Statisterne så Sceptiske mått och steg til wår fördels bewakande wid närwarande Conjuncturer, at de sielfwa twifla om dess wärkan. Kort sagt: I hwar wrå der jag nu finner en yfwig idiot andas, blifwa mina Öron-Hinnor slagne af Potentaternes interessen. I går kom äfwen den lystnan i mig, at wara Statist i ett sådant samqwäm: Jag begynte i Historien tämmelig styft: Hör på, Min Läsare: För den Fransöska Ludvic XI tid, sade jag, war Stats-klokheten i Europa en Barnlek mot det hon sedan blifwit. Efter honom har hon förfärligen lyst i Spanien uti Ferdinand och Isabella, uti Carl V och hans Son, på hinsidon Alperne uti Sixter och hans likar, i Franckrike ha twå stora Pra"laters rykten med skiäl ropat: Je suis l'Armand, ja Catharina de Medicis och den Engelska Elisabeth ha {wisat} [wistC] at Fruentimmer icke heller äro dertil obeqwämlige, at förtiga wåra stora inhemske Lius, som rena från den wederwärdiga bedrägeligheten i alla delar ägt de förras försiktighet; Men--- Ney, swarade en anseenlig tok, det är intet så; Jag har haft Bref från Dantzig, at den Ryska makten behöfwer allenast öpna Gapen, at swälja Öster-Siön
#318 och hela Pohlen. Tror du wäl det halp, at jag sade tre gånger, det jag talade om helt andra saker än han? Ney, Min wältalighet tog en slätt ända och jag gick ut. Dock, Min Läsare hwad är det mer? Jag unnar gerna den språka i wädret, som intet widare är Minister, än på förberörde stellen til Tidzfördrif. Det skal wara nog til min förnöijelse, när jag allenast ser, at alla de, som wärckeligen blanda sig i Ministe.ren grundeligen förstå hwad en så granlaga sak har at betyda, och derpå twiflar jag intet.
I Torsdags bad mig en ung oförsökt Stats-Man i förtroende
#319 gifwa sig et begrep om en rätt Minister, i hwilkens Fotspår han kunde gå. Jag ursäktade mig dermed, at Statsklokheten bör ha sitt Hufwud-Quarter i en Cancellie-hiärna, och at jag {eij} [ey] behöfde gifwa Bagar-Barn Hwet-Strut. Dessutan blir ingen Minister af blotta Theorien, och ingen kan jag med blotta orden det lära: Tro mig, Frankrike har sedt i sin Henric III en så stor Theoretisk Politicus, som Europa nånsin ägt; Men derjämte äfwen så slätt Practicus. En sådan bör wara född dertil, och kunna giöra i wärcket mer än han kan säija med tungan. Men jag slapp honom intet. Tänk, för sakens Ömhet skull, brakte han mig at klifwa up i högden på det jag intet måtte röra wid jorden, ock om han kanskie ändå intet rätt fattat mina ord, kunde han utföra dem på ett sätt, som giorde mig harm; Derföre will jag, Min Läsare, låta dig höra några ord af wårt samtahl, ty hwad spisar et ark til en så widlyftig sak? Exempel och Historier behållas bäst i minnet, derföre betiente jag mig af följande Händelse at förnöija honom, dock på Argiskt wjs:
Det hände sig, sade jag, at Planeten Saturnus med sin phlegmatiska och kring sig frätande art gick med sin spha"ra alt för långt, och så när inöfwer Martis wädergräntzor, at
#320 många af det Martialiska Folket begynte sakna Mat-Lufften och afmattas, så framt de ey hade den lyckan, at aldeles bli {Saturniniska} [Saturniska]. De Martialiska bergen stodo den större Planeten alt för wäl an, som uti sig inga sådane ägde, derföre wille han giöra dem til sina och han brukade all den smickrande inflytning, som hans kallsinnighet förmådde i Martis Inwånares Hiertan, at bringa dem til lättia och dumhet, hwartil han märkte största delen wara böijelig, på det han efter godtycko om Landzens skatter måtte få skipa: Han gaf dem Bakelse för stadigt Bröd, söt must för godt Öhl, Spegel-Glas för hårdt Stål och glitter för ren Metall. Sådant war härligt för Barn, men icke för gammalt och klokt Folk: han giorde dem wjsa, at de woro Hiältar, som blott skulle föda sig med Udd och Ägg, och Herrar, som intet behöfde arbeta. Ja, med alt smekande och alla goda ord war det nu så wida kommit, at Mars skulle bli ett wänligt bihang af den mäktiga Saturnen. Et sådant Förmynderskap af en Främmande makt kunde den Martialiska Regeringen intet tåhla, emedan hon ej hölt bättre, at bli en Slaf med Kyssar, än en Träl med Örfilar, derföre skickades då den märkeliga Alexo sexternani til Saturnus som Ambassadeur. Af hwad härkomst en Minister är, det är lika mycket, ty när en Contarini upblänker ur purpuren, kan en Dossat upblänka ur det grofwa tyget; Men denna war dock storsläktad och hade den förmån, at narrar intet begabbade honom för wanbördighet i det Hofwet han kom til. Han hade med sin ädla Upfostran indruckit ädla Meningar, det är, Min Läsare, ingen Högfärd och ingen Lättia,
#321 som wår tid så gerna håller för Ädlingar. Han hade sunda Tankar om GUD och hans Hiärta war Ödmiukt för sin Skapare (En Minister.) Han hade stora Studier, (Tro mig, Studier behöfwas i en sådan Person, fast de nu offta föraktas:) Men han hade deraf intet blifwit ohöflad, enwis och Pedantisk, hwaraf mången Lascaris eller spränglärd Minister haft sin del, som intet annat giordt, än hängt i böckerne. I Språk, Historier och Tractater kunde den slugaste icke lura honom. Så godt begrep hade han om Commercien, som trotz någon af wåra Köpmän: Det är onödigt, sade han, för en så förnäm Person. Käre Herre, swarade jag, betänken Ehr: Fast mången i Köpmans-Boden blir gement sinnad, bör derföre intet en Minister förstå ett Landz handel, och äga dess styrka och swaga på sina Fingrar? Jag tåhl icke {krämare-Ministrar} [Krämare-Ministrer] eller sådane, som Florentinerne skickade til Clemens VII, hwilka tilbödo at bedraga Romerska tullen med lurendreijerier, och derföre blefwo hemskickade utan swar; Men jag will at en sådan Man skal kunna räkna och wärdera sitt Fäderneslandz ut- och inkommande wahror, elliest kan han wid tilfälle, särdeles om han har at giöra med en så slug och egennyttig Granne, som Saturnus war, nedrifwa mer på en gång i en sak, som han håller för lappri, än många efter honom kunna upbygga på 20 åhr. Menen I det är dermed giordt, at kunna inställa sig i ett fremmande håf, ha wackert
#322 anseende, föra sig hederligen up, ha tienlige ord i beredskap, utmäta första visiten, ha kundskap om Hattens påsättiande och alla små civiliteter, weta på hwad rum eller trapsteg man skal emottaga eller släppa en annan i visite &c. &c. Sådant är alt godt och högnödigt, ty wi ha sedt Barberinernas feigd i Italien upeldas blott deraf, at en Printz intet fölgde en Cardinal til Wagns-Dörren, och flera Krig af dylika orsaker, samt stora förmåner af så små aktsamheter; Men förlåt mig, en Minister skal ock wara hemma i angelägnare saker: han skal ock wara Handelsman. Ja, leen intet åt mig. Det behöfdes sannerligen wid ett sådant tilfälle. Dessutan wisa mig ett Land, som icke blifwit Lyckeligt eller Olyckeligt, efter som dess Minister warit Köpman eller ey. {Denna} [Denne] wiste likafullt at winna det Saturniska Hofwets behag; deruti Lysa som en Rägn-Boge och wara Håf-Man, fast han war både en lärd Man och en Köpman. Han wiste at see den eller den Ministren från de andra Planeter, med hwilka hans Herre, eller han kunde täfla om förträdet, på tredie rummet och såsom oförwarandes, til at undwika ett elackt Steg. Intet satte han sin Herres heder på wågspel eller war högdragen i otid, som et {Nordiskt Sänningebud} [främmande Sänninge-bud], hwilket intet wille hälsa den Engelska Flaggan på Themse-Strömmen; Men likwäl giorde han aldrig sin Öfwerhetz Högsäte i det Landet twifwelaktigt. I den kallsinniga Saturnen war Håfwet skräckeligen Politiskt, och Ministren hade swåra {trådharfwor} [trådar] at uplösa; Men hans Försiktighet
#323 tog reda på alt. Han wiste til hwem man i ett Håf bör hålla sig: han hölt sig til den Stats-mäktiga Regulus, som ägde Saturniska Konungens Öron och Hiärta. Hans Person war fuller behagelig (Stor Förmån) men hans ährende war obehageligt; Dock wiste hans Förstånd och finhet, at giöra det {behageligt} [behageligit], antingen man wille eller intet; Ty han hade medel och utwägar i förråd, som ingen förmodade. Nog wiste han hwilket Creatur en Tractat plägar wara, som födes och dör af blotta interesset; Men han wiste Grepet, at med eftertryck beropa sig derpå, sluta en sådan i tid och nyttia det, som sällan är nyttigt. Offta war han i det tilstånd at han utan befallning och af eget bewåg måste fatta slut; Men det war så klokt, at hans håf kändes derwid, och wid sådane tilfällen skiönjes hwartil en Minister duger. Tänk, at han ock kunde köpa de Saturniska Ministrernas afsikter! Ja, det är en Minister {tillåteligt} [tillåteligit], om han kan. Han utställte hederliga utforskare, och war om ingen ting okunnig, hwarom han flitigt underrättade sina Förmän. De Saturniska sade efter hans död, at han kunnat trolla, liksom Spaniorerne om K: Henric IV, när han tagit reda på deras Chiffre. Om han ägde tysthets-konsten behöfwen I intet fråga, men intet på så barnsligt wis at han ju meddelade dem sina hemligheter, som borde ha kunskap derom. Fåfängt mödade man sig, at utleta hans tankar, och ingen fick del deraf, utan i rättan tid. (Sådan 324 tysthet äger jag intet; Sannerligen, i det målet är Argus ingen Politicus, ty han afbördar sig, Min Läsare, til din tienst, alt det, som ligger på hans Hiärta. Ja, ja, stor åtskilnad mellan en Minister och en Frispråkare.) {Denna} [Denne] Ministren wiste och at rätt bruka det Privilegium, som Folks Rätt honom skiänkte, hwarigenom hans Person war i säkerhet mitt i fahran och i en rolig säng mitt i de faseliga Wäderhwirflar, så at han altid oförskräckt Wärkstälte sina befallningar och brukade i dymål en tahlfrihet, som en dum hade häpnat {för} [före]; Men aldrig öfwergick han betänksamheten eller war öfwerilningar underkastad. (O ädelmodighet, försiktighet och kallsinnighet, huru wäl pryden I en Minister!) Om han wiste skiula sig under Folks rätt, så wiste han ock at wörda Lagarne i ett fremmande Land, elljest hade han warit straffbar. Sitt Fäderneslandz bästa i de minsta Oeconomie-mål wårdade han ganska noga, men han blandade sig intet i Saturni enskylte hemsaker; Ty det står en Minister alt för illa, at lägga sig uti et främmande Rikes ensidiga Hushållning och giöra sig grön på egennyttigt sätt i de författningar, som honom eller hans Herre intet angå: Han lät Saturnus häfda och skiöta sig, som honom godt syntes, allenast Mars deraf icke mådde illa. Med få ord: Hans Stats-Klokhet syntes beswärja de Politiska Stormwäder, befalla Stats-Wågorne, binda
#325 och uplösa förbunder, styra de swåraste hotelser til sitt Fosterlandz bästa, och under alt detta aldrig afwika från et ährligt Sinne. Således kunde intet annat förmodas, än at Saturnus skulle {lämna} [lemna] Mars oqwald: Det hade warit nöijsamt, om wi på jorden hade wetat deraf, at med wåra tuber skåda den större Planeten draga sin ofanteliga kropp så många grader tilbakars genom en enda hiärnas klokhet, och roligt at see Martis Fattiga inwånare få nytt lif, sielfwa lefwa och änteligen finna at de ock sielfwa woro Folk.
Ack, Min Läsare, nu war jag temmelig högt uppe. Jag hisnar ännu.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XLIII.
Neij, jag slår mig til Fruentimret. Far wäl, Manfolk, I ären gemenligen intet så mäktiga, som i synens. Hos Qwinkönet består styrkan i wåra dagar, och til den mäktiga hopen sällar jag mig gerna, så offta mitt samwete tillåter mig at wara Politicus. Det woro skam, säijen I, at wi skulle wara under de bräklige kärilens wälde. Ja wäl, jag lämnar at det är skam, men det är ändå sant. I hafwen både skammen och skadan. Tacka wil jag Ehr, Täcka kön, som utan Hufwudbrått, utan bokwett, utan ämbets-förtienster, utan at wåga lif, blod och ägendom för Ehrt Fosterland, likwäl kunnen älta de manliga Hiärtan som Hwete-degar och gifwa dem hwad skapnad Ehr behagar. Jag kan wäl intet tro, at jag sitter i en Camera Obscura; Men mig tyckes dock, at de äktenskaper, som wisa sig för mina Ögon, gå mästedels med hufwuden ned och fötterne upp. Jag fick ett bref nu i weckan, som styrker mig i tron, at sådane, åtminstone på några ställen finnas:
Min Herr Argus.
Jag är kanskie det första Fruentimmer, som med Ehr har Corresponderat, och jag hazarderar wäl något mycket, som comununicerar Ehr mina Kråkfötter; Men min glädie är större, än at jag det kan negligera. Jag är gift effter önskan,
#327 derföre kan jag giörat utan Suspicion. Föräldrar och Släkt engagerade mig ihop med en Man af reputation hwars honetteteter och Billets-doux låfwade mig det lyckeligaste Mariage i werlden; Men ack, I kan aldrig tro, Min Herr Argus, huru triste i mitt äktenskap warit en tid bort åt, derför är jag nu så mycket contantare, sen det blifwit ändrat. Jag kan intet skylla Smek-månaden och de första dagarne, ty då lefde jag som en Princesse, som I weten wäl, al' ordinaire, och min Man kunde jag hwefwa om mitt lilla Finger; Men strax begynte han wara alt förledsam, opiniatre, capricieux och Malhonnete. Enfin: Jag wil intet specificera Ehr alla de incommoditeterna, men jag will bara Notificera Ehr hwaruti min glädie består, nemligen, at jag förmått aldeles changera min Mans humeur och lymmelaktiga Manierer. Par exempel: Jag tror (Gud förlåte mig min synd) at han höllt mig för en liten Markatta eller et Creatur, som han bara hade för sitt divertissement, ty så offta jag frågade honom om publique affairer eller det som regarderade hans ämbete, så swarade han mig genom carresser, douceurer och bagatteller, som intet mer liknade sig med mina qua"stioner, än de gammal-modige Fontangerne med wåra Cru"eller, liksom jag hade warit sans jugement. Nu au contraire har mitt qwillrande dag och natt giort så mycket, at ingen ting arriverar honom om dagen i hans Charge, som han icke gier mig part af om afftonen, det må nu wara Secret eller eij. Jag flatterar mig, Sans vanite., at intet wara så dum; Men tilförne bestod hela hans entretien i smekande, och han somnade wed alt det jag sade. Det war intet annat än: ja, Min Ängel, du har raison: Min sann, Mitt Hiärta, du har rätt: Som du befaller, min Wän, min Höna etc. och lika när war det: Han giorde ändå hwad han
#328 wille i sina affairer, och jag skulle wara som hans lilla Papegoija, fast jag fick alt det jag behöfde; säijer jag annat, så liuger jag. Nu deremot ha mina Malcontante upsyner och continuelle Menacer så repasserat och tamt honom, at han uti ingen angelägenhet af någorlunda consequence får giöra det minsta steg, utan at dependera af mig och mina ordres. Jo, pardieu, Junker har förnummit, at jag ock har esprit. Ma foy, k. Argus, jag har nu så lärt den bussen Machsyss, at om jag ordonnerade honom aldrig så litet at söka den eller den Caracteren och Tiensten, så skulle han giörat, fast han skulle löpa i Trapporne, som en lykt-man eller Tomtgubbe. Tänk k. Argus, han war i början af wårt Mariage så förargelig med sin phlegme och så långsam til wrede, at det skulle gå alt för hårdt på, innan han skulle banna Dräng eller Piga. Ett exempel en passant på hans förtreteliga patience: Han behöfde en gång (med Permission) at purgera, och wår Doctor, som är habil i den Curen au dernier point, instruerade hans Dräng, at oförmärkt giöra sin Herre sticken, ty så kallsinnig war han, at han behöfde emueras, om Medicinen skulle ha operation: Denna Slyngelen manquerade och intet, ty först gick han plumpt til sängen om morgonen kl: 6, drog up Sparrlakanet och ruskade honom i Näfwen: Min Man sade intet annat än: Hwad är Klåckan? derefter hängde den lymmelen hans Skiorta så när intil elden, at hälfften brände up. Min Man sade intet annat än: Wärm en annan. Sedan gick den oxen och slurfwade i golfwet 3 st: mina äkta Porcellains-Tassar; Men min Man sade intet annat än: Det war skada, de woro wackra. In Summa: jag som intet wiste af den intriguen, blef så decontenance.rad och förifrad, särdeles för
#329 mina skiöna Tassar, öfwer hwilka jag så när hade gråtit at Munser Ox-Pelle war glad han kom på Dörren; Men han stadnade i förmaket och hörde at min Man med tämmelig alfwarsam ton sökte persvadera mig, at intet altereras af bagateller; derföre gick han strax in och gaf honom den ordonnerade Medicinen, som hade god wärkan, ty jag hade då 3 gånger mer uprört hans Sinne än Pelle. Nu, Min k. Argus, har jag så dresserat honom i snarstickenhet, at han kunde purgera, om han wille, 5 gånger om dagen. Ja, jag har exercerat honom så wida, at han (orost för Gud) esomofftast låter Carbasen dansa på det Canaillet wi ha til Domestiquer och Tienstefolk. Tilförne war han så Simple, at han lät gens de neant, gement föllje utan Naissance, omgås med sig en camarade, under pretexte, at de hade Meriter och dygd. Men war persvaderad, k. Argus, at jag lemnade honom ingen roo, förän han giorde distinction emellan Folk och Champignons, så at han nu wet öfwermåttan wäl, at slöder är slöder, fast de brillera med ehuru så ansenlige dygder och ämbeten. Tilförne war han så grof och obelefwad, (eller låddes han så) at då jag skrek på triumphanter och precieuse Etoffer, skickade han mig enfaldiga tyger efter gamla Stylen, som hwar och en Borgar-Hustru sliter Sans fac/on om hwardagarne. När jag begärte plat de Menage, kom han släpandes med några ofanteliga skinkor. När jag begärte Spel-Penningar, gaf han mig en Ask full af hwita Styfrar, som knapt woro Suffisante til en Bete. När jag påstod et wäl garnerat cabinet, skiänkte han mig en omeublerad Cammare, der ingen kunde see wäggarne
#330 för en quantite. gammaldags-Silfwer, som man plär få see hos Präster och allenast är anständigt för Borgar-Folk. Nu deremot, Mon cher Argus, har jag giort honom så poli, at Modelle, bon gout och Magnificence regera hos oss i hwar wrå, i wåra repas, i wår diete, i wåra Kläder, ja til Carosse och livre'e; Men (oss emellan) jag har och lärt Miste.ren at disponera om hans pung a mon aise, så at jag kan ha alt det jag will peka på. Ja, om det skulle kosta honom aldrig det, (fast Gud wet hwar det stackars Creturet tar det alt) så fägnar han mig dock altid med kostbara presenter och agreable Surpriser. När jag tilförne utlät mig ibland, at willa slå mig lös til något plaisir hemma, kom min Torr-Gud indragandes med någre torra andeliga Böcker som hetta Schriver, Arndt och Gud wet, en kallade han Skattkistan, der jag mente få marknadz-Pengar, och när jag piquerade honom för sin enfaldighet, kom han wäl med en, som kallas Qwinnospegel, den jag fann artig nog. Si vous voulez. Han gaf mig och Edra Ark, Herr Argus, som intet heller äro så oäfne, neij werkeligen, utan til at smickra Ehr, de äro löijlige nog; Men skal jag änteligen abandonnera mig til lecturer, så älskar jag hälst wåra innocenta Fransöska Romaner, som ingen touchera, utan divertera mig med curieusa Kärleks-Intri
#guer. Nu au contraire har min Hiärtunge altid nya tidz
#fördrif i parade, at jag intet Ögneblek må ledsna. Skulle jag upräkna dem alla här, så blefwo mitt bref alt för långt. Tilförne war han så Philosophisk och Pedantisk, at han hölt mästadelen mina Sciencer för skråck: Utan skryt, jag kan
#331 bland annat piquera mig af den qualiteten, at aldrig resa utom Staden någon Torsdag: Jag reser 15 gånger hällre en Bönedag eller Söndag, ty min Mamma och hennes Salig Mor, som war en så förståndig Fru, ha par experience, at den resan är aldrig lyckelig, utan skall då altid någon Malhe'ur hända; Men tänk, at min Man opiniatrerade mot en så helig sak och hölt alla söknedagar lika goda at resa på. Dock, jag har gifwit honom sådane lectioner, at om han nu blefwo befallt at rida ut til Fittia eller Gärfwa på en Torsdag, så trodde han sig få ordres at bryta hals och ben af sig. Än mer, Herr Argus: Tilförne wille han wara enda Hufwudet för mina Gossars education: Jag will wara en Åsna, om han icke lät dem fritt förtära så mycket de wille af gemen och hård mat och drick, lik som de grofwaste Bond-Ungar: Han lät dem effter behag löpa i rägn och slask, med Fötterna i kalla Wattnet och offta barhöfdade: Han härdade dem i allting, at jag tror, om han hade fått råda, hade de blifwit infatigablare än de wärsta Ryss-bänglar? Han utrotade all ambition ur deras sinnen, och giorde dem så galna efter de pedantiska Böckerne, som de skulle ha blifwit Schol-Mästare, ja han hade oräkneliga tokuga uptog i den Matieren; Men, dieu merci, nu har jag äfwen ryckt detta styret ur hans hand, så at de stackars Barnen hålla sig til mig från morgonen til qwällen; De ha fått honnet smak, delicatesse, ambition, enfin: De kunna nu bli Cavaillerer och söka anständiga conversationer i stellet för at sittia i Scholen och gräla. Med få ord: Min man har nu lärt, at om han skal ha fred med mig, måste
#332 han wara i min fullkomliga obeissance. Jag giör nu hwad jag behagar i mitt hus, och i stellet för en skiärseld, har jag träffat et Paradis. Gläds nu med mig, k. Argus, och tro i öfrigit, at jag förblifwer etc.
Lisa Husbonde.
Dock alfwarsamt, Madame Husbonde, Jag gläds intet med Ehr, ty af en förnufftig Man, han I skapat en flep. (ja, tänk man på de qwinnorne) han war i förstone til alla delar käck och efterdömelig; Men til alla delar han i skiämt bort honom: Jag kan undra på honom, som låter så betsla sig. På min ähra, Madame Lisa, om jag woro Ehr Man, skulle jag, tyks mig, så snart ändra Ehr, som i ändrade mig, och likafullt laga at I hade Ehrt Paradis. Dock, hwad sägerjag? Hwem wet huru det skulle gå? Kanskie Ehr Man war tilförne så tapper som jag: Ungkarlar äro wi ofta Jättar, och giffte bli wi ofta Dwärgar.
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XLIV.
Friskt Syster, sade Egennyttan til Ähregirugheten, lät oss röra oss. Wårt Wäsende går så sömnigt til. I denna Stillheten wanmäcktas jag som en hurtig Cavailler, när han intet har Sällskap. Ödet förbiude, at {Odelaktigheten} [Owäldugheten] skulle taga öfwerhand bland Folket! Neij jag swär wid Afgrundens Böllior och wid alla Rikedomar i Jordens Inelfwor, at förr skola alla halffärdiga Kyrckor i Stockholm ruttna nid under Byggnaden, än nånsin {Odelaktighet} [Owäldughet] skall segra öfwer min minsta Finger, fast hon 10 gånger hade Himmelen på sin sida. Wäl an, mitt Hierta, sade Ähregirugheten: Jag menar som du. Sannerligen, wi willja låta tala om oss: Wåra Underwärck böra stötas i Basuner. Ingen blir namnkunnig af ingen ting. O underjordiska Gudar! Det är wist jag, som har lyft Hiältars Rykten til Stiernorna och nedkastat storsinte Siälar, som blodige Offer i Edra skiöten. Huru har jag nu på en tid kunnat wara så orkelös? Nöisamheten, den Tokan, lärer wäl nu inbilla sig, at jag sofwer den ewiga Sömnen. Nå, jag swär wid alla Hiältars och Hiältinnors Siälar, ja wid alla de dyra Jungfrudomar, som ridderligen blifwit bortröfwade alt ifrån Helena" Tid, at förr skall den orörliga Nordstiernan
#334 hwälfwa sig öfwer Markatt-Folk och wilda Americaner, förr skall Öfwermakts-Rätten bli Regerings-Form, och den Swenska Friheten ett Sielfswåld, än jag nånsin insomnar en Tima i detta Landet. Dock, min Ängel, sade Egennyttan, wi måste öfwerlägga på hwad sätt, wi bäst må ställa de Dödelige i Rörelse: Jo, jag har märkt swarade Äregirugheten, at Grand-Pappa Lucifer har et oförlikligt Nöije i Partier, twist-Flockar och hemliga förbund bland Folket: Lät oss giöra den Herren til willjes, och han lärer sielf hielpa oss: Han ser gerna en Pompejus och en Ca"sar, en Waldemar och en Torkel Knutsson, en Engelbrecht, en Eric Puke &c. Korteligen en skiljaktighets-Anda i ett Land: Ja, så ofta han får Gazetter om nu warande split och buller i Pohlen, skrattar han af all sin buk. Det är så lätt för mig, när ett Rikes Inbyggare äro delade i Partier, at wisa min höghet, och upfylla Historierne med mina Galanters namn. Ja, på min tro, sade Egennyttan, då är det wist godt för mig, at fiska i grumligt watn med in- och utländske Nät, och proppa mina älskares Pungar. Nu willja wi gå in i sinnen, och taga wåra Säten i stora Folkhopars Hiärtan.
O Gudar; lärer nu min Häklare säija, hwart tager Argus nu wägen? Midt i wår roo, ja midt i den liufwa freden, under en så nådig Öfwerhet, börjar han tala om inrikes buller och skiljaktigheter. För Gud, han borde--- Håll håll, min Wän, tag intet så illa wid dig. Saken är intet så galen, som Hufwud är ludit. Menar du, jag är ursinnig och skriker om et stort haf, der intet annat är, än en liten Bäck? Tror du wäl, inbördes osämja och kallsinnighet intet kan skada et rike, fast marken icke färgas i blod genom uppenbara uprorer?
#335 får jag då intet lof, at föreställa dårskapen af en sådan Parti-lystna, och i god tid giöra henne wämielig för mina Landzmän? är det illa giordt? Är du så stark Parti-gångare, at jag intet får begabba ditt Handtwärck? Hellre borde du hielpa mig at skaffa i Landet et innerligt förtroende. Woro det ändå saker af wärde, som hitza Folket så offta hwarannan i Håret, så ursäktade jag dem; Men man tager stridiga mått och steg af de owärdigaste orsaker i Werlden, som en inwärtes kärlek lätteligen kunde öfwerskyla. Hwar blef min berättelse af?
Det blef sagt, det blef giordt, och Sinnen blefwo upfylte af Egennyttans och Ähregirughetens wälde: {Odelaktighet} [Owäldughet] och Nöijsamhet blefwo utkörde och Inbördes Enighet tog sitt afträde: Hufwuden blefwo galne: En Don Quichotte eller Inbillnings-Tok upkom i hwar Wrå. Man såg alting med Parti-Ögon: Man inbillade sig see en Sylla och en Marius, Hufwud högre än alt Folket, der ingen liknelse war til någon Sylla eller Marius: de som sådane blefwo ansedde, woro kanskie så oskyldige dertil, som Argus til något gnabbande mellan gamla och nya Släkter: Antingen de wille eller intet, måste de hälsas för Partiernes anförare, ja Herr Sylla och Herr Marius i hwart ord. I dag wil jag allenast föreställa löijligheten af några fåå desse Partiernes hiältar, elliest behöfde jag mer än ett Ark:
På min Honneur, sade en Riddare af det ena Partiet, när han såg Syllas Hästar, jag ser förfärliga Elefanter, som komma at fördärfwa Land och Rike. Ser du, Mats, sade han til Drängen, de onaturlige Barbarerne, som anföra dem?
#336 Ja pytt, sad Mats, rätta Levanterna; Måntro jag inte har sedt di Skintmärana? Å di Barraberna der gå, känner jag wäl: Dä ä Eskel, å Olle, å den lille Jönsen, som ä taijen i Roslagen. Di skräma inte många i femkort. Du oförskiämde Oxe, sade den stolta Riddaren, skall du neka mig det jag ser med mina egna Ögon? Will du lära mig titta i Korten? Det är Elefanter, säijer jag, och de höra den mäktiga Sylla til, som will lägga hela detta Riket under sig; Det förstår du dig hin håre på, ditt Nöt; Men jag skall wåga lif och blod emot dem, ty om intet jag med flera ährlige Män woro, skulle Sylla snart triumphera. Än ser du då den stora fästningen, som Sylla anlägger, at befästa sin höghet? Ja, bitterdö, ja, sad Mats, dä wa en fin Giärsgål. Gärdzgård? sade Riddaren, du är förrykter, ser du intet, det är en Fästning? Nå en Fästning då, swarade Mats, å en Fästning, som jag will låfwa hwarsken Soo eller Koo går igenom. En annan Riddare sade sin Fru med mycken Reverence, at han intet woro wärd at kyssa henne, förän han stött den grufweliga Sylla ur Sadlen: Hans höghet är mig odrägelig: Han drar gement Pack ur stofftet til de stora Ämbeten, och förnedrar Folck, hwars förfäder klädt blodig Skiorta för Fäderneslandet. Min nådiga Wän, sade hon, wakta dig: Ställ dig intet i fara. Wår Herre finner honom wäl ändå. Neij, det halp intet: Han steg til häst: Men i wägen blef Kampen rädd för några Sot-Poikar, och strax anföll den modiga Riddaren dem, som Syllas Wapn-Dragare: Morianerne förskräktes och togo flykten, men i ifren
#337 red hiälten efter dem genom en port, som war så låg, at han föll bakut til jorden och hembraktes förlammad til sin Fru, som skrek hämd i himmels högd öfwer Sylla och hans oskyldiga Hus. Många Regimenter af Fruentimmer slogo sig til Partier, de äggade Tungorne, de wäpnade sina Män och det war en heder at fäkta under den stora Marii Fahna. Twå Borgare möttes åt i et Dryckes-Cabinet, och hade diupa öfwerläggningar öfwer Syllas rörelser: Sestu nu, Bror, sad den ena, så går han nu så smått, så smått å lunkar, å smilar, tess han har oss alla i fällan och sen, farwäl--- Då stå wi där i Syltan. Å så giör han hwa han wil i Riket. Buff, der ha wi Ägget, sad den andra, jag bansatte tok, som inte har funderat ut dä, Jag wiste wäl Mor skulle Döö, hon gapa så illa, å så måtro Hund-Turken faller in, å skonar icke Barnet i Waggan. Men Marius will jag wåga det är en Buss, han kan Supa och Sätta ned som en Mästare, å lära Jätten kröka rygg.
Twärt om upstego några härlige Hiältar, at bestrida den mäktiga Marius: Strenge Riddare, sade den ena til den andra, wi see en faselig olycka hota hela Landet, om den Biässen får råda; Men wåra oöfwerwinnerlige Armar skola bistå wår ädelmodiga Sylla, så at hans och wåra namn skola bli odödelige. Ack Himmel, swarade en annan, det skiär mig i Hiärtat, när Ägget will lära Hönan at Wärpa. Sannerligen, han skall finna Folk för sig, som icke är så Dumt, som han menar. I det samma föll en Skorsten ned med stort buller, och strax mente mina förfärade kämpar, at Marius war öfwer dem. Morbleu, Bror sade man, sågstu på Fanken? Wiste
#338 icke jag at Marius satt der oppe hos Jupiter, på det Dunder och Blixt måtte knalla effter wåra Hiärnar: Men Jupiter är gammal nog: Han wet wäl hwad han giör: Wi få wäl Bussen ned bland oss en gång. En myndig Man beskref för en Doctor de farliga satzer och uptåg, som Marii wälde införde, til ex. at dricka på Kåhl eller Såppa, at skiära Bröd-Kakan lika gerna på alla sidor, at slå sönder Ägget så wäl i stora ändan, som i den lilla &c. (faseliga nyheter, swarade den andra) och än mer, at intet kläda sig så mycket effter Moden, som effter sin beqwämlighet. Min Hustru sade han ytterligare, giör mig den fägnaden och aldrig bär negligee' emedan Marii Fru bär sådant, och jag förmodar, hon får hela Fruentimret på sin sida. Äfwen så lärer det gå med de höga Klackarne, de stora Solfiädrarne etc. så at, med Gudarnas hielp, wårt Syllaniske Parti skall ändå segra. Hör hit, Granne, sade en Handtwärkare til en annan, af hwad tro ästu? Bekänner du Sylla eller Marius? Jag håller med Sylla. Hin wet håcke jag ska ta, sad den andra: Jag tror, jag giör som du: Jag blir wed Sillan: Den äter jag hälst, å sen en kanna Öhl på. Dä masar Skiälmen inwärtes. Men Maria lider jag icke för min döö: Hon ä skamfull mot Bror min, westu, å tuktarn som en Unge. Men kom wäss. Ja, jag säijer inte mer. Jo lit man du på mig. Jag är af samma tro, som du, å den dör jag i.
Alla de Narrar och blinningar, Min Läsare, som af Partier och inrikes missförstånd få sitt lopp, äro ändå minst at frukta; Men betänk allenast, at intet Rike är under Solen, som icke
#339 deraf blifwit fördärfwat; Ty i Narrarnas stormande kunna de illsluga mycket uträtta. Under allmänna skiliaktigheter ha ju in- och utländske Fiender på Riks-Kroppen öpne hugg? Derföre underblåsas de ock gerna af falska Wänner. Nu medan tid är, I Swänska Män, och wi Gudi lof, af sådant icke äro särdeles oroade, så låten Ehr fritalande Argus gifwa Ehr derföre en leda, och påminna Ehr Ädelheten af ett Inbördes förtroende. Nu kunnen I tåla mig; Men giorde jag det i en tid, då Sinnen mot hwarannan woro uphitzade, så fördömdes hela Argus utan ransakning, och knapt fingo han den rätten, som mången Skiälm, at taga Advocat för sig.
Gud, som skiänkt oss allting lika:
Lika Lära ur sitt ord,
Lika föda ur sin Jord,
Lika FREDRIC och ULRICA,
Skiänk oss ock en lika Siäl
I den stora Swea-Kroppen,
Lika afsikt hela Troppen,
At alt likt förlikes wäl!!!
#THEN SWÄNSKA
A R G U S
N:o XLV.
Förlåt mig, min Läsare, at du i förleden Torsdags måste wänta så länge på mitt sidsta Ark: Orsaken war atjag språng omkring at få sällia min Tienst, på det jag måtte få köpa en bättre; Men jag fick ingen som hwarken wille eller kunde påtaga sig min Syssla, derföre måste jag hålla ut: Penningar hade man wäl, men liten skickelighet: Ney, ney Argus du måste skrifwa efter wanligheten.
Jag känner en Fru, som aldeles skiämmer bort sin Dotter. (Dock, min Läsare, wi känna wäl mer än {en} En). Stackars Flicka, det giör mig ondt om henne, ty hon är af Naturen så Täck, så Liuflig, så Snäll och så Hurtig, som trotz någon af sina likar; Men igenom Gummans twång, Wårdslöshet och Dårskap, är hon nu, det arma Barnet, så Obehagelig, så Fiållig, så Dum och så Ömkelig, at om jag intet kan öfwertala den Gamla til mera Förstånd i detta mål, så blir Flickan ett Afskrap i stelle för en Skiönhet: I förtroende kan jag säija dig, min Läsare, at jag hade ärnat Frja til henne; Men om Modren så fortfar, at släppa henne handlöst och intet hielper mig, at giöra henne Ädlare än hon nu är, så betackar
#341 jag mig: Jag kan få Slynor nog ändå, som ha wackra Kroppar och lytte Siälar, mycken Grannlåt och litet Wett. (Mödrarne ware tack, på {sådana} [sådane] ha wj ingen Misswäxt) Dock, det giör mig ondt om denna: Hon är Skiön; Men Modren förstår sig intet på naturlig Skiönhet; Utan wanskapar henne med Smink och Franska Flugor, ja så främmande tilsatzer, Fläckar och Twång har jag sedt på den arma Flickan, at jag intet wet om de äro Gra"ska, Romerska eller Tyska. Hon wet intet sielf, hurudan hon skall wara. All den Frihet och Behagelighet, som födzlen henne skiänkt, blir förqwafd, ty (Tänck hwad sällsamt Efterdöme!) Modren föraktar sin Dotter. Antingen skall det i dy mål wara förmycket eller förlitet: Jag wet Mödrar, som äro tokuge af kärlek til sina Flickor: De tala om intet annat, de uphöija intet annat, de glädias för intet annat, de sörja för intet annat; Men denne släpper sällan sin Åsna bland förnämt Folk: Hon måste lulla, som hon kan bland Drängar, Pigor och nedrigt Sällskap. Du kan wäl tänka hwad anseende hon har bland sådant föllje. Om hon änteligen får lof at komma bland Folk, så kommer hon utspökad som förr är sagt: Hon måste ock då pracka sig til Kläder af andra Flickor, som intet til henne äro skurne eller sydde, ja läna af dem intil gång och rörelser, så at (Gudz {låhn} [lähn] i wördnad) hon blir så wanstäld, som en Präst, när han will leka Riddare, en Hofman när han will leka Philosoph, och mästadels wåra Vers-Månglare, när de leka Poe"ter. Än en gång: Det giör mig ondt om Flickan: Men har jag intet annat at säija hela Swerige i dag? Swerige du lärer fråga
#342 hwad du har at bry dig om min Saga, en sådan Mor och en sådan Dotter? Wäl, Fru Swerige, men hållen denna gången til goda, ty jag menar Ehr Sielf. I ären Modren och Ehrt Språk är Dottren. Har jag intet sagt sant? kan någon flycktig Fru wärre handtera sin Styf-Dotter, än I handteren det Swenska Språket? Med Ehrt lof: Jag hade mycket at säija Ehr mellan fyra Ögon (Fast wj ha många Ögon hwardera) huru illa I anfören Ehr Dotter, men jag will nu intet mer tala med Förtäckte Ord:
Wårt Söta Modersmål blir dageligen {ibland} [bland] oss så misswårdat, at det är en ömkan: De Swenskas Ord och Meningar äro nu högdragnare, än at de munteligen eller skriffteligen kunna uttydas på Swenska; Derföre äro nu de Swenska så owande wid Swenskan, at de rättnu intet stapla så mycket när de tala andra Språk, som när de tala sitt Eget. Af enskylte Sielfswåld är deruti blefwen en allmän okunnighet: detta dumhets Töknet sträcker sig från Fote-biället til Hiässan af den Swenska Kroppen, och få äro de, som ha Lius och Ögon deremot: De förnämare samtalen äro sällan Swenska, och de ringare apa derefter. Man har ett orimligit Begrep om witterhet, {wjshet} [Wjsdom] och Lärdom här i Landet. Knapt har man ett dylikt hos något annat Folkeslag: Man inbillar sig at sådant erhålles genom många och Främmande Språk. O Himmel, hwad Dårskap! Skulle man intet en gång kunna bli Förnufftig, Lärd och witter på Swenska? Om någon bland den förnäma Ungdomen nu intet lärer Fransöska, så tror man at den samma någon ting fattas i dess Upfostran. I Parnassens
#343 Halfgudar, I ären mina Wittnen, at den dyra Ungdoms tiden mäst förnötes wid Scholar och Academier med Språk, med Latin och Gra"ska. Ja, hela Swerige måste medgifwa mig, at den som blott är förfaren i de berömde Tungomålen, ware sig Clerk eller Lekman, blir hos oss ansedd för skickelig, witter och Lärd, fast än hans Förnuft suto så fåfängt, som en snarkande Tolfman i nämnden. Men sackta Argus, torde nu någon säya, du förlöper dig. Huru kan du neka den Prydnad och förträffelighet, som en Menniskia deraf har, at hon wet många Tungomål? Hwad woro bewänt med wåra Lärda, om deras {Språk-kunskap} [Språkkundskap] intet woro? Hwilka Oxar woro icke wåra granna Ynglingar, om de intet lärt sig tala med Främmande Tungor? Jo, jo, nu står jag der: Huru skall jag stå ut med ett så kraftigt tiltahl? Dock, min Wän, besinna at ditt och mitt Förnuft äro intet ädlare sedan wj lärt ett Språk, än förr; ty allenast af ett rätt tänkande bli wj wise och förfarne: Akta dig huru du talar om wåra Lärda och wåra Ynglingar: Skiäm intet så ut dem, som all deras Lärdom och skickelighet skulle bestå i Språk: sielfwa Argus woro knapt dristig nog, at säija dem en sådan sak; men med alt detta, när har jag lastat at lära fremmande språk? aldrig: Jag lastar allenast den galna meningen man har om skickelighet; Det är wackert, nyttigt och berömligt, at weta sådane tungomål, när man allenast dermed har syfftemålet på en allmän eller enskylt nytta, och intet på et fåfängt prål i samqwäm, tahl och skrifwande. Ett utländskt Språk är mig intet nödigt, utan så wida jag [antenC] har at giöra med utländskt
#344 {folk och utländske böcker} [Folk eller >ochC> ock af utländske Böcker wil inhämta wett och lärdomC]: I {öfrigit} [öfrigt] är det mig så angeläget som ett Fick-uhr midt i Stockholm. Stor angelägenhet! Dock, jag lämnar dig så länge, at du kan lära andra språk blott för din roo skull; Men, käre, skall du derför försumma ditt morsmål? Kan Swenskan intet likafullt få wara den ädla Swenskan i ditt Swenska tycke? Sannerligen, min Wän, huru du wänder mig i detta mål, så har jag ändå rätt.
Mig tyckes, Mina Landzmän, at wårt Swenska Språk, som nu blir så Jemmerligen förachtat, upspäckat, förwänt och wanrycktat, kunde åter snart hinna til sin naturliga Fägring om wi beflitade oss mer derom i wårt dageliga tahl och skriffter, om wi utrensade de onödiga fremmande Ord, som et tokugt prunkande först inplantat, Om wi återtogo de korta meningar, klara begrep och sinrika utlåtelser, som detta Grund-Språket äger, hwarpå wår gamla Lag, Konunga-Styrelsen och mångfaldiga gamla Skrifter förelägga oss så rena prof, Om skickeligt Folk, som dertil upoffrat sig, gufwo oss goda och tilräckeliga ordaböcker, hwaraf både Fransöskan och flera tungomål hämtat så stora förmåner, Om wåra Lärda eller de, som giöra sig den mödan, at gagna det allmänna med sina wärk, flitigt skrefwo på ren Swenska, och således banade {dem} [den] enfaldigare wägen, (man lärer lätt kunna räkna de förtreffeliga Wärk, som hittils utkommit på wårt oförfalskade Språk. Jag behöfwer intet berätta til hwad högd Frankrike och Engeland genom detta medlet sedt sina Språk upstiga.
#345 Det är nog ändå bekant. Ja, Frankrike har äfwen deraf haft nytta i sin Handel) Om wi, som andra Folkeslag, sågo alla wettenskaper på wårt språk drifwas och läras, Om förnöijelige och upbyggelige Skrifter på god Swenska bland Folket offta utspriddes, och wi alstrade af oss sielfwa så godt som utlänningarne, Om de ängslige och löijliga långa meningar, som borttaga hela sidor, blad och Ark, ur de allmänna Skrifter utdömdes, och kastades i sielfwa Dumhets-Putten, derifrån de äro tagne, (Sannerligen, om korta Titlar, och korta meningar altid brukades, den förderfweliga skrif-öfwerflödigheten skulle mycket inskränckas,) om hwar och en i sådane Skriffter fölgde sitt klara begrep, utan at fast-klistra sig wid wahnan, (O du kära Såsom, huru ofta hielper du en Stympare at begynna sin skrifwelse &c.?) Om Språket intet twingades mot sitt Oskyldiga lynne med oäkta ord til wämieliga wridningar, (til ex: Mån Swänskan kännes wid en sådan Swenska?--- för-an-stal-tan-des han eftersåsom Saksens [erkläckeligeC] beskaffen- och tilbehörighet erfordrar--- Så är mäst alt ihop. Härlig Swänska!) Änteligen, Om hwar och en Swensk förstodo Swenska Språket af grund; så skulle wårt liufwa Foster-måhl få sin tilbörliga wördnad.
Jag wet intet hwad rasande Dårskap hindrar oss derifrån: Språket är i sig sielf intet hårt som Tyskan, intet hopplåckat som Engelskan, intet upblåst som Spanskan, intet wekligt som Italienskan, intet obändigt som Pålskan, intet wildt som Ryskan, intet bräkande som Danskan etc. Det är Lent och likwäl Starkt, Rent och likwäl Rikt, Enfaldigt och likwäl Högt, Tappert och likwäl Läckert. Det är beqwämt och
#346
liufligt tll skaldekonst och obunden Skrifart, til Sång och Tahl, til Historier och Romaner, til alwarsamt och lustigt, til Kyrkor och Skådo-Spel, til predikningar och Argus. Intet mer fattas, än at wi det aga och upodla; Men oaktadt alt detta, will man hellre tala och skrifwa utländska, blott derför at det är utländskt. Dock, stor sak, åtminstone skall jag wara Swensk, intet med urqwädins och {obegripelige} [obegripeliga] ord, men så at alla sku förstå mig:
Ja wist, med Swenska ord will jag de Swenska säija
Båd små och stora fel.
Maitresse, Galant, Pedant och Tok båd half och hel.
Från Herren til des Dräng, från Fruen til dess Däija,
Sku alla få sin del.
Ty dygden will jag wärja;
Men uti Lasters Blod skal jag min Penna färja.
|
213160 ord
|
